Texter på ämnet

Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd lär oss den helige aposteln Petrus. I alla tider, i alla situationer som människor kan befinna sig i, finns det ingen annan väg - för att leva ett gudomligt liv - än ödmjukheten. Gläds kanske Herren åt vår förödmjukelse? Nej. Vad skulle den som har skapat allt, som upprätthåller och regerar allt som existerar, vinna på vår förödmjukelse? Gud önskar bara att vi skall vara ödmjuka, att vi skall tömma oss på oss själva för att kunna uppfyllas av Honom; han begär att vi inte skall sätta upp hinder för att det - i mänskliga termer - skall finnas plats för mer av hans nåd i våra stackars hjärtan. För den Gud som vill att vi skall vara ödmjuka är densamme som skall förvandla denna kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Vår Herre gör oss till sina, han gudomliggör oss med gott gudomliggörande.

När ni var barn kanske ni fick höra berättelsen om bonden som fick en guldfasan i gåva. Efter den första glädjen och förvåningen över presenten, började den nye ägaren leta efter en plats där han kunde förvara fågeln. Efter flera timmar, mycken tvekan och många funderingar, bestämde han sig för att sätta den i hönshuset. Hänförda av nykomlingens skönhet kretsade hönorna kring fasanen med häpnaden hos den som har mött en halvgud. Mitt i uppståndelsen blev det dags för utfodring och så snart bonden kastat de första nävarna kli, rusade fasanen - glupande hungrig efter den långa väntetiden - fram för att fylla sin buk. Inför denna tarvliga åsyn - det undersköna kreaturet åt lika glupskt som vilket simpelt djur som helst - kastade sig de desillusionerade kamraterna i hönsgården över den fallna idolen med sina näbbar och pickade av alla dess fjädrar. Lika sorgligt faller den som avgudar sig själv; och ju mer den olycklige har förlitat sig på sina egna krafter i högmodig förtröstan på sin egen förmåga, desto hårdare blir fallet.

Dra praktiska konsekvenser av detta för ert dagliga liv, känn er som förvaltare av några talenter - övernaturliga och mänskliga gåvor - som ni skall dra nytta av på rätt sätt och gör er kvitt den löjliga villfarelsen att någonting alls tillhör er, som om det vore resultatet uteslutande av era ansträngningar. Glöm inte att det finns ännu en term att ta med i beräkningarna - Gud - som ingen kan bortse från.

Skyldigheter rättvisan ålägger oss gentemot Gud och människor

Låt oss inprägla det noga i vår själ, så att det märks i vårt uppträdande: först av allt måste vi vara rättvisa gentemot Gud. Detta är den prövosten med vilken man mäter den sanna hungern och törsten efter rättvisa, som skiljer sig så från skränet från dem som är avundsjuka, förbittrade, egoister och giriga … Att förneka vår Skapare och Återlösare erkännandet för det överflöd av underbara gåvor han skänker oss är nämligen liktydigt med den fruktansvärdaste och otacksammaste orättvisa. Om ni verkligen anstränger er för att vara rättvisa, kommer ni ofta att begrunda ert beroende av Gud - vad äger du som du inte har fått - så att ni kan fyllas av tacksamhet och önskningar att återgälda en Fader som älskar er till vansinne.

Då kommer ni att upptändas av den goda anda som kännetecknar kärleksfulla barn, som kommer att få er att umgås med Gud med hjärtlig tillgivenhet. Låt er inte luras av de hycklare som kring er väcker frågan om Herren har rätt att be er om så mycket. Tvärtom, försätt er i Guds närvaro utan villkor, följsamma, som leran i krukmakarens hand och erkänn ödmjukt: Deus meus et omnia!, Du är min Gud och mitt allt. Om ni någon gång drabbas av oväntade slag, om era medmänniskor utsätter er för oförtjänt lidande, sjung då med förnyad glädje: Må Guds rättvisa och älskvärda vilja ske, uppfyllas, lovas och i evighet upphöjas över allting. Amen. Amen.

Hoppets dygd - vissheten om att Gud styr oss genom sin allsmäktiga försyn, om att han ger oss de medel som vi behöver - gör oss medvetna om att Herren ständigt är god mot människorna, mot dig, mot mig, om att han alltid är beredd att höra på oss, för att han aldrig tröttnar på att lyssna. Han bryr sig om dina glädjeämnen, dina framgångar, din kärlek, och även om dina bekymmer, din smärta, dina misslyckanden. Därför är det inte bara då din svaghet får dig på fall som du skall hoppas på Honom. Vänd dig till din himmelske Fader såväl i medgång som i motgång, ta din tillflykt till hans barmhärtiga beskydd. Och förvissningen om vår personliga intighet - man behöver inte vara väldigt ödmjuk för att erkänna denna sanning: vi är en stor samling nollor - kommer att omvandlas till en oemotståndlig styrka, för till vänster om de nollor som är vårt jag står Kristus, och vilket oändligt stort tal blir inte det!: Herren är mitt livs värn, för vem skulle jag rädas?

Låt oss vänja oss vid att se Gud bakom allt, vid att veta att han alltid väntar på oss, att han betraktar oss och med rätta begär att vi skall följa Honom lojalt, utan att överge den plats i denna värld som tillkommer oss. Vi skall gå längs vår väg med tillgiven vaksamhet, med en ärlig iver efter att kämpa, för att inte förlora hans gudomliga sällskap.