Texter på ämnet

Självfallet talar vi här om ett högt ställt mål som man inte kan uppnå utan hårt arbete. Men ni får inte glömma att man inte föds helig. Heligheten byggs upp genom det ständiga samspelet mellan Guds nåd och människans gensvar. Allt som utvecklas - påpekar en av de första kristna författarna i sina betraktelser över föreningen med Gud - är litet i början. Det är bara stegvis, tack vare den näring det erhåller, som det växer och blir stort. Därför säger jag till dig: om du vill uppföra dig som en konsekvent kristen - jag vet att du är beredd att göra det, även om det ofta känns svårt att besegra din stackars kropp eller att rycka upp den - så måste du lägga ned den allra största uppmärksamhet på de allra minsta detaljerna. Den helighet som vår Herre kräver av dig uppnår du genom att utföra ditt arbete och dina vardagliga plikter med kärlek till Gud. Och vardagen består nästan alltid av små saker.

Uppriktighet och andlig vägledning

Ni kan på era fem fingrar de skyldigheter som er kristna vandring medför och som säkert och tryggt kommer att föra er till heligheten. Ni står även rustade mot svårigheterna, mot nästan alla, för man kan skymta dem redan i början av vägen. Nu vill jag återigen inskärpa i er att ni måste låta er hjälpas, ledas av en andlig vägledare som ni anförtror alla era heliga förhoppningar och de vardagliga problem som påverkar ert inre liv, era bakslag och era segrar.

Ni skall alltid vara mycket uppriktiga i denna andliga vägledning. Tillåt er ingenting utan att berätta om det, öppna själens dörrar på vid gavel, utan fruktan eller skamkänslor. I motsatt fall kommer den väg som i början var rak och slät att bli allt svårframkomligare, och vad som först inte var någonting alls blir till sist en kvävande snara. När någon faller rör det sig aldrig om en plötslig olycka: antingen tog han från början fel väg, eller annars har en långvarig försumlighet undan för undan försvagat hans dygder och fått lasterna att växa, tills han slutligen knäcktes på det bedrövligaste sätt … Ett hus rasar aldrig plötsligt, till följd av en oförutsägbar olycka. Antingen fanns det ett fel i grunden, lika gammalt som byggnaden, eller annars har de boende varit försumliga under en mycket lång tid, med följden att de skador som till en början var obetydliga så småningom angrepp strukturen, och då huset utsattes för storm eller skyfall förstördes det fullständigt, och den långa försumligheten avslöjades.

Minns ni berättelsen om zigenaren som gick och biktade sig? Det är bara ett skämt, en rolig historia, för man talar aldrig om en verklig bikt, och dessutom högaktar jag zigenare. Den stackaren! Han var verkligen ångerfull: fader, jag anklagar mig för att ha stulit ett rep - inte så farligt, eller hur? - men bakom repet fanns en mulåsna…; och bakom mulåsnan ännu ett rep …; och ännu en mulåsna … Sammanlagt 20 stycken. Mina barn, samma sak kan hända med oss. När vi tillåter oss ett rep, kommer resten efter, en hel karavan av dåliga böjelser, elände som förnedrar och inger skam. Det händer även i relationerna med andra människor: det börjar med en liten oartighet och slutar med att man vänder varandra ryggen i den kallaste likgiltighet.

Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, som härjar i vingårdarna, våra vingårdar som går i blom. Trogna i det lilla, mycket trogna i det lilla. Om vi försöker anstränga oss för att vara det, kommer vi även att lära oss att med förtröstan ta vår tillflykt till Jungfru Marias famn som hennes barn. Påminde jag er inte i början om att vi inte är så gamla, att vi bara har så många år på nacken som det har gått sedan vi bestämde oss för att umgås nära med Gud? Det är rimligt att vi i vårt elände och vår ringhet söker oss närmare Guds moder, hon som även är vår moder, i hennes heliga storhet och renhet.

Jag kan även berätta en verklig anekdot för er, för det har redan gått många, väldigt många, år sedan den inträffade och den kommer att ge er något att begrunda genom sin chockerande och osminkade uppriktighet. Jag ledde en reträtt för präster från olika stift. Jag sökte upp dem med tillgivenhet och intresse, för att de skulle få tillfälle att tala, lätta sitt samvete, för även vi präster behöver en broders råd och hjälp. Jag började prata med en av dem, som var något råbarkad men mycket ädel och uppriktig. Jag retade honom lite, försynt men tydligt, för att läka något sår som kanske kunde finnas i hans hjärta. Plötsligt avbröt han mig med ungefär de här orden: Jag avundas verkligen min åsna. Den har tjänstgjort i sju församlingar och det går inte att säga ett ont ord om den. Om jag ändå hade tjänat lika väl som den!

Kanske - rannsaka dig grundligt - förtjänar inte vi heller att hyllas som den där landsortsprästens åsna. Vi har arbetat mycket, innehaft den ena eller den andra ansvarsfulla posten, du har triumferat i den ena eller den andra världsliga angelägenheten… men, i Guds närvaro, hittar du verkligen ingenting som du borde beklaga? Har du verkligen försökt att tjäna Gud och dina bröder människorna, eller har du främjat din egoism, din personliga ära, dina ambitioner, din uteslutande jordiska, sorgligt förgängliga, framgång?

Om jag talar lite kärvt till er, så är det för att jag ännu en gång vill göra en mycket ärligt menad akt av ånger och för att jag skulle vilja att även var och en av er bad om förlåtelse. Då vi ser vår otrohet, våra många misstag, vår svaghet, vår feghet - var och en sin egen - skall vi av allt vårt hjärta upprepa Petri ångerfulla utrop: Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te! Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig, trots mitt elände! Och jag vågar tillägga: du vet att jag älskar dig just på grund av mitt elände, för det gör att jag lutar mig mot dig som är styrkan: quia Tu es, Deus, fortitudo mea. ¹ Och från den utgångspunkten kan vi börja om.

För att lyssna till Gud

Om vi läser den heliga Skrift, kommer vi att se att ödmjukheten är oundgänglig för att man skall kunna göra sig redo att lyssna till Gud. Hos de ödmjuka är vishet, förklarar Ordspråksboken för oss. Ödmjukhet är att se sig själv som man är, utan att försköna, i sanning. Och när vi förstått att vi knappt är värda någonting alls, öppnar vi oss för Guds storhet, och vår storhet ligger just i detta.

Vår Fru, Jesu heliga moder, den mest upphöjda varelse som någonsin existerat och någonsin kommer att existera i denna värld, hade förstått detta mycket väl! Maria prisar Herrens makt, som störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa. Och hon tillägger att ännu en gång har denna Guds vilja gått i uppfyllelse i henne: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.

Inför Guds ödmjukhet visar Maria att hon är som heligt omvandlad i sitt rena hjärta: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas Guds son. Jungfru Marias ödmjukhet är en konsekvens av denna omätbara avgrund av nåd som tar form genom att den heliga Treenighetens andra Person inkarneras i sin alltid obefläckade moders liv.

Se igen på ditt liv och be om förlåtelse för de olika detaljer som genast dyker upp inför ditt samvetes blick, för att du missbrukar tungan, för de tankar som ständigt kretsar kring dig själv, för att du tillåter dig att kritiskt döma andra, vilket så dumt oroar dig och gör dig rastlös och bekymrad… Ni kan vara mycket lyckliga! Herren vill att vi skall vara nöjda, berusade av glädje, då vi går längs samma lycksaliga väg som han gick! Vi känner oss olyckliga bara då vi envisas med att gå vilse och viker av på egoismens och sinnlighetens väg, och ännu värre blir det om vi viker av på hycklarnas väg.

En kristen bör vara äkta, sannfärdig och ärlig i alla sina gärningar. Hans uppträdande måste låta Kristi anda lysa igenom. Om det finns några i denna värld som är skyldiga att vara konsekventa, så är det de kristna, som har anförtrotts en gåva som skall ge avkastning, den sanning som befriar, som frälser. Fader, kanske du frågar mig, hur skall jag göra för att leva så uppriktigt? Jesus Kristus har givit sin Kyrka alla medel som är nödvändiga: han har lärt oss att be, att umgås med hans himmelske Fader; han har sänt oss sin Ande, den store Förbigångne, som verkar i vår själ; och han har lämnat oss sakramenten, synliga tecken på nåden. Använd dig av dessa medel! Gör ditt fromhetsliv intensivare! Be varje dag! Och avlägsna aldrig den ljuva tyngden av Herrens kors från dina axlar!

Det är Jesus som har uppmanat dig att följa Honom som en god lärjunge, för att du skall vandra genom livet och så den frid och glädje som världen inte kan ge. För att leva så - jag insisterar - får vi varken frukta livet eller döden, vi får inte fly från smärtan till varje pris, för smärtan är för en kristen alltid ett medel för rening och ett tillfälle för att verkligen älska medmänniskorna i de otaliga omständigheter som vardagen erbjuder.

Tiden för betraktelsen är över. Jag måste avsluta dessa överväganden, som jag har försökt att beveka din själ med för att få dig att svara genom att fatta några föresatser, få, men mycket konkreta. Kom ihåg att Gud vill att du skall vara glad och att om du själv gör vad som står i din makt, kommer du att vara lycklig, mycket lycklig, väldigt lycklig, även om du aldrig kommer att vara utan kors. Men korset är inte längre en schavott, det är den tron från vilken Kristus härskar. Och vid hans sida finns hans moder, som även är vår moder. Den heliga Jungfrun kommer att utverka den styrka åt dig som du behöver för att beslutsamt följa i hennes sons fotspår.

Et viam Dei in veritate doces; att lära, lära, lära: att visa Guds vägar i enlighet med den rena sanningen. Låt dig inte skrämmas av att de ser dina personliga brister, dina och mina; jag drar mig inte för att tala öppet om mina brister, för att berätta om min personliga kamp, om min iver att på en eller annan punkt ändra mig för att vara Herren trogen. Redan själva ansträngningen för att rycka upp och besegra vårt elände är ett sätt att visa Guds vägar: först, och trots våra synliga fel, genom vårt livs vittnesbörd, därefter med läran, likt vår Herre, som coepit facere et docere, som först handlade och sedan predikade.

Efter att först upprepa att jag som präst älskar er mycket och att den himmelske Fadern älskar er ännu mer, eftersom han är en oändligt god Fader, och därefter påpeka att jag inte har någonting att förebrå er för, vill jag även säga att jag anser det vara min plikt att hjälpa er att älska Jesus Kristus och Kyrkan, hans hjord, för i detta tror jag inte att ni överträffar mig: ni efterliknar mig, men överträffar mig inte. När jag påpekar något fel i min predikan eller i personliga samtal med var och en av er, så är det inte för att göra någon ledsen; jag gör det uteslutande av den brinnande önskan att vi alla skall älska Herren mer. Och då jag insisterar på att det är nödvändigt att ni utövar dygderna, glömmer jag inte att det är lika angeläget att jag också gör det.

Vid ett visst tillfälle hörde jag en fräck person kommentera att erfarenheten av våra fall är till hjälp för att falla igen och göra samma fel hundra gånger till. Jag påstår däremot att en klok person drar nytta av sina misslyckanden för att lära av erfarenheten, för att lära sig att göra det goda, för att förnya sitt beslut att bli heligare. Se till att av era erfarenheter av nederlag och segrar i Guds tjänst alltid växa i kärlek och dessutom bli fastare beslutna att fortsätta utöva era skyldigheter och rättigheter som kristna medborgare, kosta vad det kosta vill: utan feghet, utan att fly från beröm eller ansvar, utan att skrämmas av de reaktioner vi möter i vår omgivning - kanske rentav från falska bröder - när vi hedervärt och lojalt försöker arbeta för Guds ära och våra medmänniskors väl.

Vi måste alltså vara kloka. Varför? För att vara rättvisa, för att leva kärleken till nästan, för att effektivt tjäna Gud och alla människor. Man har med rätta kallat klokheten genitrix virtutum, dygdernas moder, och även auriga virtutum, alla goda vanors körsven.

Hur skall vi lyckas övervinna våra småaktigheter? Jag upprepar, just för att det är av grundläggande betydelse: genom ödmjukhet och genom uppriktighet i den andliga vägledningen och i botens sakrament. Gå till dem som ger er andlig vägledning med ett öppet hjärta; slut det inte, för om den stumme demonen tränger sig in, är han svår att få ut.

Förlåt att jag tjatar, men jag anser det vara oundgängligt att det i era sinnen inpräglas med eldskrift att ödmjukheten och uppriktigheten, dess omedelbara konsekvens, för med sig de övriga medlen och är som grunden för den effektivitet som gör det möjligt att segra. Om den stumme demonen får fotfäste i en själ, förstör den allt. Om man kastar ut honom omedelbart går allt väl, vi blir lyckliga, livet går i rätta spår: låt oss alltid vara våldsamt uppriktiga, men samtidigt hänsynsfulla och väluppfostrade.

En sak vill jag tydligt klargöra: jag oroar mig mer för högmodet än för hjärtat och köttet. Var ödmjuka. När ni anser att ni har helt rätt, har ni inte rätt alls. Gå till den andliga vägledningen med öppen själ: stäng den inte, för - jag upprepar - då får den stumme demonen fotfäste, och han är svår att fördriva.

Kom ihåg den där stackars besatte som lärjungarna inte lyckades befria: bara Herren lyckades få honom fri genom bön och fasta. Vid det tillfället utförde Mästaren tre under. Det första vara att återge den besatte hörseln, för när den stumme demonen härskar över oss vägrar själen att höra; det andra var att återge honom talförmågan; och det tredje var att fördriva djävulen.

Berätta först det ni skulle vilja att man inte kände till. Ned med den stumme demonen! Genom att vrida och vända på en liten fråga gör ni den till ett stort problem, det är som en snöboll som förvandlas till en lavin, och så blir ni fångade i problemet. Varför? Öppna era själar! Om ni är uppriktiga, garanterar jag att ni kommer att bli lyckliga, för lyckan består i att vara trogna den kristna vägen. Klarhet, enkelhet: det är absolut nödvändiga förutsättningar; vi måste öppna våra själar på vid gavel för att släppa in Guds sol och kärlekens klarhet.

För att göra avsteg från den fullständiga uppriktigheten måste man inte alltid ha ohederliga avsikter. Ibland räcker det med att samvetet tar fel. Vissa personer har bildat - eller snarare missbildat - sitt samvete så till den grad, att de anser att deras stumhet och brist på enkelhet är någonting riktigt. De anser att det är bra att tiga. Det händer även människor som har fått en utmärkt utbildning, som känner till det som rör Gud. Kanske är det därför som de finner skäl för att övertyga sig om att det är bäst att tiga. Men de har fel. Uppriktigheten är alltid nödvändig; inga bortförklaringar håller, även om de verkar vara goda.

Låt oss avsluta denna stunds samtal, under vilken du och jag har bett till vår Fader, och bönfalla Honom om att ge oss nåden att leva detta glada bejakande som är den kristna dygden kyskhet.

Vi ber Honom om det genom den obefläckade, alltid rena Marias förbön. Låt oss vända oss till henne - tota Pulchra! - med ett råd som jag gav redan för många år sedan till dem som kände sig oroliga i sin dagliga kamp för att vara ödmjuka, rena, uppriktiga, glada och generösa. Det verkar som om ditt livs alla synder rest sig hotfullt mot dig. Tappa inte modet. Ropa tvärtom till din moder, Jungfru Maria, med ett barns tro och tillit. Hon kommer att fylla din själ med ro.