Texter på ämnet

Ni kan ur detta perspektiv vara övertygade om att om vi verkligen vill följa Herren nära och uppriktigt tjäna Gud och hela mänskligheten, måste vi på allvar lösgöra oss från oss själva: från förnuftsgåvor, hälsa, ära, ädla ambitioner, segrar och framgångar.

Jag menar också - för ditt beslut måste sträcka sig ända dit - de rena ambitioner med vilka vi uteslutande försöker ge all ära till Gud och prisa Honom. Vi bör rätta vår vilja efter följande klara och tydliga regel: att ständigt säga "Herre, jag vill det här eller det där endast om det behagar dig, varför skulle jag annars vilja det?" Därigenom tillfogar vi den egoism och fåfänga som ständigt försöker slingra sig in i varje samvete en dödsstöt; samtidigt uppnår vi sann själsfrid, och lösgör oss så till den grad att vår gemenskap med Gud blir allt starkare och djupare.

För att efterlikna Jesus Kristus får hjärtat inte vara fäst vid någonting alls. Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner världen men måste betala med sitt liv? Den helige Gregorius gör följande kommentar: Att lösgöra sig från saker skulle inte räcka om vi inte även avstår från oss själva. Men … vart går vi utanför oss själva? Vem är beredd att lösgöra sig till och med från sig själv?

Var medvetna om att vår situation som fallna syndare skiljer sig från vår situation som människor formade av Gud. Vi har skapats på ett sätt men befinner oss i ett annat tillstånd av egen förskyllan. Låt oss avstå från det vi har blivit genom att synda och låt oss kvarstå sådana som vi har blivit genom nåden. På så sätt avstår den högmodige från sig själv, om han efter att ha omvänt sig till Kristus blir ödmjuk; om en liderlig människa ändrar sitt liv och lever kyskt, avstår han från sig själv sådan han var innan; om en girig upphör att sträva efter rikedom och börjar ge av sina egendomar i stället för att tillskansa sig andras egendom, har han förvisso avstått från sig själv.

Kristen självbehärskning

Generösa hjärtan, som verkligen lösgjort sig från allt, är vad Herren begär av oss. Vi kommer endast att bli sådana om vi hugger av alla de rep eller tunna trådar som binder oss vid vårt jag. Jag vill inte dölja för er att en sådan beslutsamhet kräver en ständig kamp, att man ständigt går bortom sitt eget förstånd och sin egen vilja, en överlåtelse - kort sagt - som är svårare än att avstå från de mest eftertraktade materiella rikedomar.

Om man lösgör sig så som Mästaren förespråkade, som han förväntar sig att alla kristna skall göra det, måste detta nödvändigtvis även ta sig yttre uttryck. Jesus Kristus coepit facere et docere; han förkunnade sin lära först i handling, sedan i ord. Ni har sett Honom födas i ett stall, fullständigt utblottad, och sova sina första nätter på denna jord liggande på halmen i en krubba. Därefter, under hans apostoliska vandringar, minns ni säkert bland många andra exempel hur han tydligt varnade en av dem som erbjöd sig att följa Honom som lärjunge: Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud. Och glöm inte att betrakta den scen som återges i Evangeliet, då apostlarna som var på väg en sabbat ryckte av några ax för att stilla sin hunger.

Jag skulle kunna fortsätta att ange en mängd detaljer för dig - nu har jag bara nämnt dem som jag just kom att tänka på - som du kan dra nytta av under dagens lopp för att komma allt närmare Gud och allt närmare din nästa. Jag upprepar, att om jag har nämnt dessa exempel, så är det inte för att jag ringaktar stora botövningar; tvärtom, de är heliga och goda, rentav nödvändiga, när Herren kallar någon att följa den vägen och alltid med den andlige vägledarens godkännande. Men jag måste varna dig för att stora botövningar även är förenliga med svåra fall som högmodet orsakar. Med en ständig önskan att behaga Gud i små personliga strider - som att le när man inte har lust: jag försäkrar er om att det ibland är svårare att le än att bära botband i en timme - är det svårt att ge näring åt högmodet, åt den löjliga naivitet som gör att vi anser oss vara anmärkningsvärda hjältar. Vi skall istället anse oss vara som ett barn som på sin höjd kan ge sin far små presenter som i sig saknar värde, men som tas emot med oändlig glädje.

Måste en kristen då alltid utöva självtukt? Ja, men av kärlek. För den skatt som är vår kallelse har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte från oss. Alltid är vi ansatta, men inte kringrända, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, slagna till marken men inte förlorade. Alltid bär vi med oss i våra kroppar den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i våra kroppar.