Texter på ämnet

Vad har du att vara stolt över? — All din drivkraft är Hans. Agera därefter.

Be Fadern, Sonen och den helige Ande, och din Moder, att du skall lära känna dig själv och gråta över all den smuts som gått igenom dig och som — ack! — har lämnat sådana avlagringar efter sig … Och säg samtidigt, utan att vilja sluta tänka på allt detta, så här: Jesus, ge mig en Kärlek som kan vara en renande eld, i vilken mitt stackars kött, mitt stackars hjärta, min stackars själ och min stackars kropp förbränns och renas från allt världsligt elände … Och när jag har tömts på mig själv, så fyll mig med dig. Må jag aldrig bli fäst vid någonting här nere. Må Kärleken alltid stödja mig.

Jesu ödmjukhet: däremot, vilken skam för mig — jag, som är en näve gödsel — som så många gånger har förklätt mitt högmod under en mantel av värdighet, av rättvisa! …

Och hur många tillfällen att följa Mästaren har jag därigenom inte förlorat, eller underlåtit att ta vara på, för att jag inte kunnat göra dem övernaturliga.

Du får inte brista i barmhärtighet gentemot någon. Och om du tycker att en viss person inte är värd din barmhärtighet, så bör du tänka att du inte heller förtjänar någonting.

Du förtjänar inte att ha skapats, eller att vara kristen, eller att vara Guds barn, eller att tillhöra din familj …

När denne präst, vår vän, undertecknade med "syndaren", skrev han så övertygad om att det var sant.

Min Gud, rena även mig!

Du känner dig som en stackars lakej som husbonden har tagit av livréet — du är ju bara en syndare! — och du känner den nakenhet som våra första föräldrar upplevde.

Du borde gråta ständigt. Och det stämmer ju, du har gråtit mycket och du har lidit mycket. Ändå är du mycket lycklig. Du skulle inte vilja vara i någon annans ställe. Sedan många år tillbaka förlorar du inte din gaudium cum pace — din fridfulla glädje. Du tackar Gud för den och skulle vilja avslöja lyckans hemlighet för alla.

Ja: det är förståeligt att man många gånger har sagt — även om du inte bryr dig om "vad folk säger" — att du är en "fridens man".

Du skriver, och jag återger det: "Domine, tu scis quia amo te! — Herre, du vet att jag har dig kär! Jesus, hur ofta har jag inte upprepat, om och om igen, som en sötsur litania, dessa Kefas ord: för jag vet att jag älskar dig, men är så föga självsäker att jag inte vågar säga det till dig klart och tydligt. Det finns så många förnekelser i mitt ondskefulla liv! Tu scis, Domine! — Du vet att jag har dig kär! Må mina handlingar, Jesus, aldrig motsäga dessa mitt hjärtas impulser."

Insistera i denna din bön, som Han helt säkert kommer att höra.

Ödmjukheten är en frukt av att man känner Gud och av att man känner sig själv.

Du, som ser att du saknar så många dygder, talanger, möjligheter … har du inte lust att ropa som Bartimaios, den blinde: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig?

Vilken vacker bönesuck, som du kan upprepa många gånger: Herre, ha förbarmande över mig!

Han kommer att höra dig och hjälpa dig.

Förvänta dig inte att folk skall applådera ditt arbete.

Mer än så: ibland skall du inte ens förvänta dig att andra personer eller institutioner som också arbetar för Kristus skall förstå dig.

Sök bara Guds ära, älska alla och bekymra dig inte om att andra inte förstår dig.

Du känner dig som en fattig stackare som plötsligt upptäcker att han är kungens son! Det är därför som bara en sak i världen numera bekymrar dig, nämligen äran — hela äran — som tillkommer Gud din Fader.

Målaren stod framför duken, ivrig att överträffa sig själv, och utbrast: Herre, jag vill för din skull måla trettioåtta hjärtan, trettioåtta änglar som ständigt brister av kärlek till dig: trettioåtta underverk broderade på din himmel, trettioåtta solar i din mantel, trettioåtta eldar, trettioåtta kärlekar, trettioåtta dårskaper, trettioåtta glädjeämnen …

Men sedan erkände han ödmjukt: detta är i fantasin och i min önskan. I verkligheten är där trettioåtta inte särskilt lyckade figurer som snarare plågar synen än inger tillfredsställelse.

När man arbetar för Gud bör man ha "mervärdeskomplex", det har jag påmint dig om.

Men, frågade du mig, är inte det ett uttryck för högmod? — Nej! Det är en konsekvens av ödmjukheten, av den ödmjukhet som får mig att säga: Herre, du är den du är. Jag är ingenting alls. Du äger all fullkomlighet: makten, styrkan, kärleken, äran, visheten, herraväldet, värdigheten … Om jag förenar mig med dig, som en son låter sig omslutas av sin fars starka armar eller lägger sig i sin mors ljuva famn, kommer jag att känna värmen av din gudom, jag kommer att känna ljuset av din vishet, jag kommer att känna din styrka i mitt blod.

Med pannan tryckt mot marken och i Guds närvaro, betrakta (för det är verkligen så) att du är någonting smutsigare och mer föraktligt än det skräp som sopas ihop från marken.

Och trots allt har Herren utvalt dig.

Fader, sade du: jag gör så många misstag, så många felsteg.

Det vet jag redan, svarade jag dig. Men Gud vår Herre, som också vet det och tar med det i sina beräkningar, begär bara att du skall vara ödmjuk och erkänna det, och kämpa för att korrigera dig, för att tjäna honom bättre och bättre för varje dag som går, med mera inre liv, med ständig bön, med fromhet och genom att använda alla lämpliga medel för att helga ditt arbete.

Vi skall ägna alla vårt livs ambitioner, stora såväl som små, åt att ära Gud Fadern, Gud Sonen, Gud den helige Ande.

Jag minns med rörelse hur de där mycket begåvade universitetsstudenterna — två blivande ingenjörer och två blivande arkitekter — med glädje arbetade för att göra i ordning ett studenthem. När de hade ställt in den svarta tavlan i en läsesal, var det första som de fyra konstnärerna skrev: Deo omnis gloria! — all ära till Gud.

Jesus, jag vet att du blev förtjust i det.

Regnare Christum volumus! — Vi vill att Kristus skall regera. Deo omnis gloria! — All ära åt Gud.

Detta ideal att strida — och segra — med Kristi vapen kommer bara att förverkligas genom bön och offer, genom tro och Kärlek.

Då så … låt oss då be, tro, lida och älska!

Du bör vara vaksam, så att dina framgångar eller misslyckanden i yrkeslivet — de kommer! — inte får dig att glömma, ens tillfälligt, det verkliga syftet med ditt arbete: Guds ära!

Vi lever inte för denna värld eller för vår heder, utan för Guds heder, för Guds ära, för att tjäna Gud: det är vad som driver oss!

Rätt avsikt består i att "endast och i allt" söka Guds ära.

Jag råder dig att inte söka beröm för egen del, inte ens när du skulle förtjäna det: det är bättre att passera obemärkt, så att det vackraste och ädlaste i vår verksamhet, i vårt liv, förblir gömt … Vad stort det är att göra sig liten! Deo omnis gloria! — all ära åt Gud.

Lera är mitt ursprung, och jord är arvet från hela min ätt.

Vem utom Gud förtjänar att prisas?