Texter på ämnet

Jag har många gånger påmint er om en rörande scen ur Evangeliet: Jesus befinner sig i Petri båt, varifrån Han har talat till folket. Folkmassan som följer Honom har uppväckt längtan efter själar som förtär hans hjärta och den gudomlige Mästaren vill att lärjungarna skall dela hans iver. Efter att ha befallt att de skall ro ut på djupt vatten - Duc in altum! - uppmanar Han Petrus att lägga ut näten för att fiska.

Jag avser inte just nu att uppehålla mig vid någon av de mycket lärorika detaljerna i denna episod. Jag vill att vi tillsammans skall betrakta hur den främste av apostlarna reagerade på undret: Lämna mig, Herre, jag är en syndare. Det är en sanning som utan minsta tvivel ger en utmärkt bild av den situation som var och en av oss befinner sig i. Men trots det kan jag försäkra er om att jag, efter att i mitt liv ha bevittnat så många nådens underverk utförda av människohänder, blir alltmer benägen att utbrista: Herre, gå inte ifrån mig, för utan dig kan jag inte göra någonting gott.

Just därför förstår jag mycket väl biskopens av Hippo ord, som är en underbar hyllning till friheten: Gud, som skapade dig utan din hjälp, kan inte frälsa dig utan din hjälp. Var och en av oss, även du och jag, har nämligen alltid möjligheten - den sorgliga möjligheten - att göra uppror mot Gud, att förkasta Honom - kanske genom vårt handlande eller genom att ropa: Honom vill vi inte ha till kung.

Att bära frukt åt Gud

Låt oss nu betrakta liknelsen om mannen som skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Han anförtror olika belopp åt var och en, för att de skall förvalta dem under hans frånvaro. Jag tycker att det är mycket lämpligt att vi fäster vår uppmärksamhet på den som tog emot en talent: han uppför sig på ett sätt som skulle kunna kallas "listigt". Han tänker och funderar med sitt simpla förstånd och bestämmer sig sedan för att gräva en grop och gömma sin herres pengar.

Vilken sysselsättning kommer denne man sedan att kunna välja, då han har gjort sig av med arbetsredskapet? Han har oansvarigt gjort det bekväma valet att bara ge tillbaka det som han erhållit. Han kommer att slå ihjäl minuter, timmar, dagar, månader, år, hela livet! De andra anstränger sig, gör affärer, bemödar sig ädelt om att ge tillbaka mer än de erhållit, den rättmätiga frukten, för uppmaningen var mycket tydlig: negotiamini dum venio; ta er an detta arbete för att ge vinst, tills husbonden kommer tillbaka. Men inte han, han slösar bort sitt liv.

Sannfärdighet och rättvisa

De mänskliga dygderna kräver en ständig ansträngning av oss, för det är inte lätt att under lång tid bibehålla en fullständigt hederlig hållning inför situationer som kan verka hota vår egen säkerhet. Tänk i detta avseende på denna ljusa egenskap som dygden sannfärdighet utgör: kan det vara sant att den har kommit ur bruk? Har önskan att kompromissa, att sockra pillren, att satsa på skenet, slutligen avgått med segern? Man fruktar sanningen. Det är därför man tar till ett småaktigt knep: man hävdar att ingen lever i och säger sanningen, att alla förställer sig och ljuger.

Som väl är, förhåller det sig inte så. Det finns många människor - kristna såväl som icke-kristna - som är beslutna att offra sin heder och sitt rykte för sanningen, som inte ständigt söker den sol som värmer mest. Det är samma människor som förmår korrigera sitt handlande då de upptäcker att de har haft fel, eftersom de älskar uppriktigheten. Den som börjar med en lögn, den som har förvandlat sanningen till ett tomt ord för att maskera sina eftergifter, den ändrar sig inte.

Så handlar vår Gud. När den förlorade sonen återvänder efter att ha gjort av med sina pengar på ett dåligt liv och - framför allt - efter att ha glömt bort sin far, säger fadern: skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. När vi ångerfulla tar vår tillflykt till Gud vår Fader, förvandlar han vårt elände till rikedom; och vår svaghet till styrka. Vad kommer han inte att förbereda åt oss om vi inte överger Honom, om vi umgås med Honom varje dag, om vi säger kärleksfulla ord till Honom som vi sedan bekräftar med våra gärningar, om vi ber Honom om allt och förtröstar på hans allmakt och barmhärtighet? Bara för att hans son återvände efter att ha svikit Honom anordnade han en fest. Vad kommer han då inte att ge oss, om vi alltid har försökt att stå kvar vid hans sida?

Låt oss därför avlägsna minnet av de förolämpningar som har riktats mot oss och de förödmjukelser som vi har fått utstå - även om de varit orättvisa, oartiga och grova - för det anstår inte ett Guds barn att föra ett register för att sedan kunna lägga fram en förteckning över genomlidna oförrätter. Vi får inte glömma Kristi exempel och vår kristna tro byts inte som ett klädesplagg: den kan försvagas, stärkas eller gå förlorad. Med detta övernaturliga liv får tron kraft och själen förfäras då den betraktar hur eländigt och naket det mänskliga är utan det gudomliga. Man ber då om förlåtelse och tackar: min Gud, när jag betraktar mitt stackars liv finner jag ingen anledning att vara fåfäng, och ännu mindre att vara högmodig: jag finner bara oändligt många skäl till att alltid leva ödmjukt och ångerfullt. Jag vet mycket väl att ett liv som tjänare är en människas ädlaste kall.