Texter på ämnet

Vad gör det väl att vi snubblar, om vi i den smärta som fallet orsakar kan finna styrka för att resa oss på nytt och fortsätta vår vandring med förnyade krafter? Glöm inte att det inte är den som aldrig faller som är helig, utan den som alltid reser sig, med ödmjukhet och helig envishet. I Ordspråksboken sägs att den rättfärdige faller sju gånger om dagen, du och jag - stackars skapade varelser - får då inte bli förvånade eller tappa modet på grund av vårt eget elände, av våra fall, för vi kommer att fortsätta framåt om vi söker styrka hos den som sade kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Tack Herre, quia tu es, Deus, fortitudo mea, för du och bara du, min Gud, har alltid varit min styrka, min tillflykt, mitt stöd.

Var ödmjuk, om du verkligen vill göra framsteg i det inre livet! Vänd dig ständigt förtröstansfullt, till Herren och hans heliga moder, som även är din moder, och be om hjälp! Var fridfull och lugn, oavsett hur ont det ännu oläkta såret efter ditt senaste fall gör! Omfamna ånyo korset och säg: Herre, med ditt stöd kommer jag att kämpa för att inte stanna upp, jag kommer att troget besvara dina uppmaningar, utan att frukta de branta uppförsbackarna, den skenbara enformigheten i mitt vanliga arbete eller tistlarna och stenarna på vägen. Jag vet att din barmhärtighet bistår mig och att jag till sist kommer att finna den eviga lyckan, glädjen och kärleken i evigheters evighet.

I samma dröm upptäckte den där författaren en tredje väg: även den var smal, svår att gå och lika brant som den andra vägen. Längs den vägen gick några människor bland otaliga svårigheter med högtidlig och majestätisk min. Likväl hamnade även de i samma fruktansvärda stup som den första vägen ledde till. Det är den väg som hycklarna går, de som saknar rätta avsikter, de som drivs av en falsk iver och förfalskar gudomliga verk genom att blanda dem med timlig egoism. Det är ren dumhet att ge sig in på ett betungande företag för att bli beundrad, att hålla Guds bud till priset av svåra ansträngningar, men för att erhålla en världslig lön. Den som utövar dygderna för att få mänsklig vinning liknar en som säljer ett värdefullt föremål för några småslantar: han hade kunnat vinna himlen, men nöjer sig med flyktigt beröm … Därför sägs det att hycklarnas hopp liknar ett spindelnät: det är mycket ansträngande att spinna, men till sist slits det sönder av dödens lätta vindpust.

Fromhet, barnaskap

Den fromhet som föds ur det gudomliga barnaskapet är en djupt rotad inställning i själen som till sist genomsyrar hela vårt liv: den är närvarande i alla våra tankar, alla våra önskningar, alla vårt hjärtas rörelser. Har ni inte tänkt på att barnen i en familj tar efter sina föräldrar till och med utan att lägga märke till det? De upprepar deras gester och vanor, de uppför sig på många sätt lika.

Detsamma händer i ett snällt Guds barns uppförande: man uppnår - utan att veta hur eller på vilket sätt - det underbara gudomliggörande som hjälper oss att se på händelser ur trons övernaturliga perspektiv. Man älskar alla människor som vår Fader i himlen älskar dem och - det är det viktigaste - man får en ny energi i sina dagliga ansträngningar för att närma sig Herren. Jag insisterar, vårt elände är inte viktigt, för vår Fader Guds kärleksfulla armar är alltid redo att lyfta oss.

Ni har säkert märkt vilken stor skillnad det är mellan ett barn och en vuxen som faller. För barn är det vanligtvis inte så viktigt om de ramlar: de snubblar ju så ofta! Och om barnet börjar gråta, så säger dess far: män gråter inte. Så avslutas incidenten med att barnet försöker göra sin far till viljes.

Men se vad som händer om en vuxen tappar balansen och ramlar framstupa till marken. Vore det inte för medlidandet, kunde det ge upphov till munterhet, till skratt. Men hos en gammal människa kan fallet dessutom få allvarliga följder och kanske rentav leda till obotliga skador. I det inre livet måste vi alla vara quasi modo geniti infantes, som dessa små liv som verkar vara gjorda av gummi, som till och med har roligt åt sina fall, för de reser sig genast upp och fortsätter springa; och de saknar heller inte - när det behövs - sina föräldrars tröst.

Om vi ser till att uppföra oss som dem, så kommer våra snubblanden och misslyckanden i det inre livet - som för övrigt är oundvikliga - aldrig att leda till bitterhet. Vi kommer att reagera med smärta, men utan uppgivenhet, och med ett leende som väller fram, som rent vatten, ur glädjen av att vi vet oss vara barn till den Kärlek, den storhet, den oändliga vishet, den barmhärtighet som vår Fader är. Jag har under mina år i Herrens tjänst lärt mig att vara ett litet barn inför Gud. Och jag ber er att vara quasi modo geniti infantes, barn som längtar efter Guds ord, Guds bröd, Guds näring, Guds styrka, för att hädanefter uppföra oss som vuxna kristna.

Var verkligen lika barn! Och ju mer lika barn ni är, desto bättre. Det säger er av egen erfarenhet denne präst, som har varit tvungen att resa sig många gånger under de 36 år - så långa och samtidigt så korta de har varit! - han försökt förverkliga en konkret uppgift som Gud önskat. En sak har alltid hjälpt mig: att jag fortsätter att vara barn, att jag ständigt söker skydd i min moders famn och i Kristi, min Herres, Hjärta.

De stora fallen, de fall som orsakar svåra skador i själen och ibland får nästan ohjälpliga följder, beror alltid på högmodet i att tro sig vara vuxen, självtillräcklig. Vid sådana tillfällen domineras personen av ett slags oförmåga att be om hjälp hos den som kan ge den: inte bara Gud, utan även en vän eller en präst. Och så faller den stackars människan, som är isolerad i sin olycka, offer för förvirring och går vilse.

Låt oss be Gud, just nu, att Han aldrig må tillåta oss att känna oss nöjda, att Han alltid må öka vår längtan efter hans hjälp, hans ord, hans Bröd, hans tröst, hans styrka: rationabile, sine dolo lac concupiscite: främja hungern, längtan efter att vara som barn. Var övertygade om att det är det bästa sättet att besegra högmodet. Var förvissade om att det är det enda medlet för att vårt handlande skall vara gott, stort, gudomligt. Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket.

Jag kommer åter att tänka på minnena från min ungdom. Vilket bevis på tro gav de inte! Jag tycker mig fortfarande kunna höra den liturgiska sången, andas in doften av rökelse, se tusentals och åter tusentals män, var och en med ett stort vaxljus - som symbolen för deras mänskliga svaghet - men med ett barns hjärta, människor som kanske inte vågade lyfta blicken mot sin Faders ansikte. Märk därför och besinna vilken olycka och sorg det har med sig att du överger Herren. Låt oss därför förnya det fasta beslutet att aldrig skilja oss från Herren för att rusa efter världsliga ting. Låt oss med konkreta föresatser för vårt handlande öka vår törst efter Gud - som skapade varelser som erkänner sin egen hjälplöshet och oavlåtligen söker och ropar efter sin Fader.

Men jag vill återgå till vad jag kommenterade tidigare: vi måste lära oss att vara som barn, vi måste lära oss att vara ett Guds barn. Och samtidigt måste vi överföra till andra denna inställning, som mitt i våra naturliga svagheter kommer att göra oss orubbliga i tron, fruktbara i våra gärningar och säkra på vår väg. Då kommer vi aldrig att tveka: vi kommer i stället att resa oss, oavsett vilket fel vi gör oss skyldiga till, om så det mest motbjudande, och återvända till det gudomliga barnaskapets säkra väg som slutar i Guds öppna famn som väntar på oss.

Vem av er minns inte sin fars armar? Förmodligen var de inte lika milda, ömma och mjuka som era mödrars, men de kraftiga och starka armarna omfamnade oss med värme och trygghet. Herre, tack för de hårda armarna! Tack för de starka händerna! Tack för det ömma och kraftfulla hjärtat! Jag var nästan på väg att även tacka dig för mina fel! Nej, för du önskar dem inte! Men du förstår dem, ursäktar dem, förlåter dem.

Detta är den visdom som Gud förväntar sig att vi skall utöva i umgänget med Honom. Detta är verkligen en matematisk vetenskap: att erkänna att man är en nolla… Men vår Fader Gud älskar var och en av oss som vi är - som vi är! Om jag - som bara är en stackars människa - älskar var och en av er som ni är, tänk er då hur väldig Guds kärlek är! Bara vi kämpar, bara vi anstränger oss för att låta vårt liv följa vårt väl formade samvetes angivelser.

Kyskheten är möjlig

Alla har vi lidelser. Alla möter vi samma svårigheter, oavsett ålder, och därför måste vi kämpa. Minns vad den helige Paulus skrev: Datus est mihi stimulus carnis meae angelus Satanae, qui me colaphizet, jag har fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig. Det är köttet som gör uppror, som en ängel från Satan som slår honom, för annars hade han blivit högfärdig.

Man kan inte leva ett rent liv utan Guds hjälp. Gud vill att vi skall vara ödmjuka och be om hans hjälp. Du måste förtröstansfullt bönfalla Jungfrun, nu, i din hjärtas ensamhet, utan ljudet av ord: "Moder, mitt stackars hjärta gör så dumma uppror … Om du inte skyddar mig …" Hon kommer att hjälpa dig att bevara det rent och att gå den väg som Gud har utstakat åt dig.

Mina söner, det krävs ödmjukhet, ödmjukhet. Låt oss lära oss att vara ödmjuka. För att bevara Kärleken är det nödvändigt att vara försiktig, att vaka uppmärksamt och att inte låta sig domineras av fruktan. Bland de klassiska författarna av andlig litteratur finns det många som jämför djävulen med en arg hund som hålls kedjad: om vi inte går för nära kommer den inte att bita oss, även om den ständigt skäller. Om ni odlar ödmjukheten i era själar, kommer ni säkerligen att undvika tillfällen, ni kommer att reagera modigt och fly; och ni kommer varje dag att söka hjälp från himlen, för att göra framsteg längs de förälskades stig.

Ibland har jag lagt märke till hur någon idrottsmans ögon lyste inför det hinder han hade att övervinna. Vilken seger! Se hur han betvingar svårigheterna! Gud vår Herre, som älskar vår kamp, betraktar oss på samma sätt: vi kommer alltid att segra, för han förvägrar oss aldrig sin nåds allsmäktighet. Och då saknar det betydelse att man måste kämpa, för Han överger oss inte.

Det handlar om att kämpa, inte om att avstå från något; vi svarar med ett glädjefullt bejakande, med en fri och glad hängivelse. Ditt handlande får inte begränsa sig till att undvika fall eller tillfällen till synd. Det skall inte under några omständigheter inskränka sig till ett kallt och matematiskt förnekande. Är du övertygad om att kyskheten är en dygd och att den därigenom måste växa och bli fullkomligare? Jag upprepar, det räcker inte med att vara avhållsam, var och en enligt sitt stånd: vi måste leva kyskt, med en heroisk dygd. Detta förhållningssätt medför en positiv gärning, med vilken vi frivilligt godtar Guds uppmaning: praebe, fili, mi, cor tuum mihi et oculi tui vias meas custodiant, ge mig, min son, ditt hjärta, och låt dina ögon blicka omkring över mina fridfulla åkrar.

Nu frågar jag dig: hur tar du dig an den här kampen? Du känner väl till att segern, om du kämpar beslutsamt från början, redan är vunnen. Avlägsna dig omedelbart från faran, när du känner lidelsens första gnistor, ja rentav ännu tidigare. Tala dessutom genast med din andliga vägledare; eller rentav innan faran visar sig, för om du öppnar din själ på vid gavel kommer du inte att besegras. En gärning efter den andra bildar en vana, en beredskap, en fallenhet. Därför måste man kämpa för att dygden skall bli en vana, för att självtukten skall bli en vana så att man inte förkastar kärlekarnas kärlek.

Begrunda den helige Paulus råd till Timoteus: te ipsum castum custodi - håll dig själv kysk - så att även vi alltid vakar, beslutna att bevara denna skatt som Gud har anförtrott åt oss. Under mitt liv har jag hört många människor utbrista "Om jag ändå hade gjort slut från första början!" Och de sade det fyllda av bedrövelse och skam.