Texter på ämnet

Högmodet är fienden

Och vad är det som förhindrar denna ödmjukhet, detta goda gudomliggörande? Högmodet. Det är den grundläggande synd som leder till ont gudomliggörande. Högmodet gör att man sätter tilltro, om så bara i de obetydligaste frågor, till det Satan insinuerade för våra första föräldrar: era ögon skall öppnas, så att ni blir såsom Gud och förstår vad gott och ont är. I den heliga Skrift kan man även läsa att övermodet börjar när en människa avfaller från Herren. När väl denna last har rotat sig påverkar den nämligen hela människans existens, som i slutänden förvandlas till vad den helige Johannes kallar superbia vitae, livets högmod.

Högmodiga? Av vilken anledning? För att brännmärka högmodet talar den heliga Skrift i ordalag som samtidigt är tragiska och komiska: Vad har stoft och aska att yvas över? Redan i livet börjar ju kroppens upplösning. En lätt åkomma, säger läkaren leende. I dag kung, i morgon död.

När högmodet gör sig till herre över själen, är det inte underligt att alla andra laster följer i dess ledband: girighet, intolerans, avund, orättvisa. Den högmodige försöker förgäves detronisera Gud, som är barmhärtig mot alla skapade varelser, för att själv - grym i sitt innersta - inta hans plats.

Vi måste be Herren att inte låta oss falla för denna frestelse. Högmodet är den värsta av alla synder och dessutom den löjligaste. När högmodet lyckas snärja någon genom sina många bländverk, förvandlas den drabbade till idel yta, han fylls av tomhet, och blir lika uppblåst som paddan i fabeln, som i sin högfärd blåste upp sig själv tills den sprack. Högmod är otrevligt, även mänskligt sett: den som anser sig vara förmer än allt och alla betraktar ständigt sig själv och föraktar alla andra, som svarar med att driva med hans tomma fåfänga.

När vi hör talas om högmod tänker vi kanske på ett despotiskt, dominerande uppträdande: ljudet av folkmassans jubel och segraren som går förbi, lik en romersk kejsare under triumfbågen som nästan böjer huvudet av fruktan för att hans ärorika panna skall slå i den vita marmorn.

Låt oss vara realistiska: den sortens högmod finns bara hos personer med en sjuk fantasi. Vi måste kämpa mot andra, mer subtila och oftare förekommande former av högmod: den stolthet som får oss att föredra våra egna framgångar framför andras; fåfänga i samtal, tankar och gester; en nästan sjuklig snarstuckenhet som gör att vi känner oss förolämpade av ord och handlingar som inte på något sätt är kränkande.

Allt detta kan vara, och är, vanligt förekommande frestelser. Det finns personer som anser sig själva vara sin omgivnings sol och mittpunkt. Allt måste kretsa kring dem. Och då händer inte sällan att de i sin sjukliga iver till och med låtsas lida, vara ledsna eller sjuka för att andra skall ta hand om och pyssla om dem.

Det är fantasin som orsakar de flesta konflikter som uppstår i många människors inre liv: "Vad kan de ha sagt, vad tänker de, vad anser de om mig…" Och den stackars människan lider till följd av sin sorgliga fåfänga av misstankar som inte har någon grund i verkligheten. I detta olycksaliga äventyr är en sådan person ständigt bitter och en källa till obehag för andra: allt detta sker för att personen i fråga inte förmår vara ödmjuk, inte har lärt sig att glömma sig själv för att istället ge sig själv, generöst, till att tjäna andra av kärlek till Gud.