Texter på ämnet

Lägg märke till att Herren längtar efter att leda oss längs vägen med underbara, gudomliga och mänskliga steg, som tar sig uttryck i att man försakar sig själv, känner glädje i smärtan och glömmer sig själv. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv. Det är ett råd som vi alla har hört. Vi bör bestämma oss för att verkligen följa det: må Herren kunna använda sig av oss så att vi - försjunkna i Gud - vid alla världens vägkorsningar må vara salt, jäst och ljus. Du skall leva i Gud för att upplysa, ge smak, skapa tillväxt och jäsning.

Men glöm inte att vi inte själva skapar detta ljus: vi reflekterar det bara. Det är inte vi som räddar människorna då vi uppmuntrar dem att handla väl: vi är bara redskap, mer eller mindre värdiga, för Guds frälsningsplan. Om vi någon gång skulle få för oss att det goda vi gör är vårt verk, skulle högmodet komma tillbaka, mer förvridet än någonsin; saltet skulle mista sin kraft, jästen skulle ruttna, ljuset skulle förvandlas till mörker.

Simon svarade: Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Svaret förefaller förnuftigt. De fiskade vanligtvis vid den tiden på dygnet, och just den natten hade de inte fått någon fångst. Knappast skulle de väl ha fått något mer om de fiskat på dagen? Men Petrus tror: Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten. Han bestämmer sig för att göra som Kristus har rått honom till, han åtar sig att arbeta med förtröstan på Herrens ord. Vad händer då? Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka.

När Jesus gav sig ut till sjöss med sina lärjungar hade han inte bara det fisket i åtanke. När Petrus kastar sig ner för hans fötter och ödmjukt bekänner med orden lämna mig, herre, jag är en syndare, svarar vår Herre därför: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Och all Guds verkningsfulla hjälp kommer inte att saknas heller i detta nya fiske: apostlarna blir redskap för att utföra stora underverk, trots deras personliga brister.

Underverken kommer att upprepas

Detta gäller även oss. Om vi dagligen kämpar för att uppnå heligheten, var och en i sin egen situation i världen och genom sitt eget yrkesarbete, i sitt vardagsliv, vågar jag garantera att Herren kommer att göra oss till redskap som förmår utföra under och, om det skulle behövas, även extraordinära sådana. Vi kommer att återge blinda synen. Vem kan inte berätta om ett otal fall, då personer som varit blinda nästan från födseln återfår synen och erfar hela glansen av Kristi ljus? Andra var döva, andra stumma, de förmådde inte höra eller yttra ett enda ord som Guds barn … Och deras sinnen har renats och de lyssnar och uttrycker sig nu som människor och inte som djur. In nomine Jesu! i Jesu namn ger hans Apostlar rörelseförmågan till den där lame, som inte var förmögen att utföra en enda nyttig handling, och till den där slöfocken, som kände till sina skyldigheter men inte uppfyllde dem… I Herrens namn, surge et ambula! stig upp och gå.

Ytterligare någon som var avliden, rutten och luktade lik, har hört Guds röst, som i undret med änkans son i Nain: Unge man, jag säger dig: Stig upp! Vi kommer att göra under som Kristus, som de första Apostlarna. Kanske har dessa under utförts även på dig själv, på mig: kanske var vi blinda, eller döva, eller lama, eller stank som lik, och Herrens ord har rest oss ur vår vanmakt. Om vi älskar Kristus, om vi följer Honom uppriktigt, om vi inte söker oss själva, utan endast Honom, kommer vi att i hans namn kunna föra vidare till andra gratis, vad vi själva har fått ta emot gratis.

Människorna tillhör Gud

De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. De lägger genast ned fiskfångsten vid Herrens fötter, för den är hans. Därav lär vi oss att människorna tillhör Gud, att ingen på jorden kan göra anspråk på dem som deras egendom, att Kyrkans apostolat - hennes förkunnelse om frälsningens sanning - inte grundas på vissa människors prestige, utan på Guds nåd.

Jesus Kristus förhör Petrus tre gånger, som om han ville ge honom en upprepad möjlighet att gottgöra sin trefaldiga förnekelse. Petrus har numera lärt sig sin läxa, vis av skadan som hans eget elände orsakat. Därför sätter han allt i Kristi händer. Herre, du vet att jag har dig kär. Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär. Och vad svarar Kristus? För mina får, för mina lamm på bete. Inte dina, inte era: mina! För han har skapat människan, han har återlöst henne, han har friköpt varje människa, en och en, till priset - jag upprepar - av sitt blod.

När donatisterna på 400-talet organiserade sina anfall mot katolikerna, försvarade de ståndpunkten att det var omöjligt att biskopen av Hippo, Augustinus, förkunnade sanningen, eftersom han hade varit en stor syndare. Och den helige Augustinus gav sina bröder i tron råd om hur de skulle svara: Augustinus är biskop i den katolska Kyrkan; han bär sin börda, som han kommer att få avlägga räkenskap för inför Gud. Jag har lärt känna honom bland goda människor. Om han är ond, vet han det själv; och även om han är god så är det inte honom jag sätter mitt hopp till. För det första som jag har fått lära mig i den katolska Kyrkan är att inte sätta mitt hopp till en människa.

Vi bedriver inte vårt apostolat. Om vi gjorde det, vad skulle vi då kunna säga? Vi bedriver - för Gud vill det, för så har han befallt: Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet - Kristi apostolat. Felen är våra egna, frukterna Herrens.