Texter på ämnet

Var inte så … snarstucken. Du tar illa upp för minsta sak. När man talar med dig måste man vara försiktig med vad man säger även i de mest banala angelägenheter.

Ta inte illa upp om jag säger dig att du är … outhärdlig. Så länge som du inte bättrar dig, duger du inte.

Med din manliga, raka och enkla karaktär, fördystras du av att känna dig insnärjd i ett nät av skvaller och prat som du inte kan förklara och som du aldrig velat trassla in dig i.

Stå ut med förödmjukelsen att alla talar om dig och se till - vis av skadan - att vara förståndigare nästa gång.

Gud ger helig renhet om man ber om den ödmjukt.

Du övervinner inte dig själv, du tuktar dig inte därför att du är högmodig. Vad? Du för ett botgörarliv? Glöm inte att högmod och botgöring kan förekomma samtidigt … Dessutom: är din smärta, när du har fallit eller inte varit tillräckligt generös, äkta ånger eller bara förargelse över att se dig själv så liten och kraftlös? Vad långt borta du är från Jesus, om du inte är ödmjuk … även om det varje dag slår ut nya rosor från ditt botgissel!

Det smakar galla och ättika, aska och aloë! Så torr, bitter och skrovlig gommen känns! Denna fysiska känsla är ingenting i jämförelse med den bitterhet du känner i din själ.

Faktum är att "de kräver ännu mer av dig", och du vill inte ge det. Var ödmjuk: skulle väl denna bittra känsla av avsmak, till kropp och själ, fortsätta att finnas, om du verkligen gjorde allt det som du kan göra?

Den Kristus som du ser är inte Jesus. I bästa fall är det den sorgliga bild som du med din grumliga blick kan se … Rena dig, gör din blick klar med hjälp av ödmjukhet och botgöring. Sedan … kommer du inte att sakna Kärlekens rena ljus. Du kommer att se perfekt. Bilden kommer verkligen att vara hans bild: att vara Han!

Din kärlek till nästan är … dryg. På avstånd är du tilldragande, eftersom du skiner. På nära håll är du frånstötande, eftersom du saknar värme.

Så synd!

När du hör applåderna för din seger, så se till att även minnas skratten som dina misslyckanden orsakade.

Eftersträva inte att glänsa som en förgylld vindflöjel på en hög byggnad. Hur mycket den än glänser, och hur högt den än befinner sig, så saknar den betydelse för byggnadens hållfasthet.

Var snarare som en gammal kvadersten dold i grunden, under jorden, där ingen ser dig. Tack vare dig störtar inte huset samman.

Herre Jesus, ju mer de höjer mig till skyarna, desto mer måste Du ödmjuka mig i mitt hjärta och låta mig inse vad jag har varit, och vad jag kommer att bli om Du lämnar mig ensam.

Glöm inte att du är … en soptunna. Om det händer att den gudomlige Trädgårdsmästaren tar dig, skurar och rengör dig … och fyller dig med underbara blommor … så får varken deras doft eller färg, som förskönar din fulhet, göra dig stolt.

Var ödmjuk. Är du inte medveten om att du är en soptunna?

När du ser dig själv som du är, måste du tycka att det är naturligt att man föraktar dig.

Det är dags att du gör dig kvitt dina stolta tankar. Du är som en pensel i konstnärens hand. Ingenting mer.

Vad tjänar en pensel till, om den inte låter konstnären arbeta?

För att du, som är så tom och egenkär, skall bli ödmjuk, är det tillräckligt att du betraktar Jesajas ord: du är "som en droppe ur ämbaret och som en smula på vågskålen".

Om lydnad inte ger dig frid är du högmodig.

Jaså, din begåvning, din trevlighet, dina talanger … går förlorade. Jaså, de låter dig inte utveckla dem. Fundera över dessa ord av en författare av andlig litteratur: "Den rökelse som offras till Gud går inte förlorad. Herren äras mer genom att du offrar din talang än genom att du använder den till ingen nytta".

All vår styrka är lånad.