Texter på ämnet

Om blotta närvaron av en betydelsefull och aktningsvärd person räcker för att de närvarande skall uppföra sig bättre, hur kan det då vara möjligt att Guds ständiga närvaro, som når överallt och som våra själsförmögenheter är medvetna om och tacksamt älskar, inte alltid gör att våra ord, gärningar och känslor blir bättre? Hur noggrant skulle vi inte avsluta alla våra göromål, hur annorlunda skulle vi inte reagera om sanningen att Gud ser oss vore djupt inskriven i våra samveten, om vi insåg att allt vårt arbete, absolut allt - ingenting undgår hans blick - sker inför Honom! Och detta är den hemlighet bakom all helighet som jag har predikat så många år: Gud har kallat alla till att efterlikna Honom; och såväl ni som jag har kallats för att vi medan vi lever mitt i världen - som mannen på gatan! - skall kunna sätta Kristus vår Herre på toppen av all hederlig mänsklig verksamhet.

Nu kan ni förstå ännu bättre att om någon av er inte skulle älska arbetet, sitt eget arbete, om han inte skulle känna sig verkligen engagerad i någon ädel jordisk verksamhet för att helga den, om han saknade ett yrkeskall, så skulle han aldrig på djupet kunna förstå den övernaturliga karaktär av den lära som jag förkunnar, just av den anledningen att han skulle sakna en oundgänglig förutsättning: att vara en arbetare.

Tron är en övernaturlig dygd som gör vårt förstånd redo att godta de uppenbarade sanningarna, att säga ja till Kristus som har givit oss full kännedom om den heliga Treenighetens frälsningsplan. Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

Tron skall inte bara predikas, den skall i högsta grad praktiseras. Vi kanske ofta känner oss kraftlösa. Låt oss då - och vi läser åter i det heliga Evangeliet - handla som den fallandesjuke pojkens far. Han vill att hans son skall bli räddad, han hoppas att Kristus skall bota honom, men han vågar inte tro på en sådan lycka. Och Jesus, som alltid begär att vi skall tro och som kände till mannens bryderier, hjälper honom på traven: om du kan tro, allt är möjligt för den som tror. Allt är möjligt: vi är allsmäktiga! Men vi måste tro. Mannen känner att hans tro vacklar, han fruktar att hans brist på förtroende skall förhindra hans sons tillfrisknande. Han gråter. Vi skall inte skämmas över sådana tårar: de är frukten av kärlek till Gud, av ångerfull bön, av ödmjukhet. Då utbrast pojkens far gråtande: Herre, jag tror, hjälp min otro!

Och även vi säger det till Honom med samma ord nu, då vi avslutar vår betraktelse. Herre, jag tror. Jag har uppfostrats i din tro, jag har beslutat mig för att följa dig nära. Upprepade gånger under mitt liv har jag bett om din barmhärtighet. Och upprepade gånger har jag även trott det vara omöjligt att du skulle kunna utföra sådana under i dina barns hjärtan. Herre, jag tror! Men hjälp mig att tro mer och bättre!

Och vi vänder även denna bön till den heliga Maria, Guds moder och vår moder, trons Mästarinna: Salig är du som trodde, ty det som Herren har låtit säga dig skall gå i uppfyllelse.

Dessutom skulle jag vilja att ni lade märke till att ingen undgår tendensen att imitera andra. Medvetet eller omedvetet tenderar vi människor ständigt till att imitera varandra. Och vi, skulle vi säga nej till uppmaningen att imitera Jesus? Varje individ anstränger sig, lite i taget, att identifiera sig med den han beundrar, med den modell han valt för sig själv. Var och en handlar med utgångspunkt i det ideal han har utarbetat för sig. Vår Mästare är Kristus: Guds Son, den andra Personen i den heliga Treenigheten. Genom att imitera Kristus kommer vi att uppnå den underbara möjligheten att delta i denna ström av kärlek som utgör mysteriet med den Gud som samtidigt är En och Treenig.

Om ni ibland känner att ni saknar kraft att följa i Jesu Kristi fotspår, samtala då i all förtrolighet med dem som umgicks nära med Honom under den tid han tillbringade på vår jord. Först och främst med Maria, som satte Honom till världen för vår skull. Och även med Apostlarna. Några greker sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: "Herre, vi vill gärna se Jesus". Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus.Är inte det uppmuntrande? De där främlingarna vågar inte presentera sig för Mästaren, och letar efter någon som kan föra deras talan väl.

Kyrkans moder

I tanken tycker jag om att föreställa mig de år som Jesus tillbringade tillsammans med sin moder och som nästan utgör hela vår Herres liv i denna värld. Jag ser Honom som ett litet barn, då Maria tar hand om Honom, kysser Honom och leker med Honom. Jag ser Honom växa, inför sin moders och sin jordiske fader Josefs kärleksfulla blick. Med vilken tillgivenhet och ömhet måste inte Maria och den helige patriarken ha tagit hand om Jesus under hans barndom och i tysthet ständigt lärt sig många saker av Honom. Deras själar måste med tiden ha blivit allt mera lika deras Sons själ, som var människa och Gud samtidigt. Det är även därför som vår Herres moder, och näst efter henne den helige Josef, bättre än någon annan känner de känslor som ryms i Kristi hjärta och de båda utgör den bästa - för att inte säga enda - vägen för att nå till vår Frälsare.

Må var och en av er - skrev den helige Ambrosius - ha en själ lik Marias för att lovprisa Herren; må var och en av er ha en anda liknande Marias, för att glädjas i Gud. Och denne kyrkofader tillägger några överväganden som vid en första anblick kan förefalla vågade, men som har en tydlig andlig innebörd för de kristnas liv. Enligt köttet är endast en Kristi moder; enligt tron är Kristus allas vår livsfrukt.

Om vi identifierar oss med Maria, om vi efterliknar hennes dygder, kan vi göra så att Kristus föds genom nåden i själen på många personer som kommer att identifiera sig med Honom genom den helige Andes verkan. Om vi efterliknar Maria deltar vi på något sätt i hennes andliga moderskap - i tysthet, i likhet med vår Fru, utan att det märks, nästan utan ord, genom att ge ett fullständigt och konsekvent vittnesbörd i vårt kristna handlande, genom att generöst och oupphörligt upprepa ett fiat som förnyar vårt intima band med Gud.

Vi får inte tro att våra lidelser kommer att ha lugnat ner sig definitivt för att vi går på denna kontemplationens väg. Vi skulle bedra oss själva om vi trodde att ivern att söka Kristus, vårt verkliga möte och umgänge med Honom och hans kärleks ljuvlighet förvandlar oss till oförvitliga personer. Låt mig påminna er om det, även om ni själva har erfarit det. Guds och människans fiende, Satan, ger inte upp, han vilar inte. Han belägrar oss till och med då vår själ brinner av kärlek till Gud. Han vet visserligen att det då är svårare att falla, men om han lyckas få en sådan människa att förolämpa sin Herre - om så bara i en småsak - så kommer han att kunna betunga hennes samvete med den allvarliga frestelsen att förlora hoppet.

Om ni vill ta lärdom av en stackars prästs erfarenhet, av en som inte gör anspråk på att tala om något annat än Gud, råder jag er att, när köttet kräver tillbaka sina förlorade rättigheter, eller när vårt högmod - vilket är värre - gör uppror och stegrar sig, söka skydd i dessa gudomliga sår i Kristi kropp som öppnades av spikarna som naglade fast Honom på korset och av lansen som genomborrade hans bröst. Gör det på det sätt som griper er mest: lägg all denna mänskliga … och gudomliga kärlek i Herrens sår. Detta är att åstunda förening, att känna att vi är Kristi bröder, att vi har blodsband med Honom, att vi är söner till samma moder för att det är hon som har fört oss till Kristus.