Texter på ämnet

Om vi lever våra liv på detta sätt, kommer vi att skänka världen frid. Vi kommer att visa andra att det är attraktivt att tjäna Herren, för Gud älskar en glad givare. Kristna är vanliga människor i samhället, men deras hjärtan svämmar över av den glädje som kommer när man föresätter sig att, ständigt hjälpt av nåden, göra Faderns vilja. Och en kristen känner sig inte som ett offer, mindervärdig eller betvingad. En kristen går med högburet huvud, för han är människa och ett Guds barn.

Vår tro förlänar dessa dygder, som ingen någonsin borde låta bli att odla, deras fulla innebörd. En kristen bör inte ligga någon annan efter i att vara mänsklig. Därför kan den som följer Kristus - inte genom egna förtjänster, utan genom Herrens nåd - förklara för dem som står i deras omgivning vad dessa ibland misstänker men inte riktigt kan inse: att den sanna lyckan, den äkta viljan att tjäna nästan, endast kommer genom vår Återlösares Hjärta, som är perfectus Deus, perfectus homo.

Låt oss vända oss till Maria, vår moder, den mest fullkomliga skapade varelse som någonsin kommit ur Guds hand. Låt oss be henne att göra oss till goda människor så att våra mänskliga dygder, invävda i nådens liv, kan bli vår bästa hjälp åt dem som tillsammans med oss arbetar i världen för alla människors frid och lycka.

Från en plats mitt i folksamlingen ställer en man en fråga till Herren. Han är en av de rättslärda som inte längre lyckades förstå den lära som hade uppenbarats för Moses, eftersom de själva så till den milda grad hade komplicerat den genom en steril kasuistik. Jesus, som är Gud, tar till orda för att svara denne rättslärde. Han svarar eftertänksamt, med den säkra övertygelse som kännetecknar den som är väl medveten om vad han talar om: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag. Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

Betrakta nu Mästaren, som tillsammans med sina lärjungar befinner sig i nattvardssalen i förtrolig samvaro. Stunden för hans lidande närmar sig, och han är omgiven av dem han älskar. I Kristi Hjärta brinner en outsäglig kärlekslåga: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skallförstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

För att närma sig Herren genom att läsa det heliga Evangeliet, brukar jag alltid rekommendera att ni skall anstränga er att sätta er in i scenerna som om ni deltog i det som utspelar sig som en av de närvarande personerna. Då - jag känner till många normala och vanliga människor som upplever det - kommer ni att försjunka i bön som Maria, förtrollade av Jesu ord, eller våga, som Marta, att uppriktigt framlägga era bekymmer för Honom, till och med de minsta.

Men Herre, varför kallar du detta bud nytt? Som vi just har hört, fanns budet att älska sin nästa även i Gamla Testamentet, och ni minns säkert även att Jesus, precis i början av sitt offentliga liv, utvidgar detta krav med gudomlig generositet: Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Herre, tillåt oss att insistera: varför fortsätter du att kalla detta bud nytt? Den där natten, några få timmar innan du offrade dig själv på korset, under det oförglömliga samtalet med dem som - trots att de hade sina personliga svagheter och sitt elände, liksom vi - hade följt med dig till Jerusalem, avslöjade du kärlekens oväntade mått: så som jag har älskat er. Vad väl Apostlarna måste ha förstått dig, de som ju hade bevittnat din omätbara kärlek!

Mästarens förkunnelse och exempel är klara och tydliga. Han har i handling understrukit sin lära. Och ändå har jag många gånger tänkt att det efter tjugo århundraden fortfarande är ett nytt bud, för att mycket få människor har bemödat sig om att förverkliga det. Resten, majoriteten, har föredragit och föredrar att ignorera det. Deras ohämmade egoism får dem att dra följande slutsats: "Varför skulle jag krångla till livet för mig? Mina egna bekymmer räcker mer än väl."

En sådan inställning kan inte godtas hos en kristen. Om vi bekänner oss till denna tro, om vi verkligen strävar efter att följa i Kristi tydliga fotspår, får vi inte nöja oss med att undvika att göra mot andra det onda som vi inte önskar för vår egen del. Redan detta är mycket, men det är mycket lite, då vi inser att måttet på vår kärlek definieras av Jesu handlande. Dessutom föreslår han inte denna norm för vårt handlande som ett avlägset mål, som kronan på verket efter ett helt livs kamp. Det är - och för att du skall göra konkreta föresatser insisterar jag på att det måste vara - utgångspunkten, för vår Herre utpekar det som vårt kännetecken: däravskall alla förstå att ni är mina lärjungar.

Jesus Kristus, vår Herre, inkarnerades och antog vår natur för att visa sig för mänskligheten som en modell för alla dygder. Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Men senare, när han förklarar för Apostlarna det tecken som kommer att göra att människorna förstår att de är kristna, säger han ändå inte: man kommer att förstå att ni är kristna för att ni är ödmjuka. Han är renheten personifierad, det obefläckade lammet. Inget kan svärta ned hans fullkomliga, fläckfria helighet, men han säger inte heller: Man kommer att inse att ni är mina lärjungar för att ni är kyska och rena.

Han vandrade genom denna värld och avstod fullständigt från all jordisk egendom. Han som var hela universums Skapare och Herre saknade till och med ett ställe att vila sitt huvud. Men han säger ändå inte: Man kommer att veta att ni tillhör mig för att ni inte är fästa vid rikedomar. Han tillbringar fyrtio dagar och nätter i öknen i sträng fasta innan han börjar förkunna Evangeliet. Och likväl säger han inte till de sina: Man kommer att förstå att ni tjänar Gud för att ni inte är frossare och drinkare.

Vi har hört vilket kännetecken det är som kommer att utmärka apostlarna, alla tiders äkta kristna: Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om - och just därför - ni visar varandra kärlek.

Jag tycker att det är fullt förståeligt att Guds barn alltid har känt sig rörda - som du och jag i denna stund - då de sett Mästaren insistera på denna punkt. Herren säger inte att beviset på hans lärjungars trohet är att de kommer att göra under eller oerhörda mirakler, även om han har gett dem kraften att göra dem i den helige Ande. Vad säger han till dem? Man kommer att förstå att ni är mina lärjungar om ni älskar varandra.

Guds pedagogik

Att inte hata fiender, att inte återgälda ont med ont, att avstå från hämnd, att förlåta utan agg ansågs då - och även nu, vi får inte lura oss själva - vara ett ovanligt sätt att handla, alltför heroiskt, utöver det normala. Så långt sträcker sig människans småaktighet. Jesus Kristus, som kom för att frälsa alla folk och som vill ha de kristna som medarbetare vid sitt frälsningsverk, ville visa sina lärjungar - dig och mig - en stor kärlek, äkta, ädlare och kraftfullare: vi skall älska varandra som Kristus älskar var och en av oss. Endast därigenom, genom att - trots de begränsningar som vår personliga klumpighet innebär - efterlikna Guds sätt att handla, kommer vi att lyckas öppna vårt hjärta för alla människor och älska på ett bättre, helt nytt sätt.

Vad väl de första kristna utövade denna brinnande kärlek, som på långa vägar överträffade det som är vanlig mänsklig solidaritet eller godmodighet. De älskade varandra, ömt och innerligt, genom Kristi Hjärta. En författare från det andra århundradet, Tertullianus, har skildrat vad hedningarna med rörelse sade då de såg hur dåtidens kristtrogna handlade, hur övernaturligt och mänskligt attraktivt de betedde sig: Se så de älskar varandra, upprepade de.

Om du känner att du, nu eller vid många tillfällen under dagens lopp, inte förtjänar att lovordas på det sättet; att ditt hjärta inte reagerar som det borde inför Guds krav, så tänk även att det är dags att korrigera ditt handlande. Hörsamma den helige Paulus uppmaning: Låt oss göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder, mot Kristi mystiska kropp.

Blir ni inte rörda av att höra hur Aposteln Johannes, på sin ålders höst, ägnar större delen av ett av sina brev åt att uppmana oss att handla enligt denna gudomliga lära? Den kärlek som bör förena oss kristna har sin källa i Gud, som är Kärlek. Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Han dröjer vid den broderliga kärleken, för genom Kristus har vi blivit Guds barn: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.

Och medan han kraftfullt skakar om våra samveten för att de skall bli mer mottagliga för Guds nåd, insisterar han på att vi har fått ta emot ett underbart bevis på Faderns kärlek till människorna: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Herren tog initiativet, han kom oss till mötes. Han gav oss detta exempel för att vi tillsammans med Honom skulle tjäna våra medmänniskor, för att vi - jag tycker om att upprepa det - generöst skall lägga våra hjärtan på golvet för att andra skall ha någonting mjukt att gå på och deras kamp bli behagligare. Vi bör uppföra oss så, för vi är skapade till att vara barn till samme Fader, denne Fader som inte tvekade att utge sin älskade Son för oss.

Den kristna kärleken till nästan är ingenting som vi själva bygger upp; den uppfyller oss genom Guds nåd: han har älskat oss först. Det är lämpligt att vi ordentligt tillägnar oss denna väldigt vackra sanning: om vi kan älska Gud, så är det för att vi har älskats av Gud. Du och jag är i stånd att överösa människorna i vår omgivning med tillgivenhet, för vi är födda till tron genom Faderns kärlek. Be djärvt Herren om denna skatt, denna övernaturliga dygd som är kärleken till nästan, för att utöva den i minsta detalj.

Ofta har vi kristna inte förmått leva upp till denna gåva; ibland har vi nedvärderat den, som om den gick att begränsa till en själlös och kall allmosa, eller inskränkt den till akter av mer eller mindre formell välgörenhet. En sjuk kvinna uttryckte uppgivet detta missförhållande mycket väl när hon sade: "här behandlar man mig med 'kärlek till nästan', men min mor vårdade mig med tillgivenhet". Den kärlek som föds ur Kristi hjärta tillåter inte sådana distinktioner.

För att ni mycket konkret skall inse denna sanning, har jag vid tusentals tillfällen predikat att vi inte har ett hjärta för att älska Gud och ett annat för att älska människor: vårt stackars hjärta av kött älskar med en mänsklig kärlek som, om den är förenad med Kristi kärlek, även är övernaturlig. Detta, och ingen annan, är den kärlek som vi skall odla i våra själar, den som kommer att få oss att upptäcka vår Herres avbild i våra medmänniskor.

Kärleken omfattar alla

Med nästan, säger den helige Leo den Store, skall vi inte bara mena dem som vi är förenade med genom vänskaps- eller släktband, utan alla människor, som vi ju delar en och samma natur med … En enda Skapare har skapat oss, en enda Skapare har ingjutit själen i oss. Vi njuter alla av samma himmel och av samma luft, av samma dagar och samma nätter, och även om vissa är goda och andra onda, vissa rättfärdiga och andra orättfärdiga, är Gud likväl generös och välvillig gentemot alla.

Vi som är Guds barn formas genom att omsätta detta nya bud i praktiken, vi lär oss i Kyrkan att tjäna, inte att bli betjänade, och vi finner krafter för att älska mänskligheten på ett nytt sätt, som alla kommer att märka är en frukt av Kristi nåd. Vår kärlek skall inte förväxlas med en sentimental inställning, och inte heller med enkelt kamratskap eller en något oklar iver att hjälpa andra för att bevisa för oss själva att vi är överlägsna. Den innebär att vi lever tillsammans med vår nästa, att vi vördar - jag insisterar - den Guds avbild som finns i varje människa och ser till att även vår nästa betraktar den, så att han kan vända sig till Kristus.

Att kärleken omfattar alla innebär därför att apostolatet omfattar alla. Det innebär att vi för vår del verkligen sätter i verket Guds stora önskan att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.

Om vi även skall älska våra fiender - jag menar dem som räknar oss till sina fiender: jag anser mig inte vara fiende till någon eller något - har vi desto större skäl att älska dem som bara är långt borta från oss, dem som vi tycker är mindre trevliga, dem som på grund av sitt språk, sin kultur eller sin utbildning förefaller vara våra motpoler.

Vad rör det sig om för kärlek? Den heliga Skrift talar om dilectio, för att man skall förstå väl att det inte bara rör sig om en känsla. Det rör sig snarare om en fast besluten viljehandling. Dilectio härleds av electio, att välja. Jag skulle vilja tillägga att älska på ett kristet sätt innebär att vilja älska (*), att i Kristus bestämma sig för att söka människornas väl utan någon form av åtskillnad, framför allt genom att anstränga sig för att de skall uppnå det bästa: att de skall känna Kristus, att de skall bli förälskade i Honom.

Herren manar oss: älska era fiender och be för dem som förföljer er och förtalar er. Vi kanske inte känner oss mänskligt dragna till de personer som skulle avvisa oss om vi närmade oss dem. Men Jesus kräver att vi inte skall återgälda ont med ont; att vi inte skall försumma tillfället att tjäna dem hjärtligt, även om det är ansträngande; att vi aldrig skall upphöra att ha dem närvarande i våra böner.

Denna dilectio, denna kärlek, är desto tillgivnare när den hänför sig till våra bröder i tron, särskilt dem som står oss närmast för att Gud har velat det: våra föräldrar, vår fru eller vår make, våra barn och våra syskon, våra vänner och våra kollegor, våra grannar. Om denna tillgivenhet, som är en ädel och ren mänsklig kärlek, inte skulle finnas inriktad på Gud och grundad i Honom, skulle det inte finnas någon kärlek till nästan.

(*) Av spanskans querer querer: "querer" betyder såväl "att vilja" som "att älska". Övers. anm.

Att utöva kärlek

Det vore naivt att tro att den kristna kärlekens krav uppfylls lätt. Vår dagliga erfarenhet i det mänskliga samhället är mycket annorlunda, tyvärr även inom Kyrkan. Om kärleken inte påbjöd en att tiga, skulle var och en kunna berätta länge och väl om splittring, angrepp, orättvisor, förtal och intriger. Vi bör medge det med enkelhet, för att försöka att i den mån det beror på oss ändra på detta tillstånd, vilket innebär en personlig ansträngning, att inte såra, inte behandla någon illa, att tillrättavisa utan att någon känner sig förkrossad.

Det är inte ett nytt problem. Några få år efter Kristi himmelsfärd, när nästan samtliga apostlar fortfarande levde och verkade och en underbar iver i fråga om tro och hopp var allmänt rådande, började likväl många att gå vilse, att inte leva Mästarens kärleksbud.

För om det finns ofördragsamhet och strid hos er - skriver den helige Paulus till korintierna - har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra, som inte förstår att Kristus har kommit för att råda bot på all denna splittring? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren.

Aposteln förnekar inte olikheterna: var och en har sin egen gåva från Gud, vissa på sitt sätt, andra på sitt. Men dessa skillnader skall tjäna till Kyrkans välgång. Jag känner mig nu manad att be Herren - förena er om ni vill med mig i denna bön - att han inte skall tillåta att det råder osämja mellan människor i hans Kyrka på grund av brist på kärlek. Kärleken är saltet för de kristnas apostolat; om det mister sin sälta, hur kan vi då visa oss för världen och med högburet huvud förklara att här finns Kristus?

Därför säger jag, i likhet med den helige Paulus: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men jag saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Det saknas inte människor som då de hör dessa ord av hedningarnas Apostel reagerar som vissa av Kristi lärjungar gjorde då vår Herre förkunnade sin kropps och blods sakrament och säger: det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Ja, det är en hård lära. För den kärlek till nästan som Aposteln beskriver inskränker sig inte till människokärlek, ett humanitetsideal eller det självklara medlidandet man känner inför andras lidande: den kräver att man utövar den teologala dygden kärlek till Gud och, av kärlek till Gud, kärlek till nästan. Därför upphör kärleken aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna, Kunskapen, den skall förgå… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Den enda vägen

Vi har blivit övertygade om att kärleken till nästan inte har någonting att göra med den karikatyr som man ibland har velat göra av denna dygd som utgör det kristna livets centrum. Varför är det då nödvändigt att ständigt predika om denna dygd? Tar man upp den som ett påbjudet ämne för diskussion, som dock bara har små förutsättningar att ta sig uttryck i konkreta handlingar?

Om vi ser oss omkring i vår omgivning kanske vi finner skäl att tycka att kärleken till nästan är en illusorisk dygd. Men om vi betraktar sakernas tillstånd ur ett övernaturligt perspektiv, kommer vi även att inse vilken roten till denna sterilitet är: frånvaron av intensivt och ständigt umgänge, på tu man hand, med vår Herre Jesus Kristus och okunskap om den helige Andes verk i själen, vars främsta frukt är just kärleken till nästan.

Som kommentar till ett av Apostelns råd - bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag - tillägger en av kyrkofäderna följande: genom att älska Kristus kommer vi att med lätthet stå ut med våra medmänniskors svagheter, även hos den som vi ännu inte älskar för att han inte gör några goda gärningar.

Det är i den riktningen som vägen som får oss att växa i kärleken leder. Vi skulle missta oss om vi trodde att vi först måste ägna oss åt humanitär verksamhet, åt biståndsarbete, och därvid lämna kärleken till Gud åt sidan. Vi får inte försumma Kristus för att vi bekymrar oss om vår nästa som är sjuk, eftersom vi bör älska den som är sjuk för Kristi skull.

Betrakta ständigt Jesus som, utan att upphöra att vara Gud, ödmjukade sig och antog en tjänares gestalt för att kunna tjäna oss, för det är bara ur det perspektivet som vi kommer att finna de mål som är värda att anstränga sig för. Kärleken söker förening, identifiering med den älskade: och när vi förenar oss med Kristus kommer vi att gripas av längtan efter att efterlikna Honom i hans liv av hängivenhet, av gränslös kärlek, av offer ända till döden. Kristus ställer oss inför ett avgörande val: antingen lever vi våra liv egoistiskt och i ensamhet, eller annars ägnar vi oss av all vår kraft åt att tjäna andra.