Texter på ämnet

Han närmar sig fikonträdet: han närmar sig dig och han närmar sig mig. Jesus, som hungrar och törstar efter själar. Från korset ropade han: sitio!, jag törstar. Han törstar efter oss, vår kärlek, våra själar och alla de själar som vi bör föra till Honom längs korsets väg, som är odödlighetens och den himmelska härlighetens väg.

Han kom fram till fikonträdet men hittade ingenting annat på det än blad. Det är beklagligt. Är det så i vårt liv? Är det så sorgligt att vi saknar tro, en ödmjukhetsiver, (*) att vi varken gör några uppoffringar eller utför några gärningar? Är det så att vi bara har en kristen fasad, men inte ger frukt? Det vore fruktansvärt. För Jesus befaller: Aldrig någonsin skall du bära frukt. Och med en gång vissnade trädet. Vi blir nedstämda av detta stycke i den heliga Skrift, samtidigt som det sporrar oss till att upptända vår tro, att leva i överensstämmelse med tron, så att vi alltid skall bära frukt åt Kristus.

Vi får inte bedra oss: vår Herre är aldrig beroende av våra mänskliga överläggningar; våra ambitiösaste projekt är barnlekar för Honom. Han vill ha själar, han vill ha kärlek; han vill att alla skall söka sig till Honom för att i all evighet njuta av hans rike. Vi bör arbeta mycket på jorden; vi bör arbeta väl, för det är våra vanliga uppgifter som vi skall helga. Men vi får aldrig glömma att göra det för Gud. Om vi gjorde det för oss själva, av högmod, skulle vi bara frambringa löv: varken Gud eller människorna skulle finna någon sötma på vårt träd, trots all grönska.

(*) Det spanska originalet använder uttrycket "vibración de humildad"; "en ödmjukhetsiver" är översättarens försök att fånga författarens sinnrika nyskapelse (övers.anm.).

Genom denna hängivelse tänds och växer vår apostoliska iver dag för dag. Den får också andra att brinna, för det goda sprids. Det är inte möjligt för vår fattiga natur att vara så nära Gud utan att brinna av hunger att så glädje och frid över världen, att överallt sprida de frälsande vatten som strömmar ut från Kristi öppnade sida, och så börja och avsluta allt av Kärlek.

Tidigare talade jag med er om smärtor och lidanden, om tårar. Och jag motsäger inte mig själv om jag påstår att smaken av tråkigheterna, lidandena och bedrövelserna är mycket annorlunda för en lärjunge som kärleksfullt söker Mästaren: de försvinner så snart man verkligen accepterar Guds vilja, så snart man uppfyller hans planer med glädje, som trogna barn, även om nerverna ser ut att brista och pinan verkar outhärdlig.