Texter på ämnet

Fikonträdet som inte bar frukt

Den helige Matteus berättar även att Jesus återvände hungrig från Betania. Allt Kristus gör berör mig djupt, och i synnerhet då jag ser att han är en verklig människa, fullkomlig människa samtidigt som han är fullkomlig Gud, för att lära oss att dra nytta även av vår misär och våra naturliga personliga svagheter för att frambära oss själva - sådana vi är - till Fadern, som med glädje tar emot vårt brännoffer.

Han var hungrig. Universums Skapare, alltings Herre, är hungrig! Herre, tack för att evangelisten - inspirerad av Gud - nedtecknade den detaljen i denna passage, som tvingar mig att älska dig mer, som inspirerar mig till att ivrigt längta efter att betrakta din heliga mänskliga natur! Perfectus Deus, perfectus homo - fullkomlig Gud och fullkomlig människa av kött och blod, som du och jag.

Har du någonsin, rörd av helig nyfikenhet, funderat över hur Jesus gav uttryck för denna outsinliga ström av kärlek? Återigen ger oss den helige Paulus svaret: Han ägde Guds gestalt men … avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Mina söner, häpna i tacksamhet över detta mysterium och lär av det: all Guds makt, allt hans majestät, all hans skönhet och oändliga harmoni, hans stora och omätbara rikedomar, en hel Gud!, doldes i Kristi mänskliga natur för att tjäna oss. Den Allsmäktige bestämmer sig för att under en viss tid förmörka sin härlighet för att underlätta det frälsande mötet med sina skapade varelser.

Evangelisten Johannes skriver: ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Honom, han har förklarat Honom för oss genom att visa sig inför människornas häpna blickar: först som ett nyfött barn i Betlehem, sedan som ett barn likt alla andra, senare som en klok och vaken yngling i templet, och slutligen som den älskvärde och tilldragande Mästaren som rörde hjärtat hos människorna i de folkmassor som entusiastiskt följde Honom.

Vår Gud, som blir människa, hyser en sådan kärlek till oss att det räcker med att komma ihåg några av dessa drag för att hans generositet genast skall göra oss gripna i själen, upptända oss och milt föra oss till en botfärdig ånger för vårt så ofta småaktiga och egoistiska handlande. Jesus Kristus tvekar inte att sänka sig själv för att resa oss ur vårt elände till värdigheten av att vara Guds barn, bröder till Honom. Du och jag, däremot, är ofta enfaldigt stolta över de gåvor och talanger vi har erhållit och gör dem till en piedestal för att sätta oss över andra, som om det vore uteslutande vår förtjänst att vi lyckats slutföra vissa handlingar på ett - relativt - fulländat sätt: Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?

När vi tänker på hur Gud hängivit och tillintetgjort sig - jag säger det för att var och en av oss skall reflektera över det och tillämpa det på sig själv - framstår den högmodiges fåfänga och skrytsamhet som en fruktansvärd synd, just för att de står i fullständigt motsatsförhållande till det exempel som Jesus Kristus visat oss genom sitt handlande. Begrunda det noga: han var Gud och ödmjukade sig. Människan, stolt över sitt eget jag, strävar efter att till varje pris upphöja sig själv, utan att erkänna att hon är gjord av samma dåliga lera som ett vanligt krus.

Vardagsliv och kontemplation

Låt oss återgå till det heliga Evangeliet, och dröja vid det som den helige Matteus berättar om i sitt 21:a kapitel. Han berättar att Jesus, när han var på väg tillbaka till staden, blev hungrig, och då han fick se ett fikonträd vid vägen gick han fram till det. Herre, vilken glädje det är att se dig hungrig, att se dig törstig vid brunnen i Sykar! Jag ser dig som perfectus Deus, perfectus homo: sann Gud, men sann människa, med kött som mitt. Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt för att jag aldrig skulle tvivla på att han förstår mig, på att han älskar mig.

Han var hungrig. När vi blir trötta - under arbetet, studierna, ett apostoliskt företag - när mörka moln sänker sig över horisonten, då skall vi vända blicken mot Kristus: mot den gode Jesus, den trötte Jesus, den hungrige och törstige Jesus. Herre, så väl du låter oss förstå dig! Så underbart du får oss att älska dig! Du visar dig för oss som vi själva är, i allt utom i synd: för att vi mycket påtagligt skall kunna förstå att vi tillsammans med dig kan övervinna våra onda böjelser, våra skulder. För varken trötthet, hunger, törst eller tårar är viktiga … Kristus blev trött, han hungrade, törstade, grät. Det viktiga är att kämpa - en älskvärd kamp, för Herren står alltid kvar vid vår sida - för att göra vår himmelske Faders vilja.

Lärjungarna - skriver den helige Johannes - förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: Mina barn, har ni ingen fisk? Denna familjära scen med Kristus fyller mig med glädje. Att Jesus Kristus, Gud, säger detta! Han, som numera har en förhärligad kropp! Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni. De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Nu förstår de. Lärjungarna drar sig till minnes vad de så många gånger hört Mästaren säga: människofiskare, apostlar. Och de förstår att allt är möjligt, för det är han som leder fisket.

Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: Det är Herren! Kärleken, kärleken ser Honom på långt håll. Kärleken lägger först av alla märke till sådana finkänsliga gester. Med den fasta kärlek som den unge aposteln känner för Jesus, eftersom han älskar Kristus med all den renhet och ömhet som finns i ett hjärta som aldrig fördärvats, utbrister han: Det är Herren!

När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. Petrus är tron. Och han kastar sig i sjön, fylld av en häpnadsväckande djärvhet. Hur långt kan vi inte komma med Johannes kärlek och Petri tro?