Texter på ämnet

Då vi verkligen beundrar och älskar Jesu heliga mänskliga natur, kommer vi att upptäcka hans sår, det ena efter det andra. Under dessa smärtsamma och hårda tider av passiv rening, av ljuva och bittra tårar som vi försöker dölja bör vi gå in i vart och ett av de heliga såren för att rena oss och glädja oss över det återlösande blodet och ur det hämta vår styrka. Vi tar vår tillflykt till Honom likt duvorna som, enligt den heliga Skrift, i stormens timma, söker sitt skydd i klippväggarnas gömslen. Vi drar oss tillbaka till denna tillflyktsort för att finna Kristi närhet. Vi kommer att upptäcka att hans sätt att samtala är fridfullt, och hans ansikte vackert, därför att de som vet att hans röst är mild och angenäm är de som tagit emot Evangeliets nåd, vilket får dem att säga: "Du har det eviga livets ord."

Vi får inte tro att våra lidelser kommer att ha lugnat ner sig definitivt för att vi går på denna kontemplationens väg. Vi skulle bedra oss själva om vi trodde att ivern att söka Kristus, vårt verkliga möte och umgänge med Honom och hans kärleks ljuvlighet förvandlar oss till oförvitliga personer. Låt mig påminna er om det, även om ni själva har erfarit det. Guds och människans fiende, Satan, ger inte upp, han vilar inte. Han belägrar oss till och med då vår själ brinner av kärlek till Gud. Han vet visserligen att det då är svårare att falla, men om han lyckas få en sådan människa att förolämpa sin Herre - om så bara i en småsak - så kommer han att kunna betunga hennes samvete med den allvarliga frestelsen att förlora hoppet.

Om ni vill ta lärdom av en stackars prästs erfarenhet, av en som inte gör anspråk på att tala om något annat än Gud, råder jag er att, när köttet kräver tillbaka sina förlorade rättigheter, eller när vårt högmod - vilket är värre - gör uppror och stegrar sig, söka skydd i dessa gudomliga sår i Kristi kropp som öppnades av spikarna som naglade fast Honom på korset och av lansen som genomborrade hans bröst. Gör det på det sätt som griper er mest: lägg all denna mänskliga … och gudomliga kärlek i Herrens sår. Detta är att åstunda förening, att känna att vi är Kristi bröder, att vi har blodsband med Honom, att vi är söner till samma moder för att det är hon som har fört oss till Kristus.

Den heliga Treenigheten

Vi började med de enkla och kära muntliga böner som vi lärde oss som barn, och som vi aldrig skulle vilja överge. Bönen som började med denna barnsliga oskuld, utvecklar sig nu till en bred flodbädd, lugn och säker, därför att den går i den takt som slås av vänskapen med den som sade: Jag är vägen. Om vi älskar Kristus på detta sätt, om vi med gudomlig djärvhet söker skydd i det sår som lansen öppnade i hans sida, kommer Mästarens löfte att uppfyllas: om någon älskar mig, så bevarar han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.

Hjärtat måste nu skilja mellan de olika gudomliga personerna och tillbe var och en av dem. Vad vår själ upplever i det övernaturliga livet är ett slags upptäckt, som liknar den ett nyfött barn gör, då det börjar få upp ögonen för sin omgivning. Själen har ett innerligt och kärleksfullt umgänge med Fadern och Sonen och den helige Ande; och man underkastar sig utan svårighet den livgivande Tröstarens verksamhet, som ger av sig själv till oss, utan att vi har gjort oss förtjänta av det: de övernaturliga dygderna och den helige Andes gåvor!