Texter på ämnet

Den andre fienden, skriver den helige Johannes, är vad ögonen åtrår, en grundläggande girighet som leder till att man endast värdesätter det man kan röra vid. Ögon som klistrar sig fast vid jordiska saker, ögon som just därför inte förmår upptäcka den övernaturliga verkligheten. Därför kan vi använda uttrycket i den heliga Skrift för att tala om girighet avseende materiella ting och om den deformation som gör att man ser på omgivningen – på sin nästa, på livets och samtidens omständigheter – ur ett uteslutande mänskligt perspektiv.

Själens ögon blir avtrubbade, förnuftet tror att det självt kan förstå allt, utan att ta hänsyn till Gud. Det är en subtil frestelse, som gömmer sig bakom förnuftets värdighet, det förnuft som Gud, vår Fader, har givit människan för att hon skall känna och älska honom frivilligt. Medryckt av denna frestelse anser sig människans intellekt vara universums centrum och hänförs åter av önskan att bli som gudar, och då det fylls av kärlek till sig självt, vänder det Guds kärlek ryggen.

På det sättet kan vårt liv överlämnas ovillkorligt i händerna på den tredje fienden, superbia vitae. Det rör sig inte bara om flyktiga tankar av fåfänga eller egenkärlek, utan om en allmän inbilskhet. Vi får inte bedra oss själva, för detta är det värsta av allt ont, alla villovägars ursprung. Man måste ständigt kämpa mot högmodet. Det är inte utan skäl som det mycket träffande har sagts att denna lidelse dör dagen efter människan. Det är fariséns högfärd, som Gud inte kan förlåta, eftersom han möter en barriär av självgodhet. Det är den arrogans som leder till att man föraktar andra människor, vill härska över dem, behandla dem illa: för högmod leder till förolämpning och vanära.

Han gjorde Guds, sin Faders, vilja

Jag håller mig strikt till sanningen om jag säger er att Jesus fortfarande fortsätter att söka härbärge i våra hjärtan. Vi måste be honom om ursäkt för vår egen blindhet, för vår otacksamhet. Vi måste be honom om nåden att aldrig stänga själens dörr för honom.

Herren döljer inte för oss att en sådan fullständig lydnad gentemot Guds vilja kräver uppoffringar och hängivelse, för kärleken kräver inte rättigheter: den vill tjäna. Han har gått den vägen först av alla. Jesus, hur lydde du? Usque ad mortem, mortem autem crucis, ända till döden, döden på ett kors. Vi måste stiga ur oss själva, krångla till livet för oss själva, förlora det av kärlek till Gud och människorna. Du ville leva och du ville inte att någonting skulle hända med dig. Men Gud ville någonting annat. Det finns två viljor: din vilja måste rätta sig efter Guds vilja och identifiera sig med den, det är inte Guds vilja som skall böjas för att rätta sig efter din.

Jag har med glädje sett många människor som har satt livet på spel – som du, Herre, usque ad mortem – för att göra vad Gud krävde av dem: de ägnade sin energi och sitt yrkesarbete åt att tjäna Kyrkan för alla människors väl.

Låt oss lära oss att lyda, låt oss lära oss att tjäna: det finns ingenting ädlare än att frivilligt vilja hänge sig för att vara till nytta för sina medmänniskor. När vi känner högmodet som muttrar inom oss, stoltheten som får oss att tro att vi är övermänniskor, är stunden inne att säga nej, att säga att vår enda triumf måste vara den som sker i ödmjukhet. Då kommer vi att identifiera oss med Kristus på korset, men inte motspänstigt, upprört eller motvilligt, utan glatt. Denna glädje, då vi glömmer oss själva, är nämligen det bästa beviset på kärlek.

Oavbruten kamp

Den kristnes krig är oavbrutet, för i det inre livet måste man ständigt börja och börja om, varigenom man undviker att högmodigt anse sig vara perfekt. Vi kommer oundvikligen att möta många svårigheter längs vår väg: om vi inte stötte på hinder, skulle vi inte vara varelser av kött och blod. Vi kommer alltid att ha lidelser som drar oss nedåt. Och vi kommer alltid att behöva försvara oss mot mer eller mindre kraftfulla frestelser.

Det bör inte förvåna någon att i kroppen och själen känna sting av högmod, sinnlighet, avund, lättja eller viljan att underkuva andra. Det är ett gammalt ont, som systematiskt bekräftats av våra personliga erfarenheter. Det är såväl utgångspunkten som den normala skådeplatsen för vår seger i den intima sport, det lopp, som för oss till Fadershuset. Därför säger den helige Paulus: Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.

En kristen får inte förvänta sig yttre tecken eller en gynnsam stämning för att inleda eller fortsätta kampen. Det inre livet handlar inte om känslor, utan om Guds nåd och om människans vilja, om kärlek. Alla lärjungarna förmådde följa Kristus dagen för hans triumf i Jerusalem, men nästan alla övergav honom i den stund han stod inför det skamliga korset.

För att verkligen älska är det nödvändigt att vara stark, lojal, med hjärtat fast förankrat i tron, hoppet och kärleken. Det är bara ytliga och ombytliga människor som nyckfullt ändrar föremålet för sin kärlek, som inte är kärlek utan tillfredsställelse av den egna egoismen. Där det finns kärlek finns även integritet, hängivelse, uppoffring, självförsakelse. Och mitt i hängivelsen, uppoffringen och självförsakelsen, som ofta möter motstånd, finns även lycka och glädje. En glädje som ingenting kan ta ifrån oss.

I denna kärlekskamp behöver vi inte låta oss nedslås av våra fall, inte ens allvarliga sådana, om vi bara vänder oss till Gud med ånger och ärliga föresatser i botens sakrament. En kristen är inte en neurotisk samlare av prickfria tjänstgöringsintyg. Jesus Kristus vår Herre blir lika rörd av Johannes oskuld och trohet som av Petrus ånger efter hans fall. Jesus förstår vår svaghet och drar oss till sig som uppför ett sluttande plan, och han vill att vi skall fortsätta anstränga oss för att stiga en bit dag för dag. Han söker upp oss, på samma sätt som han sökte upp lärjungarna han gick till mötes på vägen till Emmaus, på samma sätt som han sökte upp Tomas och visade honom – och lät honom röra – de öppna såren i hans händer och sida. Jesus Kristus väntar alltid på att vi skall återvända till honom, just för att han förstår vår svaghet.

Men det ligger en mäktig fiende som lurpassar på oss. Denna fiende, som motsätter sig vår avsikt att förkroppsliga Kristi lära i våra liv, är högmodet, som växer om vi inte försöker fatta Herrens välgörande och barmhärtiga hand efter våra misslyckanden och nederlag. Då fylls själen av dunkel – ett dystert mörker – och tror sig förtappad. Och fantasin hittar på hinder som inte är verkliga, hinder som skulle försvinna om vi bara försökte se på situationen med en gnutta ödmjukhet. På grund av högmodet och fantasin skapar själen således ibland svåra lidanden för sig själv, men det är lidanden i vilka Kristus inte är närvarande, för där Herren finns råder alltid frid och glädje, även om själen är som ett öppet sår och försjunken i mörker.

En annan av vår helgelses hycklande fiender är uppfattningen att denna inre kamp måste vända sig mot extraordinära hinder, mot eldsprutande drakar. Det är ännu ett tecken på högmod. Vi vill kämpa, men vi vill göra det så det hörs, till ljudet av trumpetfanfarer och under fladdrande standar.

Vi måste övertyga oss om att klippans värsta fiende inte är hackan, yxan eller något annat liknande verktyg, hur slagkraftigt det än är, utan det ständiga sipprandet av vatten som droppe för droppe tränger in i hällens sprickor, tills det förstört klippans struktur. Den största faran för en kristen är att underskatta vikten av att kämpa i små skärmytslingar som undan för undan tränger in i själen, tills den blir skröplig, bräcklig, likgiltig inför Guds röst.

Låt oss lyssna till Herren som säger till oss att den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Det är som om han förmanade oss: Kämpa varje stund i dessa detaljer som kan verka obetydliga, men som jag anser vara viktiga; uppfyll punktligt dina plikter; le mot den som behöver det, även om din själ är full av smärta; ägna, utan att snåla, den tid som behövs åt bön; hjälp den som söker upp dig för att få stöd; var rättvis, ja med nådens hjälp inte bara rättvis utan kärleksfull.

Det är dessa och liknande ingivelser som vi varje dag kommer att höra inom oss, som en tyst uppmaning att träna än mer i självövervinnelsens övernaturliga sport. Må Guds ljus upplysa oss, så att vi förnimmer hans ingivelser. Må han hjälpa oss att kämpa, må han stå vid vår sida då vi segrar. Må han inte överge oss då vi faller, för om han bara inte gör det, kommer vi alltid att vara i stånd att resa oss och fortsätta kämpa.

Vi får inte stanna. Herren vill att vi skall kämpa mer, intensivare, på ständigt bredare front. Vi är skyldiga att överträffa oss själva, för i denna tävling är målsnöret himlens härlighet. Och når vi inte dit, har vi gjort allt förgäves.

Att göra sig lika barn i kärleken till Gud

Låt oss noga betrakta denna punkt, för den kan hjälpa oss att förstå mycket viktiga ting, eftersom Marias mysterium låter oss inse att man för att närma sig Gud måste göra sig liten. Sannerligen – utbrast Herren vänd till sina lärjungar – om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.

Att göra sig lika barn: att avstå från högmod och självtillräcklighet, att erkänna att vi själva ingenting förmår, eftersom vi behöver vår Fader Guds nåd och kraft för att lära oss gå och för att härda ut längs vägen. Att vara liten kräver att man tror som barn tror, älskar som barn älskar, överlämnar sig som barn överlämnar sig, ber som barn ber.

Och allt detta lär vi oss genom att umgås med Maria. Vördnad av Jungfrun är varken sötsliskig eller vek. Den är tröst och jubel som fyller själen, just därför att den kräver att vi djupt och fullt ut utövar vår tro och därigenom stiger ur oss själva och ställer vårt hopp till Herren. Herren är min herde – lyder en av psalmerna –, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

Eftersom Maria är en moder, lär vi oss genom att vörda henne att vara barn: att verkligen älska, utan begränsningar; att vara enkla, inte komplicerade som man blir av att egoistiskt tänka bara på sig själv; att vara glada, då vi vet att ingenting kan förstöra vårt hopp. Början på den väg som leder till att man blir fullständigt tokig av kärlek till Jesus består i att förtröstansfullt älska Maria. Så skrev jag för många år sedan i förordet till några kommentarer över den heliga rosenkransen, och alltsedan dess har jag många gånger erfarit sanningen i dessa ord. Jag vill inte göra några långa utläggningar för att förklara denna tanke, snarare uppmanar jag er att göra samma erfarenhet, att själva upptäcka det, genom att kärleksfullt umgås med Maria, öppna ert hjärta för henne, anförtro henne era glädjeämnen och sorger, be henne att hjälpa er att lära känna och följa Jesus.