Texter på ämnet

Förnya varje dag en verkningsfull önskan att utplåna dig, att förneka dig själv, att glömma dig själv, att vandra in novitate sensus, med ett nytt liv, genom att byta vårt elände mot all Guds dolda och eviga storhet.

Herre, befria mig från mig själv!

Bemöda dig om att ägna dig åt en mycket intressant form av självtukt: att inte låta dina samtal kretsa kring dig själv.

Ge mig nåden att avsäga mig allt som hänför sig till min person. Jag får inte bry mig om någonting annat än din ära … kort sagt, din Kärlek. — Allt av Kärlek!

De flesta som har personliga problem "har dem" på grund av att de egoistiskt tänker på sig själva.

Du har insett det tydligt: samtidigt som så mänga människor inte känner Gud, har han uppmärksammat dig. Han vill att du skall utgöra en grund, en kvadersten, som Kyrkans liv kan stödja sig på.

Betrakta denna verklighet, så kommer du att dra många praktiska slutsatser för ditt vanliga uppträdande: grunden, kvaderstenen — kanske utan att glänsa, den är dold — måste vara solid, utan sprickor; den måste tjäna som grund för att hålla byggnaden uppe …; annars blir den förkastad.

Sök inte medlidande: ofta är det ett tecken på högmod eller fåfänga.

Att uppriktigt ge sig själv till andra är så verkningsfullt att Gud belönar det med en ödmjukhet som är fylld av glädje.

Ödmjuka sig, utplåna sig, gömma sig och försvinna, allt detta skall vara totalt, absolut.

En föresats: att aldrig tala om mina personliga saker, utom när det verkligen är nödvändigt.

Våra liv kan bli effektivt medåterlösande — evigt! — bara om vi är ödmjuka, om vi försvinner och låter våra medmänniskor upptäcka Herren.

När man verkligen lever kärleken till nästan har man inte tid att söka sig själv. Det finns inte utrymme för högmodet, man finner bara tillfällen att tjäna!