Texter på ämnet

Vi befinner oss i början av stilla veckan och den stund då hela mänskligheten återlöstes på Kalvarieberget är mycket nära. Jag tycker att denna tid är synnerligen lämpad för att du och jag skall betrakta de vägar genom vilka Jesus vår Herre frälste oss, för att betrakta den - verkligen ofattbara - kärlek som han hyser till oss, stackars varelser som formats av jordens lera.

Memento homo, quia pulvis es, et in pulverem reverteris¹ påminner vår moder Kyrkan oss om i början av fastan för att vi inte skall glömma att vi är mycket obetydliga, att vår kropp - som nu är så full av liv - en dag kommer att sönderfalla, på samma sätt som det lilla dammoln som våra fötter lyfter medan vi går; det löses upp som dimman när den drivs bort av solens strålar.

Kristi exempel

Men efter att i så osminkade ordalag ha påmint er om vår personliga obetydlighet, skulle jag vilja erinra om en annan fantastisk verklighet: den gudomliga frikostighet som upprätthåller och gudomliggör oss. Hör vad Aposteln säger: Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Begrunda i lugn och ro Mästarens exempel, så kommer ni genast att förstå att vi har ett stort ämne att meditera över under hela livet, för att göra uppriktiga föresatser att vara mer generösa. Ni får inte förlora det stora mål ur sikte som vi bör uppnå, nämligen att var och en av oss skall identifiera sig med Jesus Kristus som – ni har just hört det – blev fattig för dig och för mig, som led och gav oss ett exempel för att vi skulle följa i hans fotspår.

Från en plats mitt i folksamlingen ställer en man en fråga till Herren. Han är en av de rättslärda som inte längre lyckades förstå den lära som hade uppenbarats för Moses, eftersom de själva så till den milda grad hade komplicerat den genom en steril kasuistik. Jesus, som är Gud, tar till orda för att svara denne rättslärde. Han svarar eftertänksamt, med den säkra övertygelse som kännetecknar den som är väl medveten om vad han talar om: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag. Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

Betrakta nu Mästaren, som tillsammans med sina lärjungar befinner sig i nattvardssalen i förtrolig samvaro. Stunden för hans lidande närmar sig, och han är omgiven av dem han älskar. I Kristi Hjärta brinner en outsäglig kärlekslåga: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skallförstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

För att närma sig Herren genom att läsa det heliga Evangeliet, brukar jag alltid rekommendera att ni skall anstränga er att sätta er in i scenerna som om ni deltog i det som utspelar sig som en av de närvarande personerna. Då - jag känner till många normala och vanliga människor som upplever det - kommer ni att försjunka i bön som Maria, förtrollade av Jesu ord, eller våga, som Marta, att uppriktigt framlägga era bekymmer för Honom, till och med de minsta.

Men Herre, varför kallar du detta bud nytt? Som vi just har hört, fanns budet att älska sin nästa även i Gamla Testamentet, och ni minns säkert även att Jesus, precis i början av sitt offentliga liv, utvidgar detta krav med gudomlig generositet: Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Herre, tillåt oss att insistera: varför fortsätter du att kalla detta bud nytt? Den där natten, några få timmar innan du offrade dig själv på korset, under det oförglömliga samtalet med dem som - trots att de hade sina personliga svagheter och sitt elände, liksom vi - hade följt med dig till Jerusalem, avslöjade du kärlekens oväntade mått: så som jag har älskat er. Vad väl Apostlarna måste ha förstått dig, de som ju hade bevittnat din omätbara kärlek!

Mästarens förkunnelse och exempel är klara och tydliga. Han har i handling understrukit sin lära. Och ändå har jag många gånger tänkt att det efter tjugo århundraden fortfarande är ett nytt bud, för att mycket få människor har bemödat sig om att förverkliga det. Resten, majoriteten, har föredragit och föredrar att ignorera det. Deras ohämmade egoism får dem att dra följande slutsats: "Varför skulle jag krångla till livet för mig? Mina egna bekymmer räcker mer än väl."

En sådan inställning kan inte godtas hos en kristen. Om vi bekänner oss till denna tro, om vi verkligen strävar efter att följa i Kristi tydliga fotspår, får vi inte nöja oss med att undvika att göra mot andra det onda som vi inte önskar för vår egen del. Redan detta är mycket, men det är mycket lite, då vi inser att måttet på vår kärlek definieras av Jesu handlande. Dessutom föreslår han inte denna norm för vårt handlande som ett avlägset mål, som kronan på verket efter ett helt livs kamp. Det är - och för att du skall göra konkreta föresatser insisterar jag på att det måste vara - utgångspunkten, för vår Herre utpekar det som vårt kännetecken: däravskall alla förstå att ni är mina lärjungar.

Jesus Kristus, vår Herre, inkarnerades och antog vår natur för att visa sig för mänskligheten som en modell för alla dygder. Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Men senare, när han förklarar för Apostlarna det tecken som kommer att göra att människorna förstår att de är kristna, säger han ändå inte: man kommer att förstå att ni är kristna för att ni är ödmjuka. Han är renheten personifierad, det obefläckade lammet. Inget kan svärta ned hans fullkomliga, fläckfria helighet, men han säger inte heller: Man kommer att inse att ni är mina lärjungar för att ni är kyska och rena.

Han vandrade genom denna värld och avstod fullständigt från all jordisk egendom. Han som var hela universums Skapare och Herre saknade till och med ett ställe att vila sitt huvud. Men han säger ändå inte: Man kommer att veta att ni tillhör mig för att ni inte är fästa vid rikedomar. Han tillbringar fyrtio dagar och nätter i öknen i sträng fasta innan han börjar förkunna Evangeliet. Och likväl säger han inte till de sina: Man kommer att förstå att ni tjänar Gud för att ni inte är frossare och drinkare.

Vi har hört vilket kännetecken det är som kommer att utmärka apostlarna, alla tiders äkta kristna: Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om - och just därför - ni visar varandra kärlek.

Jag tycker att det är fullt förståeligt att Guds barn alltid har känt sig rörda - som du och jag i denna stund - då de sett Mästaren insistera på denna punkt. Herren säger inte att beviset på hans lärjungars trohet är att de kommer att göra under eller oerhörda mirakler, även om han har gett dem kraften att göra dem i den helige Ande. Vad säger han till dem? Man kommer att förstå att ni är mina lärjungar om ni älskar varandra.

Blir ni inte rörda av att höra hur Aposteln Johannes, på sin ålders höst, ägnar större delen av ett av sina brev åt att uppmana oss att handla enligt denna gudomliga lära? Den kärlek som bör förena oss kristna har sin källa i Gud, som är Kärlek. Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Han dröjer vid den broderliga kärleken, för genom Kristus har vi blivit Guds barn: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.

Och medan han kraftfullt skakar om våra samveten för att de skall bli mer mottagliga för Guds nåd, insisterar han på att vi har fått ta emot ett underbart bevis på Faderns kärlek till människorna: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Herren tog initiativet, han kom oss till mötes. Han gav oss detta exempel för att vi tillsammans med Honom skulle tjäna våra medmänniskor, för att vi - jag tycker om att upprepa det - generöst skall lägga våra hjärtan på golvet för att andra skall ha någonting mjukt att gå på och deras kamp bli behagligare. Vi bör uppföra oss så, för vi är skapade till att vara barn till samme Fader, denne Fader som inte tvekade att utge sin älskade Son för oss.

Vad rör det sig om för kärlek? Den heliga Skrift talar om dilectio, för att man skall förstå väl att det inte bara rör sig om en känsla. Det rör sig snarare om en fast besluten viljehandling. Dilectio härleds av electio, att välja. Jag skulle vilja tillägga att älska på ett kristet sätt innebär att vilja älska (*), att i Kristus bestämma sig för att söka människornas väl utan någon form av åtskillnad, framför allt genom att anstränga sig för att de skall uppnå det bästa: att de skall känna Kristus, att de skall bli förälskade i Honom.

Herren manar oss: älska era fiender och be för dem som förföljer er och förtalar er. Vi kanske inte känner oss mänskligt dragna till de personer som skulle avvisa oss om vi närmade oss dem. Men Jesus kräver att vi inte skall återgälda ont med ont; att vi inte skall försumma tillfället att tjäna dem hjärtligt, även om det är ansträngande; att vi aldrig skall upphöra att ha dem närvarande i våra böner.

Denna dilectio, denna kärlek, är desto tillgivnare när den hänför sig till våra bröder i tron, särskilt dem som står oss närmast för att Gud har velat det: våra föräldrar, vår fru eller vår make, våra barn och våra syskon, våra vänner och våra kollegor, våra grannar. Om denna tillgivenhet, som är en ädel och ren mänsklig kärlek, inte skulle finnas inriktad på Gud och grundad i Honom, skulle det inte finnas någon kärlek till nästan.

(*) Av spanskans querer querer: "querer" betyder såväl "att vilja" som "att älska". Övers. anm.

Den enda vägen

Vi har blivit övertygade om att kärleken till nästan inte har någonting att göra med den karikatyr som man ibland har velat göra av denna dygd som utgör det kristna livets centrum. Varför är det då nödvändigt att ständigt predika om denna dygd? Tar man upp den som ett påbjudet ämne för diskussion, som dock bara har små förutsättningar att ta sig uttryck i konkreta handlingar?

Om vi ser oss omkring i vår omgivning kanske vi finner skäl att tycka att kärleken till nästan är en illusorisk dygd. Men om vi betraktar sakernas tillstånd ur ett övernaturligt perspektiv, kommer vi även att inse vilken roten till denna sterilitet är: frånvaron av intensivt och ständigt umgänge, på tu man hand, med vår Herre Jesus Kristus och okunskap om den helige Andes verk i själen, vars främsta frukt är just kärleken till nästan.

Som kommentar till ett av Apostelns råd - bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag - tillägger en av kyrkofäderna följande: genom att älska Kristus kommer vi att med lätthet stå ut med våra medmänniskors svagheter, även hos den som vi ännu inte älskar för att han inte gör några goda gärningar.

Det är i den riktningen som vägen som får oss att växa i kärleken leder. Vi skulle missta oss om vi trodde att vi först måste ägna oss åt humanitär verksamhet, åt biståndsarbete, och därvid lämna kärleken till Gud åt sidan. Vi får inte försumma Kristus för att vi bekymrar oss om vår nästa som är sjuk, eftersom vi bör älska den som är sjuk för Kristi skull.

Betrakta ständigt Jesus som, utan att upphöra att vara Gud, ödmjukade sig och antog en tjänares gestalt för att kunna tjäna oss, för det är bara ur det perspektivet som vi kommer att finna de mål som är värda att anstränga sig för. Kärleken söker förening, identifiering med den älskade: och när vi förenar oss med Kristus kommer vi att gripas av längtan efter att efterlikna Honom i hans liv av hängivenhet, av gränslös kärlek, av offer ända till döden. Kristus ställer oss inför ett avgörande val: antingen lever vi våra liv egoistiskt och i ensamhet, eller annars ägnar vi oss av all vår kraft åt att tjäna andra.

Vi ber nu Herren, som avslutning på denna stund av samtal med Honom, att han skall låta oss kunna säga, i likhet med den helige Paulus, att över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Den heliga Skrift lovsjunger denna kärlek med flammande ord: De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den. Denna kärlek uppfyllde alltid Jungfru Marias hjärta, så till den grad att hon berikades med en moders hjärta för hela mänskligheten. I den heliga Jungfrun förenas kärleken till Gud även med omtanken om alla hans barn. Hennes ljuva Hjärta, som uppmärksammade de minsta detaljer - de har inget vin - måste ha lidit mycket av att bevittna bödlarnas kollektiva grymhet, deras ursinne, under Jesu lidande och död. Men Maria talar inte. I likhet med sin Son älskar, tiger och förlåter hon. Detta är kärlekens kraft.