Texter på ämnet

Om vi slår upp kapitel 25 i Matteusevangeliet kan vi läsa följande: då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. Evangelisten berättar att de kloka har utnyttjat tiden väl. Diskret har de försett sig med den nödvändiga oljan, och de är redo när man kallar: Akta er, der är dags, brudgummen är här, kom ut och möt honom! De tänder sina facklor och går Honom glada till mötes.

Den dagen kommer, som blir den sista men som inte inger oss rädsla: vi litar fullt och fast på Guds nåd, vi är redan nu beredda på att generöst, kraftfullt och med kärlek i detaljerna gå Herren till mötes med facklorna tända. Det är den stora himmelska festen som väntar oss. Det är vi, kära bröder, som deltar i Ordets bröllopsmåltid. Vi, som redan har tron på Kyrkan, som livnär oss av den heliga Skrift, som gläds åt att Kyrkan är förenad med Gud. Jag ber er att tänka på om ni har kommit till bröllopet iklädda bröllopsdräkten: rannsaka noga era tankar. Jag försäkrar er - och mig själv - att denna bröllopsdräkt kommer att vara vävd av den kärlek till Gud som vi kommer att ha lyckats ta vara på i de minsta uppgifterna. För det är kännetecknande för förälskade att vårda detaljer, även i handlingar som verkar betydelselösa.

Måttfullhetens frukter

Måttfullhet innebär självbehärskning. Allt vad vi erfar till kropp och själ måste inte få fria tyglar. Man får inte göra allt det som man kan göra. Det kanske är bekvämast att låta sig dras med av det som man kallar naturliga impulser, men vid denna vägs ände möter man bara sorg, isolering och sitt eget elände.

Somliga vill inte neka magen, ögonen eller händerna någonting; de vill inte lyssna till den som råder dem att leva ett rent liv. Fortplantningsförmågan - som är ädel och gör att man kan delta i Guds skapande kraft - använder de på ett oordnat sätt, som ett instrument i egoismens tjänst.

Jag har emellertid aldrig tyckt om att tala om orenhet. Jag föredrar att betrakta måttfullhetens frukter och se människor som är verkliga människor, som inte är bundna vid saker som glimmar men saknar värde, som det krimskrams skator samlar på. Sådana människor kan klara sig utan det som skadar själen och de inser att uppoffringen bara är skenbar: genom att leva så - genom att acceptera uppoffringen - befrias de från mycket slaveri och kommer till sist att i djupet av sina hjärtan njuta av all Guds kärlek.

Då får livet tillbaka de nyanser som bristen på måttfullhet suddar ut: man blir i stånd att bry sig om andra, att dela med sig åt alla av det man har, att ägna sig åt stora uppgifter. Måttfullheten gör människan sober, anspråkslös och förstående; den ger henne en naturlig tillbakadragenhet som alltid är tilldragande. I det uppförandet märks att det är förståndet som styr. Måttfullhet innebär inte begränsning, utan storhet. Den som inte är måttfull är berövad så mycket mer, för en sådan människa avsäger sig sitt eget hjärta för att följa efter den som ringer i första bästa skälla.

En åsna som tron

Låt oss återvända till Evangeliet och betrakta vår modell, Jesus Kristus.

Apostlarna Jakob och Johannes har genom sin mor bett att Kristus skall låta dem få platserna på hans vänstra och högra sida. De övriga apostlarna blir indignerade. Och vad svarar vår Herre? Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

Vid ett annat tillfälle var lärjungarna på väg till Kafarnaum och Jesus gick kanske - som vid andra tillfällen - före dem. Och när de var hemma igen, frågade han dem: "Vad var det ni talade om på vägen?" De teg, för på vägen hade de tvistat - ännu en gång - om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare." Så tog han ett barn och ställde det framför dem, och efter att ha lagt armen om det sade han: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan den som har sänt mig."

Blir ni inte hänförda av Jesu sätt att handla? Han undervisar dem och för att de skall förstå ger han dem ett åskådligt exempel. Han kallar på ett barn, ett av dem som sprang omkring i huset, och kramar om det. Vad talande vår Herres tystnad är! Han har redan sagt allt: Han älskar dem som gör sig lika barn. Därefter tillägger han att resultatet av denna enkelhet, av denna andens ödmjukhet, är att kunna omfamna Honom och Fadern som är i himlen.

Övervinn lättjan, om ni känner av den, den falska uppfattningen att bönen kan vänta. Låt oss aldrig vänta till i morgon med att ösa ur denna nådens källa. Rätt tid är nu. Gud, som är hela vår dags kärleksfulle betraktare, leder vår intima bön: och du och jag - försäkrar jag återigen - måste förlita oss på Honom som man förlitar sig på en bror, en vän, en far. Säg till Honom - jag gör det - att han är all Storhet, all Godhet, all Barmhärtighet. Och tillägg: därför vill jag bli kär i dig, trots mina ouppfostrade manér, trots mina stackars händer som blivit slitna och smutsiga i kontakt med jordens damm.

Då kommer vi, nästan utan att lägga märke till det, att gå framåt med gudomliga steg, kraftiga och spänstiga, och vi kommer att känna en djup övertygelse om att tillsammans med Herren är även smärta, försakelse och lidande njutningsfulla. Vilken styrka det är för ett Guds barn att veta att det befinner sig så nära sin Fader! Därför står jag fast och tryggt med dig, min Herre och Fader, oavsett vad som händer, för du är min klippa och min borg.

Lärjungarna - skriver den helige Johannes - förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: Mina barn, har ni ingen fisk? Denna familjära scen med Kristus fyller mig med glädje. Att Jesus Kristus, Gud, säger detta! Han, som numera har en förhärligad kropp! Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni. De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Nu förstår de. Lärjungarna drar sig till minnes vad de så många gånger hört Mästaren säga: människofiskare, apostlar. Och de förstår att allt är möjligt, för det är han som leder fisket.

Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: Det är Herren! Kärleken, kärleken ser Honom på långt håll. Kärleken lägger först av alla märke till sådana finkänsliga gester. Med den fasta kärlek som den unge aposteln känner för Jesus, eftersom han älskar Kristus med all den renhet och ömhet som finns i ett hjärta som aldrig fördärvats, utbrister han: Det är Herren!

När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. Petrus är tron. Och han kastar sig i sjön, fylld av en häpnadsväckande djärvhet. Hur långt kan vi inte komma med Johannes kärlek och Petri tro?

Människorna tillhör Gud

De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. De lägger genast ned fiskfångsten vid Herrens fötter, för den är hans. Därav lär vi oss att människorna tillhör Gud, att ingen på jorden kan göra anspråk på dem som deras egendom, att Kyrkans apostolat - hennes förkunnelse om frälsningens sanning - inte grundas på vissa människors prestige, utan på Guds nåd.

Jesus Kristus förhör Petrus tre gånger, som om han ville ge honom en upprepad möjlighet att gottgöra sin trefaldiga förnekelse. Petrus har numera lärt sig sin läxa, vis av skadan som hans eget elände orsakat. Därför sätter han allt i Kristi händer. Herre, du vet att jag har dig kär. Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär. Och vad svarar Kristus? För mina får, för mina lamm på bete. Inte dina, inte era: mina! För han har skapat människan, han har återlöst henne, han har friköpt varje människa, en och en, till priset - jag upprepar - av sitt blod.

När donatisterna på 400-talet organiserade sina anfall mot katolikerna, försvarade de ståndpunkten att det var omöjligt att biskopen av Hippo, Augustinus, förkunnade sanningen, eftersom han hade varit en stor syndare. Och den helige Augustinus gav sina bröder i tron råd om hur de skulle svara: Augustinus är biskop i den katolska Kyrkan; han bär sin börda, som han kommer att få avlägga räkenskap för inför Gud. Jag har lärt känna honom bland goda människor. Om han är ond, vet han det själv; och även om han är god så är det inte honom jag sätter mitt hopp till. För det första som jag har fått lära mig i den katolska Kyrkan är att inte sätta mitt hopp till en människa.

Vi bedriver inte vårt apostolat. Om vi gjorde det, vad skulle vi då kunna säga? Vi bedriver - för Gud vill det, för så har han befallt: Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet - Kristi apostolat. Felen är våra egna, frukterna Herrens.

Den ljuva kärlekens moder

Ego quasi vitis fructificavi…:jag är som vinrankan med den sköna blomningen, och mina blommor ger rik och härlig frukt. Dessa ord hörde vi i episteln. Må våra och alla kristnas själar uppfyllas av den ljuva väldoft som vördnaden för vår moder är, och må denna fromhet göra oss fullständigt uppfyllda av tillit till den som ständigt vakar över oss.

Ego mater pulchrae dilectionis et timoris, et agnitionis et sanctae spei: Jag är den ljuva kärlekens moder, fruktans och kunskapens och det heliga hoppets moder. Dessa lärdomar påminner oss Jungfru Maria om idag. Det är en lektion för att vi skall tillägna oss den ljuva kärleken, leva ett rent liv och ha ett känsligt och passionerat hjärta, så att vi lär oss att vara trogna i Kyrkans tjänst. Detta är inte vilken kärlek som helst: det är Kärleken. Här finns inga svek, ingen beräkning, ingen glömska. Det är en ljuv kärlek, för dess ursprung och mål är den trefaldigt helige Gud som är all Skönhet, all Godhet och all Storhet.

Men det talas även om fruktan. Jag kan inte föreställa mig någon annan fruktan än rädslan för att avlägsna sig från Kärleken. För Gud vår Herre vill inte att vi skall vara ynkryggar, räddhågsna eller urvattnat hängivna. Han vill att vi skall vara djärva, modiga, finkänsliga. Den fruktan som den heliga texten påminner oss om erinrar om ett annat klagomål i den heliga Skrift: Jag söker den jag har kär, men finner honom inte.

Detta kan hända om människan inte har förstått hela djupet i vad det innebär att älska Gud. Då kan det hända att hjärtat låter sig ryckas med av saker som inte leder till Herren. Och som en följd därav tappar vi Honom ur sikte. Andra gånger kan det vara Herren som gömmer sig: Han själv vet varför. Då uppmuntrar han oss att söka Honom med mera glöd och då vi finner Honom utropar vi lyckliga: Jag tar fatt honom och släpper honom inte.

Evangeliet i dagens heliga Mässa påminner oss om en rörande scen där Jesus stannar kvar i Jerusalem och undervisar i templet. Maria och Josef gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Guds moder, som ivrigt letade efter sin Son som hon förlorat utan egen skuld och som erfor den största tänkbara lycka då hon återfann Honom, kommer att hjälpa oss att vända om och korrigera vårt handlande när det behövs, då vi till följd av vårt lättsinne eller våra synder inte lyckas urskilja Kristus. Vi kommer då att erfara glädjen av att åter kunna omfamna Honom och säga till Honom att vi aldrig mer skall mista Honom.

Maria är kunskapens moder, för ingen har som hon lärt sig den lära som är viktigast av alla: att ingenting är mödan värt, om vi inte står vid Herrens sida; att varken all jordens härlighet eller förverkligandet av alla våra drömmar tjänar till något alls om vi i vårt bröst saknar den låga av levande kärlek, det heliga hoppets ljus, som är en försmak av den oändliga kärleken i vårt slutgiltiga fädernesland.