Texter på ämnet

Har du någonsin, rörd av helig nyfikenhet, funderat över hur Jesus gav uttryck för denna outsinliga ström av kärlek? Återigen ger oss den helige Paulus svaret: Han ägde Guds gestalt men … avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Mina söner, häpna i tacksamhet över detta mysterium och lär av det: all Guds makt, allt hans majestät, all hans skönhet och oändliga harmoni, hans stora och omätbara rikedomar, en hel Gud!, doldes i Kristi mänskliga natur för att tjäna oss. Den Allsmäktige bestämmer sig för att under en viss tid förmörka sin härlighet för att underlätta det frälsande mötet med sina skapade varelser.

Evangelisten Johannes skriver: ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Honom, han har förklarat Honom för oss genom att visa sig inför människornas häpna blickar: först som ett nyfött barn i Betlehem, sedan som ett barn likt alla andra, senare som en klok och vaken yngling i templet, och slutligen som den älskvärde och tilldragande Mästaren som rörde hjärtat hos människorna i de folkmassor som entusiastiskt följde Honom.

Vår Gud, som blir människa, hyser en sådan kärlek till oss att det räcker med att komma ihåg några av dessa drag för att hans generositet genast skall göra oss gripna i själen, upptända oss och milt föra oss till en botfärdig ånger för vårt så ofta småaktiga och egoistiska handlande. Jesus Kristus tvekar inte att sänka sig själv för att resa oss ur vårt elände till värdigheten av att vara Guds barn, bröder till Honom. Du och jag, däremot, är ofta enfaldigt stolta över de gåvor och talanger vi har erhållit och gör dem till en piedestal för att sätta oss över andra, som om det vore uteslutande vår förtjänst att vi lyckats slutföra vissa handlingar på ett - relativt - fulländat sätt: Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?

När vi tänker på hur Gud hängivit och tillintetgjort sig - jag säger det för att var och en av oss skall reflektera över det och tillämpa det på sig själv - framstår den högmodiges fåfänga och skrytsamhet som en fruktansvärd synd, just för att de står i fullständigt motsatsförhållande till det exempel som Jesus Kristus visat oss genom sitt handlande. Begrunda det noga: han var Gud och ödmjukade sig. Människan, stolt över sitt eget jag, strävar efter att till varje pris upphöja sig själv, utan att erkänna att hon är gjord av samma dåliga lera som ett vanligt krus.

Jag kommer åter att tänka på minnena från min ungdom. Vilket bevis på tro gav de inte! Jag tycker mig fortfarande kunna höra den liturgiska sången, andas in doften av rökelse, se tusentals och åter tusentals män, var och en med ett stort vaxljus - som symbolen för deras mänskliga svaghet - men med ett barns hjärta, människor som kanske inte vågade lyfta blicken mot sin Faders ansikte. Märk därför och besinna vilken olycka och sorg det har med sig att du överger Herren. Låt oss därför förnya det fasta beslutet att aldrig skilja oss från Herren för att rusa efter världsliga ting. Låt oss med konkreta föresatser för vårt handlande öka vår törst efter Gud - som skapade varelser som erkänner sin egen hjälplöshet och oavlåtligen söker och ropar efter sin Fader.

Men jag vill återgå till vad jag kommenterade tidigare: vi måste lära oss att vara som barn, vi måste lära oss att vara ett Guds barn. Och samtidigt måste vi överföra till andra denna inställning, som mitt i våra naturliga svagheter kommer att göra oss orubbliga i tron, fruktbara i våra gärningar och säkra på vår väg. Då kommer vi aldrig att tveka: vi kommer i stället att resa oss, oavsett vilket fel vi gör oss skyldiga till, om så det mest motbjudande, och återvända till det gudomliga barnaskapets säkra väg som slutar i Guds öppna famn som väntar på oss.

Vem av er minns inte sin fars armar? Förmodligen var de inte lika milda, ömma och mjuka som era mödrars, men de kraftiga och starka armarna omfamnade oss med värme och trygghet. Herre, tack för de hårda armarna! Tack för de starka händerna! Tack för det ömma och kraftfulla hjärtat! Jag var nästan på väg att även tacka dig för mina fel! Nej, för du önskar dem inte! Men du förstår dem, ursäktar dem, förlåter dem.

Detta är den visdom som Gud förväntar sig att vi skall utöva i umgänget med Honom. Detta är verkligen en matematisk vetenskap: att erkänna att man är en nolla… Men vår Fader Gud älskar var och en av oss som vi är - som vi är! Om jag - som bara är en stackars människa - älskar var och en av er som ni är, tänk er då hur väldig Guds kärlek är! Bara vi kämpar, bara vi anstränger oss för att låta vårt liv följa vårt väl formade samvetes angivelser.

Att utöva kärlek

Det vore naivt att tro att den kristna kärlekens krav uppfylls lätt. Vår dagliga erfarenhet i det mänskliga samhället är mycket annorlunda, tyvärr även inom Kyrkan. Om kärleken inte påbjöd en att tiga, skulle var och en kunna berätta länge och väl om splittring, angrepp, orättvisor, förtal och intriger. Vi bör medge det med enkelhet, för att försöka att i den mån det beror på oss ändra på detta tillstånd, vilket innebär en personlig ansträngning, att inte såra, inte behandla någon illa, att tillrättavisa utan att någon känner sig förkrossad.

Det är inte ett nytt problem. Några få år efter Kristi himmelsfärd, när nästan samtliga apostlar fortfarande levde och verkade och en underbar iver i fråga om tro och hopp var allmänt rådande, började likväl många att gå vilse, att inte leva Mästarens kärleksbud.

För om det finns ofördragsamhet och strid hos er - skriver den helige Paulus till korintierna - har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra, som inte förstår att Kristus har kommit för att råda bot på all denna splittring? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren.

Aposteln förnekar inte olikheterna: var och en har sin egen gåva från Gud, vissa på sitt sätt, andra på sitt. Men dessa skillnader skall tjäna till Kyrkans välgång. Jag känner mig nu manad att be Herren - förena er om ni vill med mig i denna bön - att han inte skall tillåta att det råder osämja mellan människor i hans Kyrka på grund av brist på kärlek. Kärleken är saltet för de kristnas apostolat; om det mister sin sälta, hur kan vi då visa oss för världen och med högburet huvud förklara att här finns Kristus?

Därför säger jag, i likhet med den helige Paulus: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men jag saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Det saknas inte människor som då de hör dessa ord av hedningarnas Apostel reagerar som vissa av Kristi lärjungar gjorde då vår Herre förkunnade sin kropps och blods sakrament och säger: det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Ja, det är en hård lära. För den kärlek till nästan som Aposteln beskriver inskränker sig inte till människokärlek, ett humanitetsideal eller det självklara medlidandet man känner inför andras lidande: den kräver att man utövar den teologala dygden kärlek till Gud och, av kärlek till Gud, kärlek till nästan. Därför upphör kärleken aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna, Kunskapen, den skall förgå… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Den enda vägen

Vi har blivit övertygade om att kärleken till nästan inte har någonting att göra med den karikatyr som man ibland har velat göra av denna dygd som utgör det kristna livets centrum. Varför är det då nödvändigt att ständigt predika om denna dygd? Tar man upp den som ett påbjudet ämne för diskussion, som dock bara har små förutsättningar att ta sig uttryck i konkreta handlingar?

Om vi ser oss omkring i vår omgivning kanske vi finner skäl att tycka att kärleken till nästan är en illusorisk dygd. Men om vi betraktar sakernas tillstånd ur ett övernaturligt perspektiv, kommer vi även att inse vilken roten till denna sterilitet är: frånvaron av intensivt och ständigt umgänge, på tu man hand, med vår Herre Jesus Kristus och okunskap om den helige Andes verk i själen, vars främsta frukt är just kärleken till nästan.

Som kommentar till ett av Apostelns råd - bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag - tillägger en av kyrkofäderna följande: genom att älska Kristus kommer vi att med lätthet stå ut med våra medmänniskors svagheter, även hos den som vi ännu inte älskar för att han inte gör några goda gärningar.

Det är i den riktningen som vägen som får oss att växa i kärleken leder. Vi skulle missta oss om vi trodde att vi först måste ägna oss åt humanitär verksamhet, åt biståndsarbete, och därvid lämna kärleken till Gud åt sidan. Vi får inte försumma Kristus för att vi bekymrar oss om vår nästa som är sjuk, eftersom vi bör älska den som är sjuk för Kristi skull.

Betrakta ständigt Jesus som, utan att upphöra att vara Gud, ödmjukade sig och antog en tjänares gestalt för att kunna tjäna oss, för det är bara ur det perspektivet som vi kommer att finna de mål som är värda att anstränga sig för. Kärleken söker förening, identifiering med den älskade: och när vi förenar oss med Kristus kommer vi att gripas av längtan efter att efterlikna Honom i hans liv av hängivenhet, av gränslös kärlek, av offer ända till döden. Kristus ställer oss inför ett avgörande val: antingen lever vi våra liv egoistiskt och i ensamhet, eller annars ägnar vi oss av all vår kraft åt att tjäna andra.

Vi ber nu Herren, som avslutning på denna stund av samtal med Honom, att han skall låta oss kunna säga, i likhet med den helige Paulus, att över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Den heliga Skrift lovsjunger denna kärlek med flammande ord: De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den. Denna kärlek uppfyllde alltid Jungfru Marias hjärta, så till den grad att hon berikades med en moders hjärta för hela mänskligheten. I den heliga Jungfrun förenas kärleken till Gud även med omtanken om alla hans barn. Hennes ljuva Hjärta, som uppmärksammade de minsta detaljer - de har inget vin - måste ha lidit mycket av att bevittna bödlarnas kollektiva grymhet, deras ursinne, under Jesu lidande och död. Men Maria talar inte. I likhet med sin Son älskar, tiger och förlåter hon. Detta är kärlekens kraft.