Texter på ämnet

Där vi befinner oss uppmanar Herren oss: Var på din vakt! Inför denna Guds uppmaning bör vi ständigt i vårt samvete stärka en hoppfull längtan efter helighet och omsätta den i handling. Ge mig, min son, ditt hjärta, viskar han i vårt öra. Sluta bygga luftslott, bestäm dig för att öppna din själ för Gud, för det är enbart i Herren som du kommer att finna en verklig grund för ditt hopp och för att göra dina medmänniskor gott. När man inte kämpar med sig själv, när man inte säger bestämt nej till de fiender som finns inuti vår inre befästning - högmodet, avundsjukan, köttets och ögonens begär, självgodheten, den vansinniga lystnaden efter liderlighet -, när denna inre kamp saknas, vissnar de ädlaste ideal som blommorna faller av då solen går upp och sveder gräset, så att blommorna faller av och skönheten förgår. Då kommer minsta svacka att leda till att hopplöshet och sorg rotar sig, som ett påträngande och skadligt ogräs.

Jesus nöjer sig inte med en vacklande efterföljelse. Han begär och har rätt till att vi följer Honom helt och fullt, utan eftergifter inför de svårigheter vi möter. Han kräver fasta och konkreta steg, för vanligtvis duger allmänna föresatser inte till mycket. Oklart definierade föresatser tycker jag liknar bedrägliga illusioner som tystar det Guds kall som vi hör i våra hjärtan; mareldar som varken bränner eller värmer och som försvinner med samma flyktighet som de uppstår.

Därför kommer jag att bli övertygad om att din avsikt att nå målet är ärlig först då jag ser dig följa din väg med beslutsamhet. Gör gott, se över den attityd du vanligtvis intar till det som sysselsätter dig i varje givet ögonblick; var rättvis, just i de miljöer som du vistas i, även om du måste gå böjd under tyngden av dina ansträngningar; sprid glädje i din omgivning, tjäna dina medmänniskor genom din glädje på din arbetsplats, genom att anstränga dig för att avsluta ditt arbete så fullkomligt som möjligt, genom din förståelse, ditt leende och ditt kristna agerande. Och gör allt för Gud, med hans ära i åtanke, med blicken fäst högt upp och en längtan efter det slutgiltiga fädernesland som är det enda mål som är mödan värt.

Vikten av att kämpa

Jag måste varna er för en fälla som Satan inte tvekar att gillra - han tar inte semester! - för att beröva oss vår frid. Vid något tillfälle kan det hända att vi grips av tvivel, vi frestas att tro att vi går bakåt på ett sorgligt sätt eller att vi knappt gör några framsteg; vi kan rentav bli övertygade om att vi trots våra ansträngningar för att bli bättre blir sämre. Jag försäkrar er om att sådana pessimistiska bedömningar vanligtvis bara är en falsk illusion, ett bländverk som man bör förkasta. Saken är den att det som brukar ske i sådana fall är att själen blir mer vaksam, samvetet finkänsligare och kärleken mer krävande; eller att nåden genom sin verkan upplyser med större klarhet och många detaljer, som i halvskugga inte skulle märkas, uppenbaras för oss. Oavsett vilket, måste vi uppmärksamt granska denna oro, för med sitt ljus begär Herren större ödmjukhet eller större generositet av oss. Glöm inte att Gud genom sin Försyn leder oss oavbrutet och att han inte sparar på sin hjälp - genom mäktiga underverk eller genom små underverk - för att föra sina barn framåt.

Militia est vita hominis super terram, et sicut dies mercenarii, dies eius, en stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar är som daglönarens dagar. Ingen undkommer denna lag, inte ens de bekväma människor som vägrar inse det; de överger Kristi led men kämpar i andra slag för att tillfredsställa sin lättja, sin fåfänga, sina simpla ambitioner. De är slavar under sina nycker.

Om det för en människa är ett naturligt tillstånd att kämpa, så bör vi se till att uppfylla våra plikter beslutsamt, att be och arbeta med god vilja och rätta avsikter, med blicken fäst på det som Gud vill. Då kommer vår längtan efter Kärlek att stillas och vi kommer att göra framsteg i vår vandring mot heligheten, även om vi vid dagens slut märker att vi fortfarande har en lång väg att gå.

Förnya varje morgon, med ett beslutsamt serviam! - jag skall tjäna dig, Herre! - föresatsen att inte ge efter, att inte falla för lättjan eller sysslolösheten, att bemöta våra sysslor med starkare hopp, med större optimism, fast övertygade om att om vi besegras i någon skärmytsling, så kommer vi att övervinna det nederlaget genom en akt av uppriktig kärlek.

Hoppets dygd - vissheten om att Gud styr oss genom sin allsmäktiga försyn, om att han ger oss de medel som vi behöver - gör oss medvetna om att Herren ständigt är god mot människorna, mot dig, mot mig, om att han alltid är beredd att höra på oss, för att han aldrig tröttnar på att lyssna. Han bryr sig om dina glädjeämnen, dina framgångar, din kärlek, och även om dina bekymmer, din smärta, dina misslyckanden. Därför är det inte bara då din svaghet får dig på fall som du skall hoppas på Honom. Vänd dig till din himmelske Fader såväl i medgång som i motgång, ta din tillflykt till hans barmhärtiga beskydd. Och förvissningen om vår personliga intighet - man behöver inte vara väldigt ödmjuk för att erkänna denna sanning: vi är en stor samling nollor - kommer att omvandlas till en oemotståndlig styrka, för till vänster om de nollor som är vårt jag står Kristus, och vilket oändligt stort tal blir inte det!: Herren är mitt livs värn, för vem skulle jag rädas?

Låt oss vänja oss vid att se Gud bakom allt, vid att veta att han alltid väntar på oss, att han betraktar oss och med rätta begär att vi skall följa Honom lojalt, utan att överge den plats i denna värld som tillkommer oss. Vi skall gå längs vår väg med tillgiven vaksamhet, med en ärlig iver efter att kämpa, för att inte förlora hans gudomliga sällskap.

Från en plats mitt i folksamlingen ställer en man en fråga till Herren. Han är en av de rättslärda som inte längre lyckades förstå den lära som hade uppenbarats för Moses, eftersom de själva så till den milda grad hade komplicerat den genom en steril kasuistik. Jesus, som är Gud, tar till orda för att svara denne rättslärde. Han svarar eftertänksamt, med den säkra övertygelse som kännetecknar den som är väl medveten om vad han talar om: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag. Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

Betrakta nu Mästaren, som tillsammans med sina lärjungar befinner sig i nattvardssalen i förtrolig samvaro. Stunden för hans lidande närmar sig, och han är omgiven av dem han älskar. I Kristi Hjärta brinner en outsäglig kärlekslåga: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skallförstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

För att närma sig Herren genom att läsa det heliga Evangeliet, brukar jag alltid rekommendera att ni skall anstränga er att sätta er in i scenerna som om ni deltog i det som utspelar sig som en av de närvarande personerna. Då - jag känner till många normala och vanliga människor som upplever det - kommer ni att försjunka i bön som Maria, förtrollade av Jesu ord, eller våga, som Marta, att uppriktigt framlägga era bekymmer för Honom, till och med de minsta.

Ett av de första sätt på vilka kärleken visar sig är att den börjar leda människan längs ödmjukhetens vägar. Om vi uppriktigt anser oss vara ingenting; om vi förstår att den svagaste och ynkligaste varelse som kan tänkas skulle vara bättre än vi om vi saknade Guds hjälp; om vi ser oss vara i stånd att göra oss skyldiga till alla tänkbara fel och förskräckligheter; om vi vet att vi är syndare trots att vi ihärdigt kämpar mot alla de många fall då vi är otrogna, hur kan vi då tänka något ont om våra medmänniskor? Hur kan vi då odla fanatism, intolerans eller högfärd i våra hjärtan?

Ödmjukheten leder oss vid handen till detta sätt att behandla vår nästa, som är det bästa: att förstå alla, att leva tillsammans med alla, att ursäkta alla; att inte orsaka splittring eller resa hinder; att uppföra sig - alltid! - som redskap för enhet. Det är inte utan orsak som det i människans innersta finns en kraftig längtan efter fred, efter enhet med nästan, efter ömsesidig respekt för personens rättigheter, så att detta hänsynstagande skall leda till broderskap. Detta återspeglar något av det som är det värdefullaste i vårt mänskliga tillstånd: om alla vi är Guds barn, är broderskapet varken en kliché eller en dröm som inte går att förverkliga: det framstår som ett svåruppnåeligt men verkligt mål.

I motsats till alla de cyniska, skeptiska och kärlekslösa människor, till dem som har förvandlat sin egen feghet till ett tankesätt, måste vi kristna visa att det är möjligt att hysa den kärlek jag beskrivit. Den som vill uppföra sig så kanske möter många svårigheter, för människan skapades fri och det står i hennes makt att göra ett onödigt och bittert uppror mot Gud: men det är verkligen möjligt, för detta handlingssätt uppstår nödvändigtvis som en följd av Guds kärlek och av kärleken till Gud. Om du och jag vill, vill även Jesus Kristus. Då kommer vi att förstå hela vidden av den fruktbarhet som finns i smärtan, i offret och i den oegennyttiga hängivelsen i den dagliga samvaron.