Texter på ämnet

Frihet och hängivelse

Guds kärlek är en svartsjuk kärlek; Han nöjer sig inte om man går Honom till mötes med villkor. Han väntar otåligt på att vi skall hänge oss helt och fullt, att vi inte skall spara dunkla vinklar och vrår i hjärtat som inte kan nås av nådens och de övernaturliga gåvornas lycka och glädje. Ni kanske tänker så här: att svara ja till denna exklusiva kärlek, är kanske inte det att förlora friheten?

Med hjälp från Herren, som leder denna stund av bön, och med hans ljus, hoppas jag att detta ämne kommer att bli ännu mer klargjort för er och för mig. Var och en av oss har någon gång erfarit att det medför smärta och trötthet att tjäna vår Herre Jesus Kristus. Att förneka denna sanning skulle innebära att man inte mött Gud. Men en förälskad själ vet att denna smärta, när den kommer, bara är ett övergående intryck och upptäcker snart att tyngden är lätt och bördan ljuv, eftersom det är Han som bär den på sina axlar, på samma sätt som Han omfamnade träpålen när vår eviga lycka stod på spel. Men det finns människor som inte förstår, som gör uppror mot Skaparen - ett maktlöst, futtigt och sorgligt uppror - och som blint upprepar den onödiga klagan som återges i psalmen: Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor. De drar sig för att med hjältemodig tystnad, naturligt, utan glans och utan klagan uppfylla varje dags hårda uppgift. De förstår inte att Guds vilja, även när den verkar smärtsam och dess krav sårar, är fullt överensstämmande med vår frihet som bara står att finna i Gud och hans planer.

Sådana människor barrikaderar sig bakom sin frihet. "Min frihet! Min frihet!", skriker de. De har den, men utnyttjar den inte; de tittar på den, de reser den som en avgudabild av lera i sina inskränkta sinnen. Är detta frihet? Hur drar de nytta av denna sin rikedom utan ett allvarligt engagemang som ger en inriktning åt deras existens? Ett sådant uppträdande strider mot varje människas heder och storhet. De saknar en utstakad led, en tydlig väg som styr deras vandring på jorden. Dessa människor - ni har träffat dem och jag också - låter sig förledas av sin barnsliga fåfänga, egoistiska skryt och liderlighet.

Deras frihet visar sig vara steril eller bringar frukt som även mänskligt sett är skrattretande. Den som inte väljer - i full frihet! - en riktig levnadsregel kommer förr eller senare att manipuleras av andra, att leva oföretagsamt - som en parasit - underkastad vad andra bestämmer. Han kommer att låta sig svepas med av den vind som för tillfället blåser och andra kommer alltid att fatta beslut åt honom. De är moln utan regn som drivs förbi av vinden. De är träd utan frukt om hösten och uppryckta med rötterna, dubbelt döda, trots att de höljer sig i ett ständigt pladder, i undanflykter som de använder sig av för att försöka maskera sin brist på karaktär, mod och heder.

Men ingen tvingar mig! - upprepar de envist. Ingen? Alla betvingar deras låtsasfrihet som inte tar risken att ansvarsfullt acceptera konsekvenserna av fria, personliga handlingar. Där det inte finns kärlek till Gud blir det omöjligt att personligt och ansvarsfullt utöva den egna friheten. Då är - trots det yttre skenet - allting tvång. Den osäkre, den obeslutsamme, är som modellera i händerna på omständigheterna. Vem som helst formar honom efter eget tycke och framför allt formas han av sina passioner och av de sämsta tendenserna i hans av synden sårade natur.

Kom ihåg liknelsen om talenterna. Den tjänare som hade fått en talent hade - som sina kamrater - kunnat använda den väl, anstränga sig för att den skulle ge avkastning genom att utnyttja de egenskaper han hade. Men vad bestämde han sig för? Han var rädd för att förlora den. Bra. Men sedan? Han grävde ner den! Och då kunde den inte bära frukt.

Vi får inte glömma den här mannens sjukliga rädsla för att hederligt dra nytta av sin arbetsförmåga, sin intelligens, sin vilja, av hela sig. Jag gräver ner den! - tycks den stackaren säga - och min frihet är räddad! Nej. Han har använt sin frihet till att välja något mycket konkret, nämligen den mest fattiga och sterila torka. Han har valt sida, för han hade ingen annan utväg än att välja, men han valde fel.

Inget är mer fel än att påstå att frihet och hängivelse inte går att förena, för hängivelsen följer som en konsekvens av friheten. När en mor uppoffrar sig för sina barn av kärlek har hon gjort ett val, och den kärleken kommer att vara måttet på hennes frihet. Om hon älskar mycket kommer hennes frihet att bära riklig frukt. Hennes barns väl följer av hennes välsignade frihet som medför hängivelse, och av hennes välsignade hängivelse som ingenting annat är än just frihet.

Men, skulle ni kunna säga, när vi väl har uppnått det som vårt hjärta eftersträvar, kommer vårt sökande att vara över. Försvinner inte friheten då? Jag försäkrar er att då är den handlingskraftigare än någonsin, för kärleken nöjer sig inte med att slentrianmässigt uppfylla plikter och är heller inte förenlig med leda eller oföretagsamhet. Att älska innebär att man varje dag börjar tjäna på nytt, med kärleksfulla gärningar.

Jag insisterar, jag skulle vilja gravera det med eldskrift i var och en av er: frihet och hängivelse utesluter inte varandra. Man kan bara ge upp sin frihet av kärlek; någon annan anledning till att avsäga sig den kan jag inte föreställa mig. Det här är inte bara tomma ord. När människor frivilligt hänger sig, förnyar friheten kärleken i varje ögonblick av denna hängivelse, och att förnyas är att ständigt vara ung, generös, att vara i stånd till att ha stora ideal och till att göra stora uppoffringar. Jag minns hur glad jag blev när jag fick veta att man på portugisiska kallar ungdomar os novos, de nya. Det är just vad de är. Jag berättar det här för att jag redan är ganska gammal men när jag vid altarets fot ber till Gud som är min ungdoms glädje känner jag mig mycket ung och vet att jag aldrig kommer att känna mig gammal, för om jag förblir trogen Gud, kommer Kärleken ständigt att skänka mig liv: min ungdom kommer att förnyas, likt örnens.

Det är för att vi älskar som vi binder oss. Det är bara högmodet som anser att dessa band är tunga kedjor. Den sanna ödmjukheten lär vi oss av Honom som har ett milt och ödmjukt hjärta, som visar oss att hans ok är skonsamt och hans börda lätt: Hans ok är frihet, hans ok är kärlek, hans ok är enhet, hans ok är livet som Han utverkade åt oss på korset.

Vår heliga moder Kyrkan har alltid tagit friheten i försvar och alltid förkastat fatalism, såväl i dess gamla som dess modernare versioner. Hon har påpekat att varje människa är herre över sitt eget öde, på gott och ont: och de som har gjort vad gott är, kommer att gå till det eviga livet; och de som har gjort vad ont är, till den eviga elden. Denna fruktansvärda förmåga som du och jag och alla andra äger verkar alltid tankeväckande och avslöjar samtidigt vår värdighet. Synden är i så hög grad ett frivilligt ont att den inte på något sätt skulle kunna vara synd om den inte hade sin början i viljan. Detta påstående är så uppenbart att de få lärda och de många okunniga som befolkar världen är överens om det.

Jag upplyfter ånyo mitt hjärta för att tacka Gud min Herre, för ingenting hade hindrat Honom från att skapa oss utan förmågan att synda, med en oemotståndlig dragning mot det goda, men Han ansåg att hans tjänare skulle vara bättre sådana om de tjänade Honom frivilligt. Hur stor är inte vår Faders kärlek och barmhärtighet! När jag tänker på dessa tecken på hans gudomliga dårskap gentemot sina barn skulle jag vilja ha tusen munnar och tusen hjärtan för att ständigt prisa Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande. Tänk på att den Allsmäktige som genom sin försyn styr världsalltet inte vill ha tvångsarbetare utan fria barn. I själen på var och en av oss - även om vi föds proni ad peccatum, med en böjelse mot synden, till följd av våra urföräldrars syndafall - har Han lagt en gnista av sitt oändliga förnuft, en böjelse gentemot det goda, en längtan efter varaktig frid. Och Han får oss att förstå att vi uppnår sanningen, lyckan och friheten när vi ser till att detta det eviga livets frö gror inom oss.

Jag säger det till er ännu en gång: Jag accepterar inget annat slaveri än att vara Guds kärleks slav. Och anledningen till att jag säger detta är att religionen är det största uppror som en människa som vägrar att leva som ett djur kan göra, en människa som inte låter sig nöjas - som inte finner ro - innan hon lär känna Skaparen och umgås med Honom. Jag vill att ni skall vara rebeller, fria från alla snaror, för jag vill - Kristus vill - att ni, att vi, skall vara Guds barn. Slavar eller Guds barn: detta är vårt livs dilemma. Antingen är vi Guds barn eller slavar under högmodet, sinnligheten eller den ångestladdade egoism som verkar plåga så många människor.

Guds kärlek visar vägen mot sanningen, rättvisan, det goda. När vi bestämmer oss för att säga till Herren att min frihet tillhör dig, befrias vi från alla kedjor som dittills hållit oss fjättrade vid betydelselösa saker, löjliga bekymmer och småskurna ambitioner. Och då kommer vi att helt och hållet använda vår fria vilja - som är en ovärderlig skatt, en underbar pärla som det vore sorgligt att kasta för svin - till att lära oss att göra vad gott är.

Detta är den härliga frihet som tillhör Guds barn. Kristna som - av rädsla eller avundsjuka - låter sig nedslås av den lössläppthet som kännetecknar dem som inte har tagit emot Guds Ord visar att de har en torftig bild av vår tro. Om vi verkligen uppfyller Kristi lag - om vi anstränger oss för att uppfylla den, för vi kommer inte alltid att lyckas - kommer vi att upptäcka att vi har en underbar andliga skönhet som inte behöver vända sig någon annanstans för att finna människans fulländade värdighet.

Vår tro är varken en börda eller en begränsning. Vilken inskränkt uppfattning de som resonerar så ger uttryck för! Då vi bestämmer oss för att välja Gud förlorar vi ingenting, vi vinner allt. Den som till priset av sin själ finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.

Vi har dragit den vinnande lotten, vunnit första pris. Om någonting hindrar oss från att inse det tydligt, så låt oss rannsaka vår själ. Vi kanske upptäcker att vår tro är svag, att vi har för lite personlig kontakt med Gud, att vårt böneliv är utarmat. Vi måste be vår Herre, genom hans moder som även är vår moder, att Han må öka vår kärlek till Honom, och låta oss smaka ljuvheten av hans närvaro. Det är bara när vi älskar som vi uppnår den fulländade friheten, friheten att aldrig någonsin under hela evigheten vilja överge föremålet för vår kärlek.