Texter på ämnet

Skärtorsdagens glädje

Vad lätt det är att förstå att kristna i alla tider oavbrutet har hyllat den heliga hostian! Högt må prisa varje tunga/Jesu kropp så underbar/och en lovsång honom sjunga/för det blod han gjutit har,/tacka honom för det tunga/korset, som för oss han bar. Det är nödvändigt att i ödmjukhet tillbe denne dolde Gud: det är samme Jesus Kristus som föddes av Jungfru Maria, densamme som led, som offrade sig på korset, densamme ur vars genomborrade sida det flöt blod och vatten.

Detta är det heliga gästabud vid vilket man mottar Kristus själv, minnet av hans lidande förnyas, själen umgås intimt med Gud och en underpant lämnas på vår kommande härlighet. Kyrkans liturgi har i dessa korta strofer sammanfattat de viktigaste punkterna i Herrens brinnande kärlek till oss.

Vår tros Gud är inte ett avlägset väsen som likgiltigt betraktar människornas öden, våra strävanden, kamper och lidanden. Han är en Far som älskar sina barn så till den yttersta grad, att han sänder Ordet, den andra Personen i den heliga Treenigheten, för att genom sin inkarnation dö för oss och återlösa oss. Det är samme kärleksfulle Far som nu leder oss ömt till Sonen genom verkan av den helige Ande som bor i våra hjärtan.

Skärtorsdagens glädje är en följd av att man inser att Skaparen älskar sina varelser till det yttersta. Som om inte alla andra bevis på hans barmhärtighet skulle räcka, instiftar vår Herre Jesus Kristus Eukaristin för att vi alltid skall kunna ha honom nära och – i den mån vi kan förstå det – för att den som inte behöver något, rörd av sin kärlek, inte vill vara utan oss. Treenigheten har förälskat sig i människan, upphöjt henne till nådens plan och gjort henne till sin avbild. Treenigheten har återlöst människan från synden – från Adams synd som gått i arv till hela människosläktet och från vars och ens personliga synder – och önskar innerligt ta sin boning i våra själar: Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.

Om ni söker Maria, kommer ni att möta Jesus. Och ni kommer att lära er förstå något av allt det som ryms i hjärtat hos den Gud som tillintetgör sig själv, som avstår från att uppenbara sin makt och sitt majestät för att visa sig i en tjänares gestalt. Om vi talar i mänskliga ordalag, skulle vi kunna säga att Gud går till överdrift, för han begränsar sig inte till vad som skulle vara väsentligt eller oundgängligt för att frälsa oss, utan går långt utöver detta. Den enda norm eller måttstock vi kan använda oss av för att bedöma, eller försöka förstå, detta Guds handlingssätt, är insikten om att hans handlande är måttlöst: att förstå att hans handlande har sitt ursprung i en vanvettig kärlek som får honom att anta vårt kött och axla tyngden av våra synder.

Hur är det möjligt att inse detta, att förstå att Gud älskar oss, och inte också bli tokig av kärlek? Dessa vår tros sanningar måste sjunka in i själen, tills de förändrar våra liv. Gud älskar oss! Han, den Allsmäktige, som har skapat himmel och jord.

Gud bryr sig om sina skapade varelsers minsta angelägenheter: era och mina, och han kallar var och en av oss vid namn. Denna visshet som tron ger får oss att se på det som omger oss med ett nytt ljus och att märka att allt är annorlunda, trots att det förblir som det alltid varit, eftersom allt är ett uttryck för Guds kärlek.

När vi inser detta, omvandlas vårt liv till ständig bön, präglat av ett glatt humör och en frid som aldrig upphör, till en akt av tacksägelse som förnyas timme efter timme. Min själ prisar Herrens storhet – sjöng den heliga Jungfrun Maria – min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt.

Vår bön kan åtfölja och efterlikna Marias bön. Likt henne kommer vi att längta efter att sjunga, att förkunna Guds underverk, så att hela mänskligheten och alla varelser må delta i vår lycka.

I sin kärlek har Gud Fader genom sin Sons hjärta givit oss infinitos dilectionis thesauros, oändliga skatter av kärlek, barmhärtighet, tillgivenhet. Om vi vill upptäcka ett bevis på att Gud älskar oss – att han inte bara lyssnar till våra böner utan rentav kommer oss till mötes – räcker det med att följa den helige Paulus resonemang: Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Nåden förnyar människan inifrån, så att hon från att ha varit en syndare och rebell blir en god och trogen tjänare. Källan till all nåd är Guds kärlek till oss, en kärlek som han har uppenbarat för oss såväl i ord som i handling. Guds kärlek får andra Personen i den heliga Treenigheten, Ordet, Gud Faders Son, att anta vårt kött, det vill säga vår mänskliga natur, med undantag av synden. Och Ordet, Guds Ord, är Verbum spirans amorem, det Ord ur vilket kärleken utgår.

Guds kärlek uppenbaras för oss i Inkarnationen, i Jesu Kristi återlösande vandring på vår jord som ledde honom till det yttersta offret på korset. Och på korset uppenbaras den med ännu ett tecken: En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Vatten och blod från Jesus, som talar till oss om en självutgivelse som gått till ytterlighet, ända till hans consummatum est, det är fullbordat, av kärlek.

När vi idag ännu en gång betraktar vår tros centrala mysterier, slås vi av hur de djupaste sanningar – den kärlek som får Gud Fader att utge sin Son, och Sonens kärlek som får honom att gå fridfull hela den väg som leder fram till Golgata – tar sig uttryck i gester som är mycket nära oss människor. Gud vänder sig inte till oss med makt och härlighet, utan antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Jesus framstår aldrig som avlägsen eller högdragen, även om vi kan se att han under sina år av förkunnelse ibland uttrycker djup besvikelse över människans ondska. Men om vi tänker efter lite, märker vi genast att hans ilska och vrede har sitt ursprung i kärleken: även i sitt ogillande uppmanar han oss att vända oss bort från otrohet och synd. Skulle jag önska den gudlöses död? Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva? Dessa ord förklarar hela Kristi liv och de får oss att förstå varför han har uppenbarat sig för oss med ett hjärta av kött, med ett hjärta som vårt, bara det ett trovärdigt bevis på hans kärlek och ett ständigt vittnesbörd om Guds kärleks ofattbara mysterium.

Assumpta est Maria in coelum, gaudent angeli. Gud har upptagit Maria, till kropp och själ, i himlen. Änglarna och människorna gläds. Varför känner vi i dag denna innerliga glädje, med hjärtat som nästan verkar vilja hoppa ur bröstet och själen översvämmad av frid? Det är för att vi firar vår moders förhärligande och det är naturligt att vi som är hennes barn på ett alldeles särskilt sätt gläds åt att se hur den heliga Treenigheten ärar henne.

Kristus, hennes helige Son, vår bror, gav oss henne till att vara vår moder på Kalvarieberget, då han sade till den helige Johannes: Där är din mor. Och vi tog emot henne tillsammans med den älskade lärjungen i den stunden av oerhörd bedrövelse. Den heliga Maria tog oss till sig i smärtan, då den gamla profetian gick i uppfyllelse: genom din egen själ skall det gå ett svärd. Vi är alla hennes barn, hon är hela mänsklighetens moder. Och nu firar mänskligheten minnet av hennes obeskrivliga upptagning i himlen: Maria tas upp i himlen, dotter till Gud Fader, moder till Gud Son, Gud den helige Andes brud. Större än henne är endast Gud.

Kärlekens mysterium

Detta är ett kärlekens mysterium. Det mänskliga förståndet förmår inte förstå det. Endast tron lyckas förklara hur en skapad varelse kan ha upphöjts till en så stor värdighet, till att stå i centrum för Treenighetens kärlek och behag. Vi vet att det är en gudomlig hemlighet. Men eftersom det rör sig om vår moder, vill vi gärna veta mer – om man kan säga så – än om andra av trons sanningar.

Hur hade vi handlat, om vi hade kunnat välja vår mor? Jag tror att vi hade valt den vi har, och fyllt henne med alla tänkbara nådegåvor. Just det gjorde Kristus: eftersom han är allsmäktig, allvis och kärleken själv, förverkligade hans makt allt det han ville.

Hör här hur de kristna sedan länge förklarat det på detta sätt: Det var passande – skriver den helige Johannes från Damaskus – att hon, som i förlossningen hade behållit sin jungfrulighet intakt, skulle behålla sin kropp utan förgängelse efter döden. Det var passande att hon, som i sitt liv hade burit Skaparen som gjort sig till ett barn, skulle leva i Guds boningar. Det var passande att Guds brud skulle träda in i det himmelska huset. Det var passande att hon, som hade sett sin Son på korset, och då i sitt hjärta erfor det lidande som hon hade befriats från under förlossningen, skulle betrakta honom sittande på Faderns högra sida. Det var passande att Guds moder skulle besitta det som hör till hennes Son och att hon av alla människor skulle hedras som Guds moder och tjänarinna.

Teologerna har ofta formulerat ett liknande argument, avsett att på något sätt omfatta innebörden av all denna nåd som Maria har iklätts och som kulminerar med upptagningen i himlen. De säger: Det var passande, Gud kunde göra det, därför gjorde han det också. Det är den tydligaste förklaringen till varför Herren beviljade sin moder, från det första ögonblicket av hennes obefläckade avlelse, alla hennes privilegier. Hon var fri från Satans makt, hon är vacker – tota pulchra! – fläckfri, ren till själ och kropp.

Glädjen är ett kristet värde. Den förmörkas endast när man förolämpar Gud: synden är nämligen en följd av egoismen, och egoism ger upphov till sorg. Men även i sådana tillfällen finns lite glädje kvar under vår själs aska, för vi vet bestämt att Gud och hans moder aldrig glömmer oss människor. Om vi ångrar oss, om det ur vår själ tränger fram en akt av smärta, om vi renar oss i botens heliga sakrament, kommer Gud oss till mötes och förlåter oss. Och då finns ingen sorg längre: det är fullt riktigt att hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.

Dessa ord rymmer det underbara slutet på liknelsen om den förlorade sonen, som vi aldrig tröttnar på att meditera över: Se, Fadern går dig till mötes, han kommer att luta sig mot din axel, ge dig en kyss som tecken på kärlek och ömhet. Han kommer att se till att man ger dig en dräkt, en ring och skor. Du fruktar fortfarande att du kommer att förebrås, men han återger dig din värdighet. Du fruktar ett straff, och han ger dig en kyss. Du fruktar hans ilska och han förbereder en fest för dig.

Guds kärlek är omätbar. Om han handlar så mot den som förolämpat honom, vad skall han då inte göra för att hedra sin obefläckade moder, Virgo fidelis, den heliga, ständigt trogna Jungfrun?

Om Guds kärlek visar sig vara så stor när ett människohjärta – som ofta sviker – rymmer så lite, vad skall den då inte vara i Marias hjärta, som aldrig ens i det minsta motsatte sig Guds vilja?

Se hur denna högtids liturgi i mänskliga termer återger det omöjliga i att förstå Herrens oändliga barmhärtighet. Den sjunger, snarare än förklarar; den skakar om fantasin, så att var och en kan lägga sin entusiasm i lovsången, för våra ord kommer till korta: Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Konungen åtrår din skönhet. I all sin prakt träder kungadottern in, av guldbrokad är hennes klänning.

Liturgin avslutas med några av Marias ord, i vilka den största ödmjukhet förenas med den största ära: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig.

Cor Mariae Dulcissimum, iter para tutum. O Marias ljuva hjärta, skänk styrka och trygghet åt vår vandring på jorden: var du själv vår väg, för du känner de stigar och genvägar som säkert, genom din kärlek, för fram till Jesu Kristi kärlek.