Texter på ämnet

Det finns så många scener där Jesus Kristus talar med sin Fader, att vi omöjligen kan uppehålla oss vid alla. Men jag tycker inte att vi kan underlåta att betrakta de intensiva timmar som föregår hans lidande och död, då han förbereder sig för att fullborda det offer som kommer att återbörda oss till Guds Kärlek. I nattvardssalens förtrolighet svämmar hans Hjärta över: han vänder sig bönfallande till Fadern, han förkunnar den helige Andes ankomst, han uppmuntrar de sina till ständig iver i kärlek och tro.

Denna vår Återlösares flammande bön fortsätter i Getsemane, då han inser att lidandet är nära förestående, att förödmjukelserna och smärtan närmar sig, tillsammans med det hårda kors, på vilket man spikar upp förbrytare, som han så innerligt längtat efter. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Och omedelbart därefter: Men låt din vilja ske, inte min. Senare, fastnaglad vid bjälken, ensam, med armarna utsträckta som en präst för evigt, fortsätter han att föra samma dialog med sin Fader: I dina händer lämnar jag min ande.

Övervinn lättjan, om ni känner av den, den falska uppfattningen att bönen kan vänta. Låt oss aldrig vänta till i morgon med att ösa ur denna nådens källa. Rätt tid är nu. Gud, som är hela vår dags kärleksfulle betraktare, leder vår intima bön: och du och jag - försäkrar jag återigen - måste förlita oss på Honom som man förlitar sig på en bror, en vän, en far. Säg till Honom - jag gör det - att han är all Storhet, all Godhet, all Barmhärtighet. Och tillägg: därför vill jag bli kär i dig, trots mina ouppfostrade manér, trots mina stackars händer som blivit slitna och smutsiga i kontakt med jordens damm.

Då kommer vi, nästan utan att lägga märke till det, att gå framåt med gudomliga steg, kraftiga och spänstiga, och vi kommer att känna en djup övertygelse om att tillsammans med Herren är även smärta, försakelse och lidande njutningsfulla. Vilken styrka det är för ett Guds barn att veta att det befinner sig så nära sin Fader! Därför står jag fast och tryggt med dig, min Herre och Fader, oavsett vad som händer, för du är min klippa och min borg.

Den kristna kallelsen, denna personliga inbjudan från Herren, får oss att identifiera oss med Honom. Men man får inte glömma att han har kommit till jorden för att återlösa hela världen, för han vill att alla människor skall räddas. Det finns inte en människa som inte intresserar Kristus. Han har återlöst var och en till priset av sitt blod.

Då vi betraktar dessa sanningar kommer jag att tänka på det där samtalet mellan Apostlarna och Mästaren strax före undret med mångfaldigandet av bröden. En stor massa hade följt efter Jesus. Vår Herre lyfter blicken och frågar Filippos: Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta? Filippos svarar efter en snabb överslagsräkning: Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var. De har inte så mycket pengar: de måste ta till en hemgjord lösning. En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: "Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?"

Att tala med Gud

Ni skall åkalla mig och gå och be till mig, och jag skall höra på er. Och vi åkallar Honom när vi vänder oss till Honom och samtalar med Honom. Därför bör vi sätta Apostelns uppmaning i verket: sine intermissione orate, bed alltid, vad som än händer. Inte bara halvhjärtat, utan av hela hjärtat.

Ni kanske tycker att livet inte alltid är lätt, att det inte råder någon brist på bekymmer, lidande och sorger. Jag svarar er även här med den helige Paulus ord, att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus vår Herre. Inget kan skilja oss från Guds kärlek, från Kärleken, från den ständiga relationen med vår Fader.

Men att förespråka denna ständiga förening med Gud, är inte det att lägga fram ett så upphöjt ideal, att det tycks vara ouppnåeligt för de flesta kristna? Målet är sannerligen högt, men inte ouppnåeligt. Vägen som leder till helighet är bönens väg; och bönen bör slå rot i själen undan för undan, som ett litet frö, som senare kommer att bli till ett lummigt träd.

Vi börjar med muntliga böner, som många av oss har bett sedan vi var barn: de är innerliga och enkla fraser, riktade till Gud och hans moder, som också är vår moder. Varje morgon och varje kväll, inte bara ibland utan ständigt, förnyar jag fortfarande det offer av mig själv som mina föräldrar lärde mig: Min Fru, min moder, jag ger mig helt och hållet till dig! Som bevis på att jag älskar dig som ditt barn, viger jag denna dag mina ögon, mina öron, min tunga och mitt hjärta till dig… Är inte detta - på något sätt - en början till kontemplation, ett uppenbart tecken på förtröstansfull självöverlåtelse? Vad säger älskande till varandra när de träffas? Hur uppför de sig? De offrar allt vad de är och har för personen de älskar.

Först en bönesuck, sedan en till, och en till… tills denna iver ter sig otillräcklig, för att orden är alltför fattiga… och då öppnas vägen till intimiteten med Gud, då vi betraktar Honom oupphörligt och oförtröttligt. Vi lever då som trollbundna, som om vi vore fängslade. Medan vi utför de uppgifter som tillhör vår ställning och vårt yrke - med största möjliga perfektion inom ramen för våra misstag och begränsningar - längtar själen efter att fly. Den vänder sig till Gud som järnet dras med av magnetens kraft. Man börjar älska Jesus på ett mer verksamt sätt, med en ljuvlighet som överväldigar.

Vi har sprungit som hjorten, som längtar efter vattenbäckarna - törstiga, med läpparna spruckna av torka. Vi vill dricka ur denna källa av levande vatten. Utan konstigheter, rör vi oss under hela dagen i denna överflödande och klara källa av friskt vatten som flödar fram till det eviga livet. Ord är överflödiga, för tungan förmår inte uttrycka sig; förståndet har nu blivit stilla. Man resonerar inte, man betraktar! Och själen brister åter ut i sång, en ny sång, därför att den känner och vet att den hela tiden är inför Guds kärleksfulla blick.

Jag talar inte om extraordinära situationer. De är, eller kan mycket väl vara, vardagliga fenomen i vår själ: en kärlekens galenskap, som utan spektakel och utan överdrifter lär oss att lida och att leva, därför att Gud ger oss visheten. Vilket själslugn, vilken frid, vi erfar då vi har slagit in på den smala vägen som leder till livet!

Askes? Mystik? Det bryr jag mig inte om. Vad det än är, askes eller mystik, vad spelar det för roll? Det är Guds nåd. Om du försöker meditera, kommer inte Herren att neka dig sin hjälp. Tro, och gärningar av tro: gärningar, därför att Herren - det har du redan från början erfarit och jag har redan understrukit det för dig - blir mer krävande för var dag. Detta är redan kontemplation, och förening. Detta liv skall många kristna leva då de går fram längs sin egen andliga väg - det finns oändligt många - mitt i världens mödor, även om de inte ens har lagt märke till det.

Det är en form av bön och en livshållning som inte skiljer oss från våra vardagliga sysslor, som mitt i denna ädla jordiska strävan, leder oss till Herren. Då en människa upphöjer alla dessa göromål till Gud, gudomliggör hon världen. Jag har många gånger talat om myten om kung Midas, som förvandlade allt han rörde vid till guld. Vi kan förvandla allt som vi rör vid, till guld av övernaturliga förtjänster, trots våra personliga fel.

Färden avslutas, när de kommer fram till byn. De två lärjungarna som - utan att lägga märke till det - har blivit djupt rörda i sina hjärtan av den människoblivne Gudens ord och kärlek - blir sorgsna över att Han tänker ge sig av. För Jesus tog avsked av dem och såg ut att vilja gå vidare. Han tvingar sig aldrig på, denne vår Herre. Han vill att vi skall kalla på Honom frivilligt när vi börjat ana den Kärleks renhet som Han har ingjutit i våra själar. Vi måste hålla Honom kvar bestämt och be: stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut, det blir mörkt.

Sådana är vi: vi vågar aldrig riktigt, kanske på grund av brist på uppriktighet, eller kanske på grund av blyghet. Djupt inom oss tänker vi: stanna hos oss, för mörkret omger våra själar, och endast Du är ljus, endast Du kan stilla denna längtan som förtär oss. För vi vet mycket väl vad som är det främsta av alla vackra och ärbara ting: att för evigt äga Gud.

Och Jesus stannar. Våra ögon, liksom Kleopas och hans följeslagares, öppnas när Kristus bryter brödet; och även om Han återigen försvinner ur vår åsyn, kommer vi att vara i stånd att börja vår vandring på nytt - fastän det skymmer - för att tala om Honom med de andra, för så mycket glädje ryms inte i ett ensamt bröst.

Vägen till Emmaus: vår Gud har fyllt detta namn med sötma. Hela världen har blivit ett Emmaus, för Herren har banat de gudomliga vägarna på jorden.