Texter på ämnet

Att tänka på Kristi död blir då en uppmaning till att fullständigt ärligt möta vardagens göromål, att ta den tro vi bekänner på allvar. Stilla veckan kan därför inte utgöra en helgad parentes inom ramen för ett liv där vi enbart låter oss ledas av mänskliga bevekelsegrunder: den måste bli ett tillfälle till att fördjupa oss i Guds kärleks djup, för att därigenom, i ord och handling, visa honom för människorna.

Men Herren ställer villkor. Den helige Lukas återger ett av hans uttalanden som vi inte kan bortse från: Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte bli min lärjunge. Det är hårda villkor. Självfallet ger orden hata eller avsky inte en god bild av Jesu ursprungliga tanke. Under alla omständigheter var Herrens ord kraftfulla, och de kan inte inskränkas till ett älska mindre, en tolkning som man ibland använder sig av i syfte att mildra uttrycket. Detta undantagslösa uttalande är fruktansvärt, inte för att det innebär en negativ eller obarmhärtig attityd, för den Jesus som uttalar det är densamme som befaller oss att älska vår nästa som oss själva och som ger sitt liv för människorna: uttalandet anger helt enkelt att inför Gud duger inga halvmesyrer. Man skulle kunna översätta Kristi ord med älska mer, älska bättre, eller hellre med att inte älska med en egoistisk kärlek eller med en kärlek vars räckvidd är kort: vi måste älska med Guds kärlek.

Det är det saken gäller. Låt oss betrakta närmare det sista krav Jesus ställer: et animam suam. Livet, själva själen, är vad Herren begär av oss. Om vi är ytliga, om vi bara bekymrar oss om vår personliga bekvämlighet, om vi låter vår omgivnings och hela världens existens kretsa kring oss själva, har vi inte rätt att kalla oss kristna, att anse oss vara Kristi lärjungar. Det är nödvändigt att hänge sig i ord och sanning och inte bara i ord. Guds kärlek uppmanar oss att bära korset utan att släpa det efter oss, att känna att hela mänsklighetens tyngd vilar även på oss, att i vårt eget stånds och yrkes omständigheter uppfylla Faderns viljas klara och samtidigt kärleksfulla plan. I den passage som vi kommenterar säger Jesus därefter: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.

Låt oss utan fruktan bejaka Guds vilja, låt oss utan tvekan fatta föresatsen att leva hela vårt liv i enlighet med vår tros lära och krav. Vi kan vara säkra på att vi kommer att möta kamp, lidande och smärta men om vi verkligen tror kommer vi aldrig att känna oss nedslagna: även med lidanden och rentav förtal skall vi vara lyckliga, med en lycka som skall mana oss att älska våra medmänniskor för att få dem att ta del av vår övernaturliga glädje.

Jag vill göra en sista reflektion innan jag avslutar. Då en kristen närvarandegör Kristus bland människorna genom att själv vara ipse Christus, försöker han inte bara leva kärleksfullt, utan även att göra Guds kärlek känd genom sin mänskliga kärlek.

Jesus uppfattade hela sitt liv som ett avslöjande av denna kärlek: Filippos – svarade han en av sina lärjungar – den som har sett mig har sett Fadern. Aposteln Johannes följer denna lära och uppmanar de kristna att visa denna Guds kärlek i handlingar, eftersom de nu har lärt känna den: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende Son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.

Att göra sig lika barn i kärleken till Gud

Låt oss noga betrakta denna punkt, för den kan hjälpa oss att förstå mycket viktiga ting, eftersom Marias mysterium låter oss inse att man för att närma sig Gud måste göra sig liten. Sannerligen – utbrast Herren vänd till sina lärjungar – om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.

Att göra sig lika barn: att avstå från högmod och självtillräcklighet, att erkänna att vi själva ingenting förmår, eftersom vi behöver vår Fader Guds nåd och kraft för att lära oss gå och för att härda ut längs vägen. Att vara liten kräver att man tror som barn tror, älskar som barn älskar, överlämnar sig som barn överlämnar sig, ber som barn ber.

Och allt detta lär vi oss genom att umgås med Maria. Vördnad av Jungfrun är varken sötsliskig eller vek. Den är tröst och jubel som fyller själen, just därför att den kräver att vi djupt och fullt ut utövar vår tro och därigenom stiger ur oss själva och ställer vårt hopp till Herren. Herren är min herde – lyder en av psalmerna –, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

Eftersom Maria är en moder, lär vi oss genom att vörda henne att vara barn: att verkligen älska, utan begränsningar; att vara enkla, inte komplicerade som man blir av att egoistiskt tänka bara på sig själv; att vara glada, då vi vet att ingenting kan förstöra vårt hopp. Början på den väg som leder till att man blir fullständigt tokig av kärlek till Jesus består i att förtröstansfullt älska Maria. Så skrev jag för många år sedan i förordet till några kommentarer över den heliga rosenkransen, och alltsedan dess har jag många gånger erfarit sanningen i dessa ord. Jag vill inte göra några långa utläggningar för att förklara denna tanke, snarare uppmanar jag er att göra samma erfarenhet, att själva upptäcka det, genom att kärleksfullt umgås med Maria, öppna ert hjärta för henne, anförtro henne era glädjeämnen och sorger, be henne att hjälpa er att lära känna och följa Jesus.

Kanske någon frågar hur ni skall kunna förmedla kunskapen om Kristus. Mitt svar är: enkelt och naturligt, genom att leva mitt i världen, hängivna ert yrkesarbete och omvårdnaden om era familjer, genom att delta i människornas ädla strävanden med respekt för den enskildes frihet.

Sedan nästan trettio år har Gud ingjutit en längtan i mitt hjärta efter att få människor i alla stånd, i alla livsomständigheter och yrken, att förstå följande lära: att vardagslivet kan vara heligt och fyllt av Gud, att Herren kallar oss att helga våra vardagliga sysslor, för även där finns den kristna fullkomligheten. Låt oss betrakta detta än en gång i Marias liv.

Låt oss inte glömma att nästan alla vår Frus livsdagar på jorden förflöt på ett sätt som i stor utsträckning liknar miljoner andra kvinnors vardag, kvinnor som ägnar sig åt att ta hand om sin familj, uppfostra sina barn, sköta sina uppgifter i hemmet. Maria helgar de minsta ting, sådana som många människor felaktigt anser vara obetydliga och värdelösa: varje dags arbete, små uttryck för uppmärksamhet gentemot nära och kära, samtal och besök med anledning av släktskap eller vänskap. Välsignad vardag, som kan vara uppfylld av så mycket kärlek till Gud!

För det är just detta som ger oss nyckeln för att förstå Marias liv: hennes kärlek. En kärlek som förs till sina yttersta gränser. Hon glömmer fullständigt sig själv: nöjd med att vara där Gud vill ha henne, gör hon hängivet Guds vilja. Det är det som gör att hennes minsta gest aldrig är banal, utan full av innebörd. Maria, vår moder, är för oss ett föredöme som visar en väg att gå. Vi måste försöka vara som hon, i de konkreta omständigheter som Gud har velat att vi skall leva i.

Om vi handlar så kommer vi att ge människorna i vår omgivning ett vittnesbörd genom ett enkelt och normalt liv, med de begränsningar och brister som hör till vår mänskliga natur, men samtidigt ett konsekvent vittnesbörd. Och när de ser att vi är lika dem i allt, kommer de att känna sig manade att fråga oss: Hur förklarar ni er glädje? Varifrån tar ni styrkan att besegra egoismen och bekvämligheten? Vem lär er att vara förstående, att leva rättframt tillsammans med andra, att hänge er och att tjäna era medmänniskor?

Det är det rätta tillfället för att avslöja den gudomliga hemligheten bakom det kristna livet: att tala med dem om Gud, Kristus, den helige Ande, Maria. Det är då vi måste försöka förmedla, genom våra stackars ord, den vansinniga kärlek till Gud som genom nåden har ingjutits i våra hjärtan.

Att leva i Jesu hjärta, att hålla sig tätt intill det, innebär därför att vi förvandlas till en boning för Gud. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, förkunnade Herren. Och Kristus och Fadern, i den helige Ande, kommer till honom och stannar hos honom.

När vi – om så bara lite – förstår dessa grundläggande sanningar, kommer vårt sätt att vara att förändras. Vi kommer att hungra efter vår Gud och göra psalmens ord till våra egna: Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. Och Jesus, som har stött vår längtan, kommer oss till mötes och säger: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Han erbjuder oss sitt hjärta för att vi i det skall kunna finna vila och styrka. Om vi lyssnar till hans kallelse, kommer vi att märka att hans ord är sanna, och vår hunger och törst kommer att öka, tills vi önskar att Gud må finna en plats att vila i vårt hjärta och inte undanhålla oss sin värme och sitt ljus.

Ignem veni mittere in terram, et quid volo nisi ut accendatur? – Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Vi har dragit oss lite närmare Guds kärleks eld. Låt oss tillåta dess kraft att påverka våra liv, låt oss längta efter att föra Guds eld över hela världen, efter att hjälpa människorna i vår omgivning att lära känna den, så att även de kan få känna Kristi frid och finna sin lycka i den. En kristen som lever förenad med Jesu hjärta kan inte ha några andra målsättningar än dessa: fred i samhället, fred i Kyrkan, frid i den egna själen, Guds frid som kommer att fullbordas när hans rike kommer.

Maria, Regina pacis: Du som är fredens drottning för att du trodde att ängelns budskap skulle gå i uppfyllelse, hjälp oss att växa i tron, att vara fasta i hoppet, att fördjupa vår kärlek. För det är vad din Son idag begär av oss, då han visar oss sitt allraheligaste hjärta.