Texter på ämnet

Vi har försökt sammanfatta och kommentera några av de egenskaper som kännetecknar de hem som återspeglar Kristi ljus och som därför är ljusa och glädjefyllda hem. Den harmoni som råder mellan föräldrarna förs över till barnen, till hela familjen och till alla människor i deras omgivning. I varje sant kristen familj återskapas därigenom på sätt och vis Kyrkans mysterium, som Gud har valt och sänt som en ledstjärna för världen.

Apostelns ord, som läses i läsningen då Kyrkan firar den heliga Familjen, kan helt och hållet tillämpas på alla kristna, oavsett om de är präster eller lekmän, gifta eller ogifta: Guds utvalda, heliga och älskade. Sådana är vi alla, var och en på sin plats i världen, på den plats som är vår egen: vi är män och kvinnor som Gud har utvalt till att vittna om Kristus och till att skänka vår omgivning den glädje som följer av att vi vet att vi är Guds barn, trots våra fel och brister, som vi måste kämpa mot.

Det är mycket viktigt att insikten om att äktenskapet är en kallelse inte saknas i samband med trosundervisning, i predikningar och i medvetandet hos dem som Gud vill skall följa denna väg, eftersom de verkligen är kallade att delta i Guds frälsningsplan för alla människor.

Därför går det kanske inte att ge kristna makar bättre förebilder än familjerna på apostlarnas tid: officeren Cornelius, som var följsam gentemot Guds vilja och i vars hus Kyrkan öppnade sig för hedningarna; Aquila och Priscilla, som spred kristendomen i Korint och i Efesos och som bidrog till Paulus apostolat; Tabita, som med sin kärlek bistod de behövande i Joppe. Därtill kommer många andra judars och hedningars, grekers och romares hem, i vilka Herrens första lärjungars undervisning slog rot.

Dessa familjer levde av Kristus och hjälpte andra att lära känna Kristus. De utgjorde små kristna gemenskaper som utstrålade evangeliets budskap. Familjer som var lika andra familjer på den tiden, men som besjälades av en ny anda som smittade av sig på dem som närmade sig dem och som umgicks i dem. Sådana var de första kristna, och sådana måste även vi vara som är kristna av idag: vi måste så glädje och frid, den glädje och den frid som Jesus har utverkat åt oss.

De kristnas riskfyllda trygghet

Qui habitat in adiutorio Altissimi, in protectione Dei coeli commorabitur, att bo i Guds skydd, att leva med Gud: detta är de kristnas riskfyllda trygghet. Vi måste vara övertygade om att Gud hör oss, att han lyssnar till våra behov. Är vi det, fylls våra hjärtan med hopp. Men att leva med Gud innebär otvivelaktigen att löpa en risk, för Herren nöjer sig inte med att dela: han vill ha allt. Och att närma sig honom lite mer innebär att man är beredd att åter omvända sig, att åter korrigera sitt handlande, att lyssna uppmärksammare till hans ingivelser, de heliga önskningar som han uppväcker i våra själar och att förverkliga dem.

Vi har säkert gjort stora framsteg på vägen mot trohet mot Kristi ord sedan vi för första gången medvetet beslutade oss för att fullt ut leva hans lära. Men är det ändå inte sant att det fortfarande finns mycket att göra? Är det, framför allt, inte sant att det fortfarande finns mycket högmod kvar? Utan tvekan är en ny förändring nödvändig, en fullkomligare lojalitet, en djupare ödmjukhet, så att vår egoism kan minska och Kristus därigenom växa i oss, eftersom illum oportet crescere, me autem minui, han skall bli större och jag skall bli mindre.

Vi får inte förbli orörliga. Det är nödvändigt att gå framåt mot det mål som den helige Paulus angav: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Målet är högt ställt och mycket ädelt: att identifiera sig med Kristus, att bli helig. Men det finns ingen annan väg om man vill vara konsekvent med det gudomliga liv som Gud genom dopet har ingjutit i våra själar. Att gå framåt innebär att göra framsteg i helighet. Däremot motsätter man sig det kristna livets normala utveckling om man går bakåt. Guds kärleks eld måste nämligen näras, växa i styrka varje dag, slå djupare rot i själen och elden hålls vid liv genom att nya saker bränns. Därför riskerar den att släckas om den inte flammar upp.

Minns den helige Augustinus ord: Om du säger att det räcker är du förlorad. Sök alltid mer, gå ständigt, gör alltid framsteg. Dröj aldrig kvar på samma ställe, gå inte bakåt, vik inte av.

Fastan ställer oss nu inför dessa grundläggande frågor: Gör jag framsteg i min trohet gentemot Kristus? Gör jag framsteg i längtan efter helighet, i apostolisk generositet i mitt dagliga liv, i mitt vanliga arbete bland mina kollegor?

Var och en som utan ljudet av ord besvarar dessa frågor kommer att se att en ny förvandling är nödvändig för att Kristus skall leva i oss, för att hans bild skall återspeglas tydligt i vårt handlande.

Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Kristus säger det återigen till oss, som i en intim viskning: Korset, varje dag. Inte bara – skriver den helige Hieronymus – i förföljelsens tid, eller när möjligheten att bli martyr närmar sig, utan i varje situation, i varje handling, i varje tanke, i varje ord, bör vi förneka vad vi tidigare var och bekänna vad vi nu är, eftersom vi har återfötts i Kristus.

Dessa överväganden är i själva verket inget annat än ett eko av Apostelns ord: En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning – och tänk på vad Herren vill ha.

Omvändelsen är ett ögonblicks verk, helgelsen är en uppgift för hela livet. Kärlekens gudomliga frö, som Gud har sått i våra själar, strävar efter att växa, visa sig i verk, bära frukt som ständigt svarar mot det som är välbehagligt för Herren. Därför bör man alltid vara beredd att börja om på nytt, att – i nya livssituationer – åter möta ljuset, drivfjädern för vår första omvändelse. Och därför måste vi förbereda oss med en fördjupad samvetsrannsakan och be Herren om hjälp så att vi förmår lära känna honom bättre samt bättre lära känna oss själva. Det finns ingen annan väg, om vi verkligen skall omvända oss på nytt.

Oavbruten kamp

Den kristnes krig är oavbrutet, för i det inre livet måste man ständigt börja och börja om, varigenom man undviker att högmodigt anse sig vara perfekt. Vi kommer oundvikligen att möta många svårigheter längs vår väg: om vi inte stötte på hinder, skulle vi inte vara varelser av kött och blod. Vi kommer alltid att ha lidelser som drar oss nedåt. Och vi kommer alltid att behöva försvara oss mot mer eller mindre kraftfulla frestelser.

Det bör inte förvåna någon att i kroppen och själen känna sting av högmod, sinnlighet, avund, lättja eller viljan att underkuva andra. Det är ett gammalt ont, som systematiskt bekräftats av våra personliga erfarenheter. Det är såväl utgångspunkten som den normala skådeplatsen för vår seger i den intima sport, det lopp, som för oss till Fadershuset. Därför säger den helige Paulus: Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.

En kristen får inte förvänta sig yttre tecken eller en gynnsam stämning för att inleda eller fortsätta kampen. Det inre livet handlar inte om känslor, utan om Guds nåd och om människans vilja, om kärlek. Alla lärjungarna förmådde följa Kristus dagen för hans triumf i Jerusalem, men nästan alla övergav honom i den stund han stod inför det skamliga korset.

För att verkligen älska är det nödvändigt att vara stark, lojal, med hjärtat fast förankrat i tron, hoppet och kärleken. Det är bara ytliga och ombytliga människor som nyckfullt ändrar föremålet för sin kärlek, som inte är kärlek utan tillfredsställelse av den egna egoismen. Där det finns kärlek finns även integritet, hängivelse, uppoffring, självförsakelse. Och mitt i hängivelsen, uppoffringen och självförsakelsen, som ofta möter motstånd, finns även lycka och glädje. En glädje som ingenting kan ta ifrån oss.

I denna kärlekskamp behöver vi inte låta oss nedslås av våra fall, inte ens allvarliga sådana, om vi bara vänder oss till Gud med ånger och ärliga föresatser i botens sakrament. En kristen är inte en neurotisk samlare av prickfria tjänstgöringsintyg. Jesus Kristus vår Herre blir lika rörd av Johannes oskuld och trohet som av Petrus ånger efter hans fall. Jesus förstår vår svaghet och drar oss till sig som uppför ett sluttande plan, och han vill att vi skall fortsätta anstränga oss för att stiga en bit dag för dag. Han söker upp oss, på samma sätt som han sökte upp lärjungarna han gick till mötes på vägen till Emmaus, på samma sätt som han sökte upp Tomas och visade honom – och lät honom röra – de öppna såren i hans händer och sida. Jesus Kristus väntar alltid på att vi skall återvända till honom, just för att han förstår vår svaghet.

En kristen vet att han är inympad i Kristus genom dopet, att han är bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen och kallad att verka i världen genom att delta i Kristi uppdrag som kung, profet och präst; att han blir ett och samma med Kristus genom Eukaristin, enhetens och kärlekens sakrament. Därför måste han i likhet med Kristus leva vänd mot alla andra människor och se med kärlek på alla och på var och en av dem som omger honom och på hela mänskligheten.

Tron får oss att erkänna att Kristus är Gud och att se honom som vår Frälsare, att identifiera oss med honom genom att handla som han handlade. Efter att ha hjälpt aposteln Tomas ur dennes tvivel genom att visa honom sina sår, utbrister den Uppståndne: Saliga de som inte har sett men ändå tror.Här – säger den helige Gregorius den store – talar man om oss på ett särskilt sätt, för vi har inom oss andligen den som vi kroppsligen inte har sett. Man talar om oss, men på villkor att våra handlingar överensstämmer med vår tro. Endast den tror verkligen, som i sitt handlande omsätter det han tror i praktiken. Därför säger den helige Paulus om dem vars tro endast uttrycks i ord att de bekänner sig till Gud men förnekar honom i handling.

Det är inte möjligt att hos Kristus skilja på hans väsen som Gud—Människa och hans uppdrag som återlösare. Ordet blev kött och kom till jorden ut omnes homines salvi fiant, för att rädda alla människor. Med vårt elände och våra personliga begränsningar är vi andra kristusar, Kristus själv, även vi kallade att tjäna alla människor.

Det är nödvändigt att få det bud som fortsätter att vara nytt genom århundradena att genljuda igen och igen. Mina kära – skriver den helige Johannes – vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud – det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall.

Vår Herre har kommit för att föra med sig freden, det glada budskapet, livet till alla människor. Inte bara till de rika, men heller inte bara till de fattiga. Inte bara till de lärda, men heller inte bara till de som saknar bildning. Till alla. Till oss som är bröder, för vi är bröder, eftersom vi är barn till en och samma Far, Gud. Det finns därför bara en ras: Guds barns ras. Det finns bara en färg: Guds barns färg. Och det finns bara ett språk: det som talar till hjärtat och förståndet, utan ljudet av ord, men som får oss att känna Gud och älska varandra.

Att betrakta Kristi liv

Det är denna Kristi kärlek som var och en av oss måste anstränga sig för att förverkliga i sitt eget liv. Men för att vara ipse Christus måste man spegla sig i honom. Det räcker inte med att ha en allmän uppfattning om Jesu anda, man måste även lära sig detaljer och attityder av honom. Och framför allt måste man betrakta hans jordiska vandring, hans spår, för att därur hämta styrka, ljus, sinnesro, frid.

När man älskar någon vill man veta även de minsta detaljerna om hans liv och karaktär för att kunna identifiera sig med honom. Därför måste vi meditera över Kristi liv, från hans födelse i en krubba till hans död och uppståndelse. De första åren av min prästerliga tjänst brukade jag ge bort exemplar av evangeliet eller böcker som berättade om Jesu liv. Vi måste nämligen ha en så god kunskap om det att vi har det helt och hållet i vårt huvud och i vårt hjärta, så att vi i varje stund, utan någon bok, då vi sluter ögonen, kan betrakta det som en film. I olika livsomständigheter kommer vi då i vårt handlande att tänka på Herrens ord och gärningar.

Då kommer vi att känna oss försjunkna i hans liv. För det gäller inte bara att tänka på Jesus, att föreställa sig de där scenerna. Vi måste försätta oss helt och fullt i dem, bli deltagare. Följa Kristus lika nära som den heliga Maria, hans moder, som de första tolv, som de heliga kvinnorna, som de folkmassor som trängdes kring honom. Om vi handlar så, om vi inte reser några hinder, kommer Kristi ord att tränga in i djupet av vår själ och förvandla oss. För Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

Om vi vill föra våra medmänniskor till Herren, måste vi först vända oss till evangeliet och betrakta Kristi kärlek. Vi skulle kunna fästa vår uppmärksamhet på de viktigaste scenerna i hans lidandes historia, för som han själv sade, ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Men vi kan även betrakta resten av hans liv, hans vanliga umgänge med dem vars vägar korsade hans.

Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa, handlade såväl mänskligt som gudomligt för att föra sin frälsande lära till människorna och uppenbara Guds kärlek för dem. Gud går människan till mötes, han antar vår natur utan förbehåll, med undantag för synden.

Det gläder mig djupt att tänka på att Kristus har velat bli människa fullt ut, med kött som vårt. Jag blir rörd av att betrakta hur underbart det är med en Gud som älskar med ett mänskligt hjärta.

Ingenting är främmande för Kristi omsorg. Om vi talar med teologiskt djup, det vill säga om vi inte begränsar oss till funktionella kategorier utan för ett stringent resonemang, går det inte att säga att det finns någon enda – god, hedervärd eller ens likgiltig – företeelse som är uteslutande profan sedan Guds Ord tagit sin boning bland människornas barn, varit hungrig och törstig, arbetat med sina händer, erfarit vänskap och lydnad och upplevt lidande och död. För Fadern beslöt att låta all fullhet bo i Kristus och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Vi bör älska världen, arbetet, allt det mänskliga, för världen är god: det var Adams synd som bröt skapelsens gudomliga harmoni, men Gud Fader sände sin enfödde Son för att återställa den friden. För att vi, efter att ha blivit adoptivbarn, skulle kunna befria skapelsen från oordningen och försona allting med Gud.

Varje människas personliga situation är oefterliknelig, frukten av en unik kallelse som måste levas intensivt och i vilken Kristi anda måste förverkligas. Genom att vi bland våra likar lever ett kristet liv, vardagligt men i överensstämmelse med vår tro, kommer vi då att vara Kristus närvarande bland människorna.

Att umgås med Jesus Kristus i Brödet och Ordet

Om vi betraktar Kristi mysterium på rätt sätt, om vi anstränger oss för att se på det med klar blick, kommer vi att inse att det även nu är möjligt att komma mycket nära Jesus, kroppsligt och själsligt. Kristus har visat oss vägen tydligt: vi kan vara nära honom i Brödet och Ordet, genom att nära oss med Eukaristin och genom att känna och förverkliga det som han kom för att lära oss, samtidigt som vi samtalar med honom i bönen. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.

Detta är inte bara löften. Det är kärnan, det väsentliga i ett sant liv: nådens liv, som sporrar oss att umgås personligt och direkt med Gud. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta Jesu påstående under den sista nattvarden är den bästa inledningen till dagens högtid. Kristus visste att han måste lämna oss, för på ett mystiskt sätt som vi inte kan förstå, skulle efter himmelsfärden den tredje Personen i den heliga Treenigheten komma, i en ny ström av Guds kärlek: Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.

Han har lämnat oss och sänder oss den helige Ande, som leder och helgar vår själ. Då Tröstaren verkar i oss, bekräftar han vad Kristus förkunnade: att vi är Guds barn; att vi inte har fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”.

Förstår ni? Det är Treenigheten som verkar i vår själ. Varje kristen har tillträde till detta Guds inneboende i sitt väsens innersta om han besvarar nåden som får oss att förena oss med Kristus i Brödet och Ordet, i den heliga hostian och i bönen. Kyrkan låter oss varje dag betrakta det levande Brödets sanning och ägnar denna sanning två av det liturgiska årets stora högtider: Skärtorsdagen och Corpus Christi. Denna dag, Kristi himmelsfärdsdag, skall vi ägna oss åt umgänget med Jesus och noggrant lyssna till hans Ord.

Apostolat, medåterlösning

Med den häpnadsväckande naturlighet som kännetecknar det gudomliga, uppfylls en kontemplativ människa av apostolisk iver: hjärtat brände i mitt bröst, det brann som eld i min meditation. Vad är detta för eld om inte just den som Kristus talar om: Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann? En eld av apostolat som förstärks i bönen: det finns inget bättre medel än detta för att över hela världen föra ut den fredliga kamp som varje kristen är kallad att delta i: att fullfölja det som ännu fattas i Kristi lidande.

Jesus har stigit upp i himlen, sade vi nyss. Men en kristen kan i bönen och Eukaristin umgås med honom som de första tolv umgicks med honom, låta sig upptändas av hans apostoliska iver för att tillsammans med honom tjäna i medåterlösningen, vilket innebär att så frid och glädje. Att tjäna: apostolatet är ingenting annat än det. Om vi uteslutande räknar med våra egna krafter, kommer vi inte att uppnå någonting på det övernaturliga planet, men genom att vara Guds redskap kommer vi att uppnå allt: Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft. Gud har i sin oändliga godhet beslutat att använda sig av odugliga redskap. En apostel tjänar således endast till att låta Herren verka, att vara helt och hållet tillgänglig, så att Gud kan fullborda – genom sina skapade varelser, genom utvalda människor – sitt frälsningsverk.

Apostel är den kristen som känner sig inympad i Kristus, identifierad med Kristus genom dopet; bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen; kallad att tjäna Gud med sitt handlande i världen genom de troendes allmänna prästadöme, som skänker ett visst deltagande i Kristi prästadöme, vilket – om än till sitt väsen åtskilt från det som utgör det särskilda prästadömet – ger förmågan att ta del i Kyrkans kult och att hjälpa människorna i deras vandring mot Gud, genom ordets och exemplets vittnesbörd, genom bön och botgöring.

Var och en av oss måste vara ipse Christus. Han är den ende medlaren mellan Gud och människorna, och vi förenar oss med honom för att med honom offra allting till Fadern. Vår kallelse till att vara Guds barn mitt i världen kräver att vi inte uteslutande söker vår personliga helighet, utan att vi skall ge oss ut längs alla världens stigar för att göra dem till vägar som, över alla hinder, leder människorna till Herren, att vi skall ta del som vanliga medborgare i alla timliga verksamheter, för att vara surdeg som genomsyrar hela degen.

Kristus har stigit upp i himlen, men han har gjort det konkret möjligt att återlösa allt som är mänskligt och hederligt. Den helige Gregorius den store redogör för detta stora kristna tema i bestämda ordalag: Jesus begav sig så till den plats han kom från och återvände från den plats där han fortsatte att vistas. I den stund han steg upp i himlen förenade han i själva verket genom sin gudom himlen och jorden. I dagens firande är det lämpligt att högtidligt understryka faktumet att det dekret som fördömde oss har upphävts, den dom som gjorde oss underkastade förgängligheten. Den natur som orden ”jord är du och jord skall du åter bli (1 Mos 3:19)” riktades till, just denna natur har idag stigit upp i himlen med Kristus.

Jag kommer därför inte att tröttna på att upprepa att världen kan helgas. I synnerhet vi kristna skall ägna oss åt denna uppgift, genom att rena världen från de tillfällen till synd som vi människor förfular den med, och genom att erbjuda Herren den som en andlig hostia, som vi frambär och gör värdig med Guds nåd och vår ansträngning. Strikt sett går det inte att säga att det finns hederliga företeelser som är uteslutande profana, nu när Ordet har värdigats att fullt ut anta vår mänskliga natur och helga jorden genom sin närvaro och sina händers verk. Den stora uppgift som vi får i dopet är medåterlösningen. Kristi kärlek lämnar oss inget val annat än att axla en del av den gudomliga uppgiften att återlösa människorna.

Att göra Kristus känd

Jag ser alla livets omständigheter – såväl dem som hör till varje enskild persons liv som, på sätt och vis, dem som hör till historiens stora brytpunkter – som lika många tillfällen då Gud kallar människorna för att de skall se sanningen i vitögat och som tillfällen som vi kristna erbjuds att genom våra handlingar och våra ord förkunna, med nådens hjälp, den Ande vi tillhör.

Varje generation kristna måste återlösa och helga sin egen tid: för att göra det behöver de kristna förstå och dela sina medmänniskors, sina likars, förhoppningar så att de med gåvan att kommunicera? kan tala om för dem hur de skall besvara den helige Andes verkan, denna ständiga ström av rikedomar ur Guds hjärta. Det ankommer på oss kristna att i vår egen tid förkunna för den värld vi tillhör och i vilken vi lever evangeliets gamla och samtidigt ständigt nya budskap.

Det är inte sant att alla människor idag – i allmänhet, utan åtskillnad – är slutna eller likgiltiga inför det som den kristna tron lär om människans öde och väsen. Det är alls inte säkert att nutidens människor endast ägnar sig åt världsliga ting och inte bryr sig om att se upp mot himlen. Även om det inte saknas ideologier – och personer som stödjer dessa – som är slutna för tron, finns det i vår tid såväl stora ambitioner som tarvliga attityder, såväl hjältemod som feghet, såväl iver som missmod. Det finns människor som drömmer om en ny, rättvisare och mänskligare värld men även andra som, kanske i besvikelse över sina ursprungliga ideal, tar sin tillflykt till den egoism som består i att uteslutande söka sin egen bekvämlighet eller i att förbli försjunken i sina fel.

Vi skall se till att alla dessa män och kvinnor, oavsett var de befinner sig, oavsett om de firar framgångar, genomgår kriser eller lider nederlag, nås av den helige Petrus högtidliga och entydiga förkunnelse från dagarna efter pingstdagen: Jesus är hörnstenen, återlösaren, vårt livs allt, för utöver honom finns ingenstans bland människor under himlen något annat namn som kan rädda oss.

Vi behöver därför en stark tro som inte låter modlösheten dominera oss. Vi får inte begränsa oss till uteslutande mänskliga beräkningar. För att ta sig över hinder måste man börja med att arbeta, engagera sig helt och fullt i uppgiften, så att ansträngningen får oss att bana nya vägar. Inför varje svårighet är botemedlet personlig helighet och hängivenhet åt Gud.

Att vara heliga är att leva så som vår himmelske Fader vill att vi skall leva. Ni kanske säger att det är svårt. Ja, det är ett mycket högt ställt ideal. Men samtidigt är det enkelt: det ligger inom räckhåll. När någon blir sjuk kanske det inte alltid finns någon lämplig medicin, men på det övernaturliga planet är det aldrig så. Medicinen är alltid nära till hands: Jesus Kristus, närvarande i den heliga Eukaristin, som dessutom ger oss sin nåd i de övriga sakrament han instiftat.

Låt oss upprepa i ord och gärningar: Herre, jag förtröstar på dig, för mig räcker din ordinarie försyn, din dagliga hjälp. Vi har ingen anledning att be Gud om stora mirakler. Däremot bör vi bönfalla honom att föröka vår tro, upplysa vårt förnuft och stärka vår vilja. Jesus är alltid bredvid oss och handlar alltid som den han är.

Alltsedan jag började predika, har jag varnat er för ett falskt gudomliggörande. Låt dig inte bli beklämd över att lära känna dig själv som du är, just så, av lera. Det får inte oroa dig. För du och jag är Guds barn – och detta är det goda gudomliggörandet – utvalda av evighet genom en gudomlig kallelse. Fadern har före världens skapelse utvalt oss i Jesus Kristus till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Vi som på ett särskilt sätt tillhör Gud, som är hans redskap trots vårt personliga elände, kommer att kunna vara verkningsfulla så länge vi inte förlorar insikten om vår svaghet. Frestelserna ger oss ett perspektiv på vår egen svaghet.

Om ni känner er sorgsna när ni erfar – kanske på ett särskilt uppenbart sätt – er egen småsinthet, är det ett bra tillfälle att överlämna er fullständigt följsamt i Guds händer. Det berättas att en tiggare en dag gick Alexander den store till mötes och bad om en allmosa. Alexander hejdade sig och beordrade att mannen skulle göras till herre över fem städer. Förvirrad och handfallen utbrast tiggaren: ”Jag bad inte om så mycket!” Varpå Alexander svarade: ”Du bad som den du är. Och jag ger som den jag är.”

Även i de stunder då vi på ett tydligare sätt känner våra begränsningar, kan och måste vi se på Gud Fader, Gud Son, Gud helige Ande, medvetna om att vi deltar i Guds eget liv. Det finns aldrig tillräckliga skäl för att se sig om. Herren står vid vår sida. Vi bör vara trogna, lojala, uppfylla våra plikter, och i Jesus finna den kärlek och stimulans vi behöver för att förstå andras misstag och besegra våra egna fel. Då kommer rentav allt elände – ditt, mitt, alla människors – att bidra till att stödja Kristi rike.

Vi måste erkänna våra sjukdomar, men bekänna Guds makt. Optimismen, glädjen, den fasta övertygelsen om att Herren vill använda sig av oss, bör prägla vårt kristna liv. Om vi känner oss delaktiga i den heliga Kyrkan, om vi känner oss stödda av Petri fasta klippa och av den helige Andes verkan, kommer vi att besluta oss för att uppfylla de små plikterna i varje ögonblick: då skall vi så lite varje dag. Och skörden skall svämma över våra lador.