Texter på ämnet

I sin kärlek har Gud Fader genom sin Sons hjärta givit oss infinitos dilectionis thesauros, oändliga skatter av kärlek, barmhärtighet, tillgivenhet. Om vi vill upptäcka ett bevis på att Gud älskar oss – att han inte bara lyssnar till våra böner utan rentav kommer oss till mötes – räcker det med att följa den helige Paulus resonemang: Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Nåden förnyar människan inifrån, så att hon från att ha varit en syndare och rebell blir en god och trogen tjänare. Källan till all nåd är Guds kärlek till oss, en kärlek som han har uppenbarat för oss såväl i ord som i handling. Guds kärlek får andra Personen i den heliga Treenigheten, Ordet, Gud Faders Son, att anta vårt kött, det vill säga vår mänskliga natur, med undantag av synden. Och Ordet, Guds Ord, är Verbum spirans amorem, det Ord ur vilket kärleken utgår.

Guds kärlek uppenbaras för oss i Inkarnationen, i Jesu Kristi återlösande vandring på vår jord som ledde honom till det yttersta offret på korset. Och på korset uppenbaras den med ännu ett tecken: En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Vatten och blod från Jesus, som talar till oss om en självutgivelse som gått till ytterlighet, ända till hans consummatum est, det är fullbordat, av kärlek.

När vi idag ännu en gång betraktar vår tros centrala mysterier, slås vi av hur de djupaste sanningar – den kärlek som får Gud Fader att utge sin Son, och Sonens kärlek som får honom att gå fridfull hela den väg som leder fram till Golgata – tar sig uttryck i gester som är mycket nära oss människor. Gud vänder sig inte till oss med makt och härlighet, utan antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Jesus framstår aldrig som avlägsen eller högdragen, även om vi kan se att han under sina år av förkunnelse ibland uttrycker djup besvikelse över människans ondska. Men om vi tänker efter lite, märker vi genast att hans ilska och vrede har sitt ursprung i kärleken: även i sitt ogillande uppmanar han oss att vända oss bort från otrohet och synd. Skulle jag önska den gudlöses död? Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva? Dessa ord förklarar hela Kristi liv och de får oss att förstå varför han har uppenbarat sig för oss med ett hjärta av kött, med ett hjärta som vårt, bara det ett trovärdigt bevis på hans kärlek och ett ständigt vittnesbörd om Guds kärleks ofattbara mysterium.

Lär känna Jesu hjärta

Jag måste anförtro er något som både smärtar och sporrar mig, nämligen att tänka på de människor som ännu inte känner Kristus och inte ens anar vilken fantastisk lycka som väntar på oss i himlen. De lever som blinda, de söker en lycka vars verkliga namn de inte känner eller förirrar sig längs vägar som avlägsnar dem från den verkliga lyckan. Vad väl man förstår vad aposteln Paulus måste ha känt den där natten i staden Troas, då han i sömnen fick en uppenbarelse: En makedonier stod där och bad honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss.” När han hade haft denna syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, ty vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet där.

Känner inte även ni att Gud kallar oss, att han – genom allt som händer i vår omgivning – manar oss att förkunna det glada budskapet om Jesu ankomst? Men ibland förminskar vi kristna vår kallelse, vi faller för ytligheten, vi slösar bort vår tid på gräl och tvister. Och inte nog med det. Det finns rentav sådana som tar falsk anstöt av hur andra praktiserar vissa aspekter av tron eller vissa fromhetsövningar, och istället för att själva bana väg och försöka leva som de själva anser vara riktigt, ägnar de sig åt att förstöra och kritisera. Visst kan det förekomma – visst förekommer det – brister i kristna människors liv. Men det viktiga är inte vi och vårt elände, den ende som är något värd är han, Jesus. Det är om Kristus som vi skall tala, inte om oss själva.

Vad jag nyss sagt föranleds av vissa kommentarer över en påstådd kris i vördnaden för Jesu hjärta. Det finns ingen sådan kris. Den sanna vördnaden har varit och är fortfarande ett levande förhållningssätt, fullt av såväl mänskligt som övernaturligt förnuft. Dess frukter har varit och fortsätter att vara goda: människor som omvänder sig, ger sig hän, gör Guds vilja, fördjupar sig kärleksfullt i återlösningens mysterier.

Någonting helt annat är vissa uttryck för ofruktbar sentimentalism som är indränkta av pietism och saknar troskunskap. Jag tycker inte heller om kitschiga bilder av det heliga hjärtat som inte kan främja någon andakt hos personer med sunt förnuft och ett kristet övernaturligt perspektiv. Men det är heller inte tecken på en sund logik att göra vissa praktiska missbruk, som kommer att upphöra av sig själva, till ett läromässigt, teologiskt problem.

Om det alls finns någon kris, så är det i människornas hjärtan. Av andlig närsynthet, egoism eller inskränkthet förmår de inte inse vidden av vår Herre Jesu Kristi omätbara kärlek. Alltsedan dagens högtid instiftades har den heliga Kyrkans liturgi kunnat erbjuda näring för en sann fromhet i en av mässtexterna, till vilken man har valt ett stycke av den helige Paulus som föreslår ett helt program för ett kontemplativt liv – kunskap och kärlek, bön och liv – som grundar sig just på denna vördnad för Jesu hjärta. Gud själv uppmanar oss genom Aposteln att följa den vägen: Må Kristus genom tron bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.

Guds fullhet uppenbaras för oss och ges åt oss i Kristus, i Kristi kärlek, i Kristi hjärta. För det är hans hjärta, i vilket hela den gudomliga fullheten förkroppsligats. Men när man förlorar Guds stora plan ur sikte – den ström av kärlek som förs till världen genom inkarnationen, återlösningen och pingsten – förstår man inte vidden av den ömhet som Herren visar oss.

Vi talade tidigare om händelserna i Nain. Vi skulle kunna nämna andra, för evangelierna är fulla av liknande scener. Dessa berättelser har rört, och kommer alltid att fortsätta röra, människornas hjärtan. De visar nämligen inte bara en uppriktig gest av en man som hyser medlidande med sina likar, utan uppenbarar Herrens oändliga kärlek. Jesu hjärta tillhör den inkarnerade Guden, Emmanuel, Gud med oss.

Kyrkan, förenad med Kristus, föds ur ett sårat hjärta. Detta vidöppna hjärta förmedlar oss livet. Hur kan vi låta bli att i detta sammanhang nämna de sakrament som Gud använder sig av för att verka i oss och göra oss delaktiga i Kristi återlösande kraft? Hur kan vi låta bli att särskilt tacka för Eukaristins heliga sakrament, det heliga offret på Kalvarieberget som på ett oblodigt sätt ständigt närvarandegörs i Mässan? Jesus ger sig själv åt oss som näring. Jesus Kristus kommer till oss, allt har förändrats, och i vårt väsen märks en kraft – den helige Andes hjälp – som fyller själen, som präglar våra handlingar, vårt sätt att tänka och känna. Kristi hjärta är källan till de kristnas frid.

Grunden för den hängivelse som Herren begär av oss består inte bara av våra önskningar eller vår förmåga, som ofta är otillräckliga eller svaga. För det första skall vår hängivelse grundas på nåden, som den människoblivne Gudens kärleksfulla hjärta har utverkat åt oss. Därför kan och bör vi hålla ut i vårt inre liv, som barn till vår Fader i himlen, utan att ge efter för modlöshet eller uppgivenhet. Jag tycker om att låta mina åhörare reflektera över att en kristen är kallad att utöva tron, hoppet och kärleken i sin vardagliga tillvaro, i de enklaste sammanhangen, i dagens vanligaste omständigheter. Att handla så är nämligen det väsentliga för en människa som vilar i Gud och det är då som utövandet av de teologala dygderna för med sig glädje, styrka och fridfullhet.

Dessa är frukterna av Kristi frid, den frid som hans heliga hjärta för med sig till oss. För – jag upprepar – Jesu kärlek till människorna är en outgrundlig del av Guds mysterium, Sonens kärlek till Fadern och den helige Ande. Den helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, finner i Ordet ett mänskligt hjärta.

Det går inte att tala om dessa vår tros centrala sanningar utan att märka vårt förstånds begränsning och Uppenbarelsens storhet. Men även om vi inte kan fullt ut begripa dessa sanningar, även om vårt förstånd häpnar inför dem, tror vi ödmjukt och fast på dem. Vi vet, med stöd av Kristi vittnesbörd, att de är sådana. Att kärleken, inom Treenigheten, utgjuts över människorna genom kärleken i Jesu hjärta.