Texter på ämnet

Det är jul. Åter minns vi de olika händelser och omständigheter som utgör ramen för Guds Sons födelse, och våra blickar fästs på grottan i Betlehem och på hemmet i Nasaret. Maria, Josef och Jesusbarnet intar nu på ett mycket speciellt sätt den viktigaste platsen i våra hjärtan. Vad säger oss det samtidigt enkla och underbara liv som den heliga Familjen levde och vad kan vi lära oss av det?

Här vill jag först och främst göra ett av många tänkbara överväganden. Jesu födelse innebär, såsom det anges i den heliga Skrift, att tiden var inne, den tid som Gud valt för att på ett fullständigt sätt uppenbara sin kärlek till människorna genom att ge oss sin egen Son. Guds vilja uppfylls under helt normala och vardagliga förhållanden: en kvinna som föder ett barn, en familj, ett hus. Guds allmakt, Guds härlighet når oss genom det mänskliga och förenas med det mänskliga. Sedan dess vet vi kristna att vi med Guds nåd kan och bör helga livets alla hederliga verksamheter. Det finns inte någon situation i vårt jordeliv, hur liten och vardaglig den än kan tyckas vara, som inte kan bli till ett tillfälle att möta Kristus och ett steg på väg mot himmelriket.

Det är därför inte underligt att Kyrkan jublar och gläder sig då hon betraktar det enkla hem som tillhörde Jesus, Maria och Josef. Det är glädjande – säger vi i ottesången på den heliga Familjens dag – att minnas det lilla huset i Nasaret och det enkla liv som levdes i det, att lovsjunga den ödmjuka enkelhet som omgav Jesus, hans liv i det fördolda. Det var där han som barn lärde sig Josefs yrke, där växte han i år och deltog i arbetet som hantverkare. Vid honom satt hans ljuva moder, vid Josefs sida levde hans älskade hustru, lycklig över att kunna hjälpa honom och erbjuda honom sin omsorg.

Då jag tänker på kristna hem, tycker jag om att föreställa mig dem ljusa och glädjefyllda, som den heliga Familjens hem var. Julens budskap återljuder med kraft: Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden åt människor som har hans välbehag. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, skriver Aposteln: den frid som kommer av att veta att vi är älskade av Gud, vår Fader, införlivade med Kristus, försvarade av Jungfru Maria och beskyddade av den helige Josef. Detta är det stora ljus som lyser upp vårt liv och som även i våra svårigheter och i vårt personliga elände får oss att gå oförfärat framåt. Varje kristet hem borde vara en fridens oas i vilken det bortom vardagens små motgångar går att uppfatta en intensiv och uppriktig tillgivenhet samt en djup frid till följd av en äkta tro som omsätts i gärningar.

Josefs umgänge med Jesus

Jag tycker sedan länge om att be en rörande bön till den helige Josef som Kyrkan själv föreslår för oss bland bönerna för att förbereda den heliga Mässan: Josef, du salige och lycklige man, som fick se och höra Gud, som många kungar velat se och höra men förgäves; som inte bara fick se och höra honom, utan även hålla honom i dina armar, kyssa honom, klä honom och beskydda honom: be för oss. Denna bön kommer att hjälpa oss som utgångspunkt för det sista ämne som jag avser att beröra i dag: Josefs innerliga umgänge med Jesus.

För den helige Josef innebar Jesu liv en ständig upptäckt av den egna kallelsen. Vi betraktade tidigare de första åren, fyllda av till synes motstridiga omständigheter: förhärligandet och flykten, de vise männens majestät och krubbans fattigdom, änglarnas sång och människornas tystnad. När det blev dags att bära fram barnet i templet, fick Josef som bar med sig det anspråkslösa offret av två turturduvor, höra Simeon och Hanna förkunna att Jesus är Messias. Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom, säger den helige Lukas. Senare, när barnet stannar i templet utan att Maria och Josef vet om det, berättar samme evangelist att de blev bestörta när de fann honom igen efter att ha letat i tre dagar.

Josef blir förundrad, han häpnar. Gud avslöjar undan för undan sina planer för honom, och han anstränger sig för att förstå dem. Som varje människa som vill följa Jesus på nära håll, upptäcker han genast att det inte är möjligt att gå fram i sakta mak, av gammal vana. Gud nöjer sig inte med att man stannar kvar på en nivå man uppnått, att man vilar på lagrarna. Gud kräver ständigt mer och hans vägar är inte våra mänskliga vägar. Den helige Josef har, som ingen annan man före eller efter honom, lärt sig av Jesus att vara uppmärksam och känna igen Guds under, att ha en öppen själ och ett öppet hjärta.

Men om Josef har lärt sig av Jesus att leva på ett gudomligt sätt, vågar jag även påstå att han har lärt Guds Son många saker på det mänskliga planet. Jag tycker inte om att man ibland kallar Josef fosterfar, för det finns en risk att man tror att relationen mellan Josef och Jesus var kylig och ytlig. Vår tro säger förvisso att han inte var far enligt köttet, men det är inte det enda faderskap som finns.

Josef – läser vi i en av den helige Augustinus predikningar – har inte bara rätt att kallas far, han har större rätt än någon annan att kallas det. Senare tillägger han: Hur var han far? Så kyskt som hans faderskap var, så djupt var han far. Vissa ansåg att han var vår Herre Jesu Kristi far på samma sätt som andra män, vilka avlar enligt köttet och inte bara får sina barn som frukten av andlig kärlek. Därför säger den helige Lukas: man trodde att han var far till Jesus. Varför säger han bara trodde? För den mänskliga tanken och det mänskliga omdömet avser det som brukar hända mellan människor. Herren föddes inte av Josefs säd. Genom sin fromhet och kärlek, föddes däremot åt Josef en son av Jungfru Maria, som var Guds Son.

Josef älskade Jesus som en far älskar sin son, i sitt umgänge med honom gav han honom det bästa han hade. Josef tog hand om barnet så som han hade fått befallning om och gjorde en hantverkare av Jesus: han lärde honom sitt eget yrke. När grannarna i Nasaret talar om Jesus kallar de honom utan åtskillnad för faber och fabri filius: snickare och snickarens son. Jesus arbetade i Josefs verkstad och tillsammans med Josef. Hur kan Josef ha varit, hur kan nåden ha verkat i honom, för att han skulle kunna utföra uppdraget att få Guds Son att växa i det som är mänskligt?

Jesus måste nämligen ha liknat Josef: i sättet att arbeta, i karaktärsdrag, i sitt sätt att tala. I Jesu realism, i hans iakttagelseförmåga, i hans sätt att sätta sig till bords och bryta brödet, i hans sätt att undervisa med exempel tagna ur vardagslivet, återspeglas det som har varit hans barndom och ungdomstid och därigenom även hans umgänge med Josef.

Man kan inte förneka detta mysteriums storhet. Den Jesus som är människa och talar med en accent som är typisk för en viss region i Israel, som liknar en hantverkare som heter Josef, han är Guds Son. Och vem kan lära Gud något? Men han är verkligen människa och lever normalt: först som barn, sedan som ung man, som hjälper till i Josefs verkstad. Till sist är han en mogen man i blomman av sin ålder. Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.