Texter på ämnet

Apostlarna var vanliga män

Jag blir uppmuntrad av att betrakta ett liknande fall som evangeliet redogör för steg för steg: de första tolv apostlarnas kallelse. Låt oss gå igenom det i lugn och ro, och be dessa Herrens heliga vittnen om hjälp så att även vi kan följa Kristus som de gjorde.

De första apostlarna – som jag hyser stor vördnad och tillgivenhet för – var, mänskligt sett, inte särskilt framstående. Med undantag för Matteus, som säkert tjänade tillräckligt för att leva gott, men som lämnade allt när Jesus bad honom om det, var de fiskare. De hade vad som behövdes för dagen och slet nattetid för att förtjäna sitt levebröd.

Men social ställning är av underordnad betydelse. De var obildade och inte heller särskilt intelligenta, åtminstone inte med avseende på förmågan att förstå de övernaturliga sanningarna. Till och med de enklaste exempel och jämförelser var obegripliga för dem, och de vände sig till Mästaren med följande bön: Domine, edissere nobis parabolam. Herre, förklara liknelsen för oss. När Jesus med en metafor talar om fariséernas surdeg, uppfattar de det som att han förebrår dem för att inte ha köpt bröd.

Fattiga och okunniga. Och inte var de enkla eller rättframma heller. Trots sin inskränkthet var de äregiriga. Många gånger grälar de om vem av dem som skulle bli störst när Kristus – enligt deras sätt att se det – skulle komma för att slutgiltigt upprätta kungariket Israel på jorden. De grälar hetsigt under den högtidliga stund då Jesus är på väg att offra sig för mänskligheten: i Nattvardssalens intimitet.

Deras tro var klen. Jesus Kristus säger det själv. De har sett honom väcka döda till liv, bota alla slags sjukdomar, mångfaldiga bröd och fiskar, lugna stormar och fördriva demoner. Den helige Petrus, som utvalts till att vara främst bland dem, är den ende som kan ge ett snabbt svar: Du är Messias, den levande Gudens son. Men det är en tro som han tolkar på sitt sätt, därför tar han sig friheten att sätta sig upp mot Jesus Kristus för att denne inte skall överlämna sig själv för att återlösa människorna. Och Jesus tvingas svara honom: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors. Petrus resonerade på människors vis, kommenterar Johannes Chrysostomos, och drog slutsatsen att allt det där – Kristi lidande och död – var ovärdigt Kristus, klandervärt. Därför tillrättavisar Jesus honom och säger: Nej, att lida är inte ovärdigt mig; du anser det vara så för att du resonerar med köttsliga, mänskliga idéer.

De där trossvaga människorna, hyste de då en särskild kärlek till Kristus? Utan tvekan älskade de honom, åtminstone i ord. Ibland låter de sig ryckas med av sin entusiasm: Låt oss gå med för att dö med honom. Men i sanningens stund kommer de alla att fly, utom Johannes, som verkligen älskade honom i handling. Endast denne tonåring, den yngste av apostlarna, står kvar vid korset. De övriga kände inte denna kärlek som är lika stark som döden.

Sådana var de lärjungar som Herren utvalt. Sådana valde Kristus dem. Så uppförde de sig innan de fylldes av den helige Ande och omvandlades till Kyrkans pelare. De var vanliga människor, med brister och svagheter, större i sina ord än i sina gärningar. Och likväl kallar Jesus dem för att göra dem till människofiskare, medåterlösare, förvaltare av Guds nåd.

Såsom fallet är med alla andra händelser i hans liv, borde vi aldrig betrakta dessa Jesu år i det fördolda utan att känna oss berörda, utan att erkänna dem för vad de är: uppmaningar som Herren riktar till oss, för att vi skall stiga ur vår egoism och ur vår bekvämlighet. Herren känner till våra begränsningar, vår individualism och våra ambitioner: hur svårt det är för oss att glömma oss själva och hänge oss åt våra medmänniskor. Han vet vad det innebär att inte möta kärlek och uppleva att just de som påstod sig följa honom endast gjorde det halvhjärtat. Tänk på de fruktansvärda scener som evangelisterna beskriver, i vilka vi ser apostlarna fortfarande vara fulla av timliga strävanden och uteslutande mänskliga projekt. Men Jesus har utvalt dem, han behåller dem vid sin sida, och han överlämnar åt dem det uppdrag som han erhållit från Fadern.

Han kallar även oss och frågar oss, på samma sätt som han frågade Jakob och Johannes: Potestis bibere calicem, quem ego bibiturus sum?: Kan ni dricka den bägare – denna bägare av fullständig hängivelse åt fullgörandet av Faderns vilja – som jag skall dricka? Possumus! Det kan vi!, svarar Johannes och Jakob. Ni och jag, är vi på allvar beredda att göra Guds, vår Faders, vilja i allt? Har vi givit Herren hela vårt hjärta, eller är vi fortfarande fästa vid oss själva, vid våra intressen, vår bekvämlighet, vår egenkärlek? Finns det någonting i oss som inte är förenligt med ett kristet liv och som gör att vi inte vill rena oss? I dag erbjuds vi ett tillfälle att ändra oss.

Vi måste börja med att bli övertygade om att Jesus personligen ställer oss dessa frågor. Det är han som gör det, inte jag. Jag skulle inte ens våga ställa mig själv dessa frågor. Jag fortsätter att be med hög röst, och ni, var och en av oss, inom oss, bekänner för Herren: Herre, vad lite jag är värd, vad feg jag har varit otaliga gånger! Hur ofta har jag inte felat!: vid det där tillfället och vid det där andra, då och nu. Vi kan dessutom utbrista: Gudskelov har du stött mig, Herre, med din arm, för jag ser att jag skulle kunna begå alla tänkbara vidrigheter. Släpp aldrig greppet om mig, lämna mig inte, behandla mig alltid som ett barn. Må jag vara stark, modig, helgjuten. Men hjälp mig som den oerfarna människa jag är, led mig med din hand, Herre, och se till att även din moder är vid min sida och skyddar mig. Och då possumus, då kommer vi att kunna ha dig som föredöme.

Det är inte högmod att hävda att vi kan, detta possumus! Jesus Kristus visar oss denna gudomliga väg och uppmanar oss att vi skall följa den, för han har gjort den mänsklig och tillgänglig för vår svaghet. Därför har han sänkt sig så lågt. Detta är skälet till att han ödmjukade sig och tog en tjänares gestalt, han, Herren, vilken som Gud var lika Fadern. Men han avklädde sig sitt majestät och sin makt, inte sin godhet eller sin barmhärtighet.

Guds godhet vill göra vägen lätt för oss. Låt oss inte avvisa Jesu uppmaning, låt oss inte svara honom med ett nej, låt oss inte slå dövörat för hans kallelse, för det finns inga undanflykter, vi har inga skäl för att fortsätta anse att vi inte kan. Mina bröder, jag ber er därför innerligt: Tillåt inte att ett så värdefullt föredöme visats er förgäves, efterlikna honom och förnya er i djupet av era själar.

Att helga arbetet, att helga sig genom arbetet, att helga genom arbetet

När jag beskrivit andan i den förening* som jag ägnat mitt liv åt, Opus Dei, har jag sagt att den stödjer sig, som en dörr på sina gångjärn, på det vanliga arbetet, på yrkesarbetet mitt i världen. Den gudomliga kallelsen ger oss ett uppdrag, den uppmanar oss att ta del i Kyrkans enda uppgift, för att vara Kristi vittnen inför våra medmänniskor, våra likar, och föra allt till Gud.

Kallelsen upptänder ett ljus som gör att vi upptäcker meningen med vårt liv. Det är att bli övertygad, genom trons strålglans, om skälet för vårt jordeliv. Vårt liv, det nuvarande, det som är bakom oss och det som ligger framför oss, får en ny dimension, ett djup som vi tidigare inte ens misstänkte fanns. Alla händelser och skeenden faller nu på sin verkliga plats: vi förstår vart Herren vill föra oss och vi känner oss burna av den uppgift som anförtrotts åt oss.

Gud tar oss ur vår okunskaps mörker, ur vår osäkra vandring genom historiens händelser, han kallar oss med hög röst, som han en dag gjorde med Petrus och Andreas: Venite post me, et faciam vos fieri piscatores hominum, Kom och följ mig, jag skall göra er till människofiskare, oavsett vilken plats som är vår i denna värld.

Den som lever av tro kan möta svårigheter och kamp, smärta och rentav bitterhet, men aldrig modlöshet eller ångest, för han vet att hans liv är till nytta, han vet varför han har kommit till världen. Ego sum lux mundi – utbrast Kristus – qui sequitur me non ambulat in tenebris, sed habebit lumen vitae. Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

För att förtjäna detta Guds ljus måste man älska, ha ödmjukheten att erkänna vårt behov av att bli räddade och tillsammans med Petrus säga: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och har erfarit att du är Kristus, Guds Son. Om vi verkligen handlar så, om vi låter Guds kallelse träda in i våra hjärtan, kommer vi även att sanningsenligt kunna säga att vi inte vandrar i mörkret, för utöver vårt elände och våra personliga brister lyser Guds ljus, likt solen som skiner ovanför stormen.

Bland alla de scener som evangelisterna återger, föreslår jag att vi dröjer vid några och börjar med skildringarna av Jesu umgänge med de tolv. Aposteln Johannes, som fyller sitt evangelium med ett helt livs erfarenhet, berättar om deras första samtal, vars charm var oförglömlig. Mästare, var bor du? Jesus sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen.

En både gudomlig och mänsklig dialog som förändrade livet för Johannes, Andreas, Petrus och Jakob och så många andra, som förberedde deras hjärtan på att lyssna till de auktoritativa ord Jesus riktade till dem vid Galileiska sjön. När han vandrade utmed Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod vid sjön och fiskade med kastnät, för de var fiskare. Han sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, och de lämnade genast sina nät och följde honom.

Under de tre därpå följande åren lever Jesus tillsammans med sina lärjungar, han lär känna dem, besvarar deras frågor, skingrar deras tvivel. Ja, han är Rabbi, Mästaren som talar med myndighet, Messias som sänts av Gud. Men han är samtidigt tillgänglig, nära. En dag drar sig Jesus tillbaka i bön. Lärjungarna befinner sig i närheten, kanske betraktar de honom och försöker gissa sig till hans ord. När Jesus återvänder, säger en av dem: Domine, doce nos orare, sicut docuit et Ioannes discipulos suos; Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar. Och Jesus svarar: När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat …

Med Guds auktoritet och en människas tillgivenhet tar Herren även emot apostlarna som, fulla av häpnad inför frukterna av sitt första uppdrag, berättar för honom om sitt apostolats frukter: Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.

En mycket liknande scen upprepas vid slutet av Jesu vistelse på jorden, strax före hans himmelsfärd: När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” Den som frågat som människa, talar sedan som Gud: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!”

Och Gud väntar på dem på stranden: Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick”. Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken.

Denna ömhet och tillgivenhet visar Jesus inte bara en liten grupp lärjungar, utan alla: de heliga kvinnorna, företrädare för rådet som Nikodemos och tullindrivare som Sackaios, sjuka och friska, laglärda och hedningar, enskilda och stora folkmassor.

Evangelierna berättar för oss om att Jesus inte hade en plats att vila sitt huvud, men de berättar även om att han hade vänner som han tyckte om och litade på, och som gärna tog emot honom i sitt hem. Och de berättar om hans medlidande med de sjuka, om hans smärta över personer som var okunniga eller felade, om hans ilska inför hyckleri. Jesus gråter över Lasaros död, han blir arg på de köpmän som vanhelgar templet, i Nain låter han sitt hjärta röras av änkans sorg.