Texter på ämnet

Den här veckan, som de kristna av hävd kallar den heliga veckan?, ger oss återigen ett tillfälle att betrakta – att återuppleva – de stunder som utgör slutet på Jesu jordeliv. Allt vad dessa dagars olika uttryck för fromhet påminner oss om, pekar tydligt på uppståndelsen som är grunden för vår tro, som den helige Paulus skriver. Låt oss emellertid inte gå denna väg alltför hastigt. Låt oss inte glömma ett enkelt faktum som kanske ibland undgår oss, nämligen att vi inte kan ta del av Herrens uppståndelse om vi inte även förenar oss med honom i hans lidande och död. Om vi vill följa Kristus i hans härlighet, i slutet av Stilla veckan, måste vi först tränga in i hans brännoffer och känna oss helt förenade med honom då han dör på Kalvarieberget.

Kristi generösa självutgivelse stöter sig mot synden, denna verklighet som är så svår att acceptera men som vi inte kan förneka: mysterium iniquitatis, människans oförklarliga ondska som av högmod reser sig mot Gud. Dess historia är lika gammal som mänskligheten. Den inleddes med våra första föräldrars fall, den fortsatte med hela kedjan av förbrytelser som ledsagar mänskligheten längs dess väg och så, slutligen, våra personliga uppror. Det är inte lätt att förstå vilken perversion synden innebär eller att inse allt det som tron säger oss om den. Vi måste betänka att bland människor står brottets svårighetsgrad i proportion till den kränktes ställning, till hans personliga värde, hans sociala status, hans egenskaper. Och genom synden kränker människan Gud: den skapade varelsen förnekar sin Skapare.

Men Gud är kärlek. Den ondskans avgrund som synden för med sig har överbryggats genom en oändlig kärlek. Gud överger inte människorna. Guds plan förutsåg att den gamla lagens offer inte var tillräckliga för att gottgöra våra brister, för att återställa den enhet som gått förlorad: det krävdes att en människa som var Gud gav sig själv. Vi kan föreställa oss – för att på något sätt närma oss detta outgrundliga mysterium – att den heliga Treenigheten samlas för att rådslå i sin ständiga innerliga relation av oändlig kärlek, och till följd av detta beslut av evighet, antar Gud Faders enfödde Son vår mänskliga natur, han tar på sig bördan av vårt elände och vår smärta, för att till sist med spikar naglas fast vid en träpåle.

Denna eld, denna önskan att uppfylla Gud Faders frälsningsbud, fyller hela Kristi liv, från och med hans födelse i Betlehem. Under de tre år som lärjungarna levde tillsammans med honom hör de honom outtröttligt upprepa att hans föda är att göra hans vilja som sänt honom. Och detta hela tiden tills hans offer fullbordades på Långfredagens kväll. Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Med dessa ord beskriver aposteln Johannes Kristi död: under tyngden av korset och alla människornas skulder, dör Jesus förkrossad av våra synders våld och gemenhet.

Låt oss begrunda Herren, sårad från topp till tå av kärlek till oss. Med ett uttryck som närmar sig verkligheten, även om det ändå inte säger allt, kan vi upprepa det en författare sade för många hundra år sedan: en sinnebild för allt slags lidande. Inför synen av Kristus som en trasa, en livlös kropp som tas ned från korset och överlämnas åt sin moder, inför synen av denne tillintetgjorde Jesus, skulle man kunna dra slutsatsen att denna scen är det tydligaste tänkbara beviset på nederlag. Var är de folkmassor som följde honom, och det rike vars ankomst han förkunnade? Och likväl är det inte nederlag utan seger: han är närmare uppståndelsen än någonsin och, genom den, avslöjandet av den härlighet som han erövrat genom sin lydnad.

Att fördjupa sig i innebörden av Kristi död

Den utvikning jag nyss gjorde syftar endast till att uppenbara en central sanning: att erinra om att det kristna livet finner sin mening i Gud. Människan har inte blivit skapad bara för att bygga en så rättvis värld som möjligt, för vi har – dessutom – kommit till denna värld för att förenas med Gud själv. Jesus har inte lovat oss timlig bekvämlighet eller världslig ära, utan Gud Faders hus, som väntar oss i slutet av vandringen.

Långfredagens liturgi innehåller en underbar hymn: Crux fidelis. I denna hymn uppmanas vi att sjunga och fira Herrens ärorika kamp, korsets trofé, Kristi strålande seger: världsalltets återlösare segrar genom att offras. Gud, hela skapelsens Herre, hävdar inte sin närvaro genom vapenmakt eller sina anhängares timliga styrka, utan genom storheten i sin oändliga kärlek.

Herren förstör inte människornas frihet. Det är just han som har gjort oss fria. Därför vill han inte tvinga ur oss ett svar, han vill ha beslut som kommer ur våra hjärtans innersta. Och han förväntar sig av oss kristna att vi skall leva på ett sådant sätt att de som umgås med oss, utöver vårt elände, våra fel och brister, skall kunna se ett återsken av Kalvariebergets kärleksdrama. Allt vad vi har är en gåva från Gud, för att vara salt som ger smak, ljus som skänker människorna det glada budskapet att han är en Far som älskar gränslöst. En kristen är inte världens salt och ljus för att han segrar eller triumferar, utan för att han vittnar om Guds kärlek. Men han kommer inte att vara salt om han inte duger till att salta med, han kommer inte att vara ljus om han genom sitt exempel och lära inte vittnar om Jesus, om han förlorar det som är meningen med sitt liv.

Vi bör fördjupa oss i det som Kristi död avslöjar för oss, utan att hejda oss vid yttre former eller klichéer. Vi måste verkligen delta i de scener som vi återupplever dessa dagar: Jesu smärta, hans moders tårar, lärjungarnas flykt, de heliga kvinnornas mod, Josefs och Nikodemus mod då de ber Pilatus om Herrens kropp.

Låt oss, kort och gott, närma oss den avlidne Kristus, detta kors som reser sig över Golgotas topp. Men låt oss närma oss det uppriktigt, med den inre samling som är ett tecken på kristen mognad. Alla Kristi lidandes gudomliga och mänskliga händelser kommer då att tränga in i våra själar som ett ord som Gud riktar till oss för att avslöja vårt hjärtas hemligheter och uppenbara vad han förväntar sig av våra liv.

För många år sedan såg jag en tavla som gjorde ett djupt intryck på mig. Den föreställde Kristi kors, och vid korset stod tre änglar: den förste grät otröstligt, den andre höll en spik i handen, som för att övertyga sig om att det som hände var sant, och den tredje var försjunken i bön. Det är ett ständigt aktuellt program för var och en av oss: gråta, tro och be.

Inför korset bör vi gråta över våra synder, över mänsklighetens synder som förde Jesus till döden, vi bör tro för att tränga in i denna underbara sanning som överstiger förståndet och för att förundras inför Guds kärlek, vi bör be för att Kristi liv och död må vara ett föredöme och ett sporre för vårt liv och vår hängivelse. Det är bara så som vi kommer att kunna kalla oss segrare: för den uppståndne Kristus kommer att segra i oss, och döden kommer att förvandlas till liv.

Kristi moder, de kristnas moder

Sedan den dagen år 1935 har jag brukat göra många besök i vallfartsorter tillägnade vår Fru, och jag har haft tillfälle att reflektera och meditera över den tillgivenhet som så många kristna visar Jesu moder. Jag har alltid ansett att denna tillgivenhet är ett tecken på besvarad kärlek, ett bevis på barns tacksamhet. Maria är nämligen mycket nära knuten till det yttersta uttrycket för Guds kärlek, Inkarnationen: Ordet blev en människa som vi, och tog på sig vårt elände och våra synder. Maria, trogen det gudomliga uppdrag som hon hade skapats för, har tjänat och tjänar fortfarande – ständigt lika frikostigt – oss människor, som alla är kallade att vara bröder och systrar till hennes Son, Jesus. Och Guds moder är nu verkligen människornas moder.

Det är så därför att Herren ville att det skulle vara så. Och den helige Ande såg till att detta nedtecknades, så att det skulle vara uppenbart för alla generationer: Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.

Johannes, den lärjunge Jesus älskade, tog emot Maria i sitt hem, i sitt liv. Författare av andlig litteratur har i dessa ord som återges i det heliga evangeliet sett en uppmaning riktad till alla kristna att på samma sätt ta emot Maria i sina liv. På sätt och vis är detta förtydligande nästan överflödigt. Maria vill säkerligen att vi skall åkalla henne, vända oss till henne med förtröstan, åberopa hennes moderskap och be henne att vara för oss en mor.

Men hon är en moder som man inte måste bönfalla enträget, som rentav förekommer våra böner, för hon känner till våra behov och kommer skyndsamt till vår hjälp. Hon visar därigenom i handling att hon ständigt kommer ihåg sina barn. Var och en av oss kan finna tusen olika skäl för att på ett mycket speciellt sätt känna sig som Marias barn, om vi betraktar vårt eget liv och ser hur Guds barmhärtighet uppenbaras i det.

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.