Texter på ämnet

Såsom fallet är med alla andra händelser i hans liv, borde vi aldrig betrakta dessa Jesu år i det fördolda utan att känna oss berörda, utan att erkänna dem för vad de är: uppmaningar som Herren riktar till oss, för att vi skall stiga ur vår egoism och ur vår bekvämlighet. Herren känner till våra begränsningar, vår individualism och våra ambitioner: hur svårt det är för oss att glömma oss själva och hänge oss åt våra medmänniskor. Han vet vad det innebär att inte möta kärlek och uppleva att just de som påstod sig följa honom endast gjorde det halvhjärtat. Tänk på de fruktansvärda scener som evangelisterna beskriver, i vilka vi ser apostlarna fortfarande vara fulla av timliga strävanden och uteslutande mänskliga projekt. Men Jesus har utvalt dem, han behåller dem vid sin sida, och han överlämnar åt dem det uppdrag som han erhållit från Fadern.

Han kallar även oss och frågar oss, på samma sätt som han frågade Jakob och Johannes: Potestis bibere calicem, quem ego bibiturus sum?: Kan ni dricka den bägare – denna bägare av fullständig hängivelse åt fullgörandet av Faderns vilja – som jag skall dricka? Possumus! Det kan vi!, svarar Johannes och Jakob. Ni och jag, är vi på allvar beredda att göra Guds, vår Faders, vilja i allt? Har vi givit Herren hela vårt hjärta, eller är vi fortfarande fästa vid oss själva, vid våra intressen, vår bekvämlighet, vår egenkärlek? Finns det någonting i oss som inte är förenligt med ett kristet liv och som gör att vi inte vill rena oss? I dag erbjuds vi ett tillfälle att ändra oss.

Vi måste börja med att bli övertygade om att Jesus personligen ställer oss dessa frågor. Det är han som gör det, inte jag. Jag skulle inte ens våga ställa mig själv dessa frågor. Jag fortsätter att be med hög röst, och ni, var och en av oss, inom oss, bekänner för Herren: Herre, vad lite jag är värd, vad feg jag har varit otaliga gånger! Hur ofta har jag inte felat!: vid det där tillfället och vid det där andra, då och nu. Vi kan dessutom utbrista: Gudskelov har du stött mig, Herre, med din arm, för jag ser att jag skulle kunna begå alla tänkbara vidrigheter. Släpp aldrig greppet om mig, lämna mig inte, behandla mig alltid som ett barn. Må jag vara stark, modig, helgjuten. Men hjälp mig som den oerfarna människa jag är, led mig med din hand, Herre, och se till att även din moder är vid min sida och skyddar mig. Och då possumus, då kommer vi att kunna ha dig som föredöme.

Det är inte högmod att hävda att vi kan, detta possumus! Jesus Kristus visar oss denna gudomliga väg och uppmanar oss att vi skall följa den, för han har gjort den mänsklig och tillgänglig för vår svaghet. Därför har han sänkt sig så lågt. Detta är skälet till att han ödmjukade sig och tog en tjänares gestalt, han, Herren, vilken som Gud var lika Fadern. Men han avklädde sig sitt majestät och sin makt, inte sin godhet eller sin barmhärtighet.

Guds godhet vill göra vägen lätt för oss. Låt oss inte avvisa Jesu uppmaning, låt oss inte svara honom med ett nej, låt oss inte slå dövörat för hans kallelse, för det finns inga undanflykter, vi har inga skäl för att fortsätta anse att vi inte kan. Mina bröder, jag ber er därför innerligt: Tillåt inte att ett så värdefullt föredöme visats er förgäves, efterlikna honom och förnya er i djupet av era själar.

Pertransiit benefaciendo. Vad gjorde Jesus Kristus för att sprida så mycket gott, och endast gott, varhelst han gick? De heliga evangelierna har givit oss en annan biografi av Jesus, sammanfattad i tre ord på latin som ger oss svaret: erat subditus illis, han lydde. I dag, då omgivningen är full av olydnad, förtal och splittring, måste vi hålla lydnaden i särskild aktning.

Jag är en varm anhängare av friheten, och just därför tycker jag så mycket om den kristna dygden lydnad. Vi måste känna att vi är Guds barn, och leva med längtan att göra vår Faders vilja. Att göra allt enligt Guds vilja, helt enkelt för att vi vill det, vilket är det övernaturligaste skäl som finns.

Opus Deis anda, som jag har försökt leva och lära ut i mer än trettiofem år, har fått mig att förstå och älska den personliga friheten. När Gud vår Herre skänker människorna sin nåd, när han kallar dem med en specifik kallelse, är det som om han sträckte ut en hand åt dem: en faderlig, kraftfull och framför allt kärleksfull hand, för han söker oss en och en, som sina egna döttrar och söner, och för att han känner vår svaghet. Herren förväntar sig av oss att vi skall göra ansträngningen att fatta den hand som han sträcker ut åt oss. Gud ber oss om en ansträngning, ett bevis på vår frihet. Och för att kunna göra denna ansträngning måste vi vara ödmjuka, vi måste känna oss som små barn och älska den välsignade lydnad som är vårt svar på Guds välsignade faderskap.

Vi måste låta Herren träda in i våra liv och släppa in honom förtröstansfullt, utan att resa hinder eller hålla några undangömda skrymslen stängda för honom. Vi människor har en tendens att försvara oss, att klamra oss fast vid vår egoism. Vi försöker alltid vara kungar, även om det bara är över vårt eländes kungarike. Det övervägandet kan få oss att inse hur stort behovet att vända sig till Jesus är, så att han kan göra oss verkligt fria och vi därigenom kan tjäna Gud och alla människor. Endast därigenom kommer vi att förstå sanningen i den helige Paulus ord: Nu däremot, när ni blivit fria från synden men är slavar under Gud, blir frukten ni skördar helighet och till slut evigt liv. Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Låt oss därför vara uppmärksamma, för vår tendens att vara egoister dör inte, och frestelserna kan nästla sig in på många sätt. Gud kräver att vi visar vår tro när vi lyder, för hans vilja uppenbaras inte till ljudet av pukor och trumpeter. Ibland uppenbarar Herren sin vilja med låg röst, i samvetets djup. Och det är nödvändigt att lyssna uppmärksamt för att kunna urskilja hans röst och vara trogna.

Många gånger talar han till oss genom andra människor, och det kan hända att åsynen av dessa personers brister, eller tvivlet om huruvida de är väl insatta i problemet eller har förstått alla dess aspekter, kan framstå som en uppmaning att inte lyda.

Allt detta kan ha en gudomlig mening, för Gud ålägger oss inte att lyda blint, utan att lyda intelligent, och vi måste känna ansvar för att hjälpa andra med vårt förstånds ljus. Men låt oss vara uppriktiga med oss själva: låt oss granska, i varje enskilt fall, om vårt handlande motiveras av kärleken till sanningen eller av egoism och av att vi håller fast vid vårt eget omdöme. När våra idéer skiljer oss från våra medmänniskor, när de får oss att bryta gemenskapen, enheten med våra bröder, är det ett tydligt tecken på att vi inte handlar enligt Guds anda.

Låt oss inte glömma – jag upprepar – att det krävs ödmjukhet för att lyda. Låt oss återigen se på Kristi exempel. Jesus lyder och han lyder Josef och Maria. Gud har kommit till världen för att lyda och för att lyda skapade varelser. De är två fullkomliga människor: den heliga Maria, vår moder, endast Gud är större än hon. Och den kyske Josef. Men de är skapade varelser. Och Jesus, som är Gud, lydde dem. Vi måste älska Gud för att därigenom älska hans vilja och önska besvara hans uppmaningar som når oss genom plikterna i vårt vardagsliv: i de skyldigheter som hör till vårt stånd, i vårt yrke, vårt arbete, vår familj eller vårt sociala umgänge, i vårt eget eller andra människors lidande, i vänskapen eller i strävan efter att göra vad som är gott och rättvist.

Tillåt mig att återvända till den oskuldfullhet, den enkelhet som präglar Jesu liv, som jag har rått er att betrakta så många gånger. Herrens år i det fördolda saknar inte betydelse och är heller inte en enkel förberedelse inför de år som skulle komma därefter, nämligen hans offentliga liv. Sedan 1928 har jag klart och tydligt förstått att Gud vill att vi kristna skall ta hela Herrens liv som föredöme. Jag har i synnerhet insett innebörden av hans liv i det fördolda, av hans vanliga arbetsliv bland människorna: Herren vill att många människor skall finna sin väg i dessa år av tystnad, utan lyster. Att lyda Guds vilja innebär därför alltid att vi går ut ur vår egoism, men det innebär inte att vi som regel skall avlägsna oss från de vanliga omständigheterna i det liv som levs av människor som är våra likar i fråga om civilstånd, yrke eller ställning i samhället.

Jag drömmer – och drömmen har blivit verklighet – om en stor skara Guds barn som helgar sig i sitt liv som vanliga medborgare, som delar sina medmänniskors ambitioner, drömmar och ansträngningar. Jag vill ropa denna gudomliga sanning för full hals: om ni stannar kvar mitt i världen, så är det inte för att Gud har glömt er eller för att Herren inte har kallat er. Han har inbjudit er att fortsätta delta i jordens olika verksamheter och strävanden. Han har nämligen låtit er veta att ert mänskliga kall, ert yrke, era egenskaper, inte bara inte är främmande för hans gudomliga planer, utan rentav har helgats av honom som ett offer som behagar Fadern.