Texter på ämnet

Idag har vi i Mässan läst en text ur Johannesevangeliet som berättar om hur en blindfödd man botas. Jag tror att vi alla återigen har blivit rörda av vår mäktige och barmhärtige Gud, som inte ser likgiltigt på människors olycka, men nu vill jag fästa er uppmärksamhet vid något annat. Närmare bestämt vill jag få er att lägga märke till att en kristen som älskar Gud inte kan förbli likgiltig inför andra människors öden, utan förmår behandla alla med respekt. Om kärleken avtar, finns det nämligen en risk för fanatiska och obarmhärtiga intrång i andra människors samveten.

Där Jesus gick förbi – säger det heliga evangeliet – fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Jesus går förbi. Jag har ofta häpnat inför detta enkla sätt att beskriva Guds barmhärtighet. Jesus går förbi och märker genast lidandet. Märk däremot hur annorlunda lärjungarna reagerade. De frågar honom: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?

Förhastade omdömen

Vi bör inte bli förvånade över att många, även personer som anser sig vara kristna, uppför sig på ett liknande sätt: de hellre fäller än friar. Utan något som helst bevis förutsätter de att något dåligt är för handen och de inte bara tänker så, utan vågar rentav ge offentligt uttryck för sina tankar i form av överilade uttalanden.

Även med bästa välvilja skulle man kunna kalla lärjungarnas beteende oförskämt. I det samhället fanns det – liksom i dag, i detta avseende har inte mycket förändrats – andra, fariséerna, som regelmässigt handlade så. Glöm inte hur Jesus anklagar dem: Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: Han är besatt. Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.

Jesus Kristus utsattes för bitande, svidande, kritik. Hans goda rykte utsattes för systematiska angrepp, hans oklanderliga leverne förtalades. Det är därför inte särskilt underligt att samma behandling från vissa håll förbehålls dem som vill följa Mästaren fast de är medvetna om att de självfallet av naturen har sitt elände och sina personliga svagheter och fel, vilka – skulle jag vilja tillägga – ofta är små och oundvikliga, givet människans svaghet. Men erfarenheten av denna realitet får inte förmå oss att rättfärdiga sådana synder och brott – skvaller kallar man det ofta med tvivelaktig förståelse – mot någons goda namn och rykte. Jesus säger att om man har kallat familjefadern Beelsebul, kan man inte förvänta sig att familjemedlemmarna skall behandlas bättre; men han klargör samtidigt att den som förbannar sin broder undgår inte helvetets eld.

Varifrån kommer den här sortens orättvisa omdömen om andra? Det verkar som om vissa människor ständigt bär speciella glasögon som förvrider deras syn. Av princip anser de att det inte är möjligt att handla rättskaffens, eller ens att ständigt kämpa för att uppföra sig väl. Enligt filosofernas gamla talesätt, mäter de allt efter sin egen måttstock – och den är snedvriden. För sådana personer döljer det hederligaste handlande – egentligen – en ond avsikt som förklär sig i hyckleri och skenhelighet. När de upptäcker något som tydligt är gott, skriver den helige Gregorius, granskar de det med lupp för att se om det ändå inte gömmer sig något ont i det.

Rätten till skydd för privatlivet

Låt oss återvända till episoden med den blinde som botas. Jesus Kristus har svarat sina lärjungar att mannens olycka inte är en följd av någons synd, utan ett tillfälle till att göra Guds makt uppenbar. Och med underbar enkelhet beslutar han att ge den blinde synen åter.

För den berörde är det inte bara början till en tid av lycka, utan även av lidande. Han lämnas inte i fred. Först är det hans grannar och de som förut hade sett honom som tiggare. Evangeliet nämner inte att de gladdes för hans skull, utan att de inte kunde tro att det var sant, trots att den blinde insisterade på att den som förut var blind men nu stod inför dem och kunde se var han själv. I stället för att låta honom njuta av nåden i lugn och ro, för de honom till fariséerna som åter frågar vad som har hänt. Och han svarar, för andra gången: Han lade en deg på mina ögon, och jag tvättade mig, och nu kan jag se.

Fariséerna vill visa att det som hänt, något gott, ett stort mirakel, inte har hänt. Vissa tar till tarvliga och hycklande, ytterst orättvisa, resonemang: han har botat på en sabbat och eftersom det är förbjudet att arbeta på sabbaten, förnekar de undret. Andra inleder vad som idag skulle kallas en utredning. De går till den blindes föräldrar: Är det här er son som ni säger var född blind? Hur kommer det sig att han kan se nu? Rädslan för de mäktiga får föräldrarna att svara med ett förslag som uppfyller alla villkor för vetenskaplig metodik: Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu vet vi inte. Och vem som har öppnat hans ögon, det vet vi heller inte. Fråga honom själv, han är gammal nog, han kan svara för sig själv.

De som leder utredningen kan inte tro för att de inte vill tro. För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: … Vi vet att den här mannen – Jesus Kristus – är en syndare.

Med några få ord beskriver den helige Johannes berättelse ett fruktansvärt angrepp mot en grundläggande rättighet som alla har av naturen: att behandlas med respekt.

Ämnet är fortfarande av intresse. Det vore alls inte svårt att peka på några aktuella fall av aggressiv nyfikenhet som får somliga att sjukligt undersöka andras privatliv. Ett minimum av rättvisa kräver, även när man undersöker ett misstänkt brott, att man handlar med försiktighet och måttfullhet, utan att ta för givet det som endast är en möjlighet. Det är i detta sammanhang tydligt att sådan osund nyfikenhet som syftar till att förstöra något som inte ens är brottsligt utan rentav kan vara en hedervärd handling, måste anses vara i det närmaste pervers.

Inför sådana som sprider misstänksamhet och verkar organisera en handel med andras privatliv, är det nödvändigt att försvara den enskildes värdighet och rätt till diskretion. Alla hederliga människor brukar kunna förenas i detta försvar, vare sig de är kristna eller inte. Här står nämligen ett gemensamt värde på spel: den enskildes okränkbara rättighet att inte visa upp sig, att bevara en korrekt och taktfull tystnad kring sina glädjeämnen, sorger och familjeproblem. Och framför allt friheten att göra det goda utan att göra väsen av sig, att hjälpa behövande av ren kärlek, utan att känna något tvång att offentliggöra dessa tjänster och än mindre behöva avslöja sitt innersta inför indiskreta och spefulla blickar från människor som inget vet och inget heller vill veta om inre liv, försåvitt det inte är för att driva med det.

Men vad svårt det är att vara fri från sådan skvallrande påflugenhet! Sätten för att inte lämna folk i fred har blivit allt fler. Jag tänker inte bara på tekniska medel, utan även på vissa vitt spridda argument som är allmänt accepterade och som det är svårt att bemöta om man vill behålla sitt goda rykte. Exempelvis utgår folk ofta från att alla handlar illa och därför, tack vare detta egentligen absurda resonemang, förefaller det oundvikligt att man ber om ursäkt för att man finns, meaculpism *, självkritik. Om någon inte öser ett ton lera över sig själv drar folk slutsatsen att han inte bara är en skurk, utan också en arrogant hycklare.

Ibland är tillvägagångssättet ett annat: Den som i tal eller skrift avser att framföra förtal ”medger” att den berörde är en hederlig person, men andra kanske inte är beredda att göra det och således kan de skriva att densamme är en rövare. Följdfrågan blir: ”Hur önskar ni bevisa att ni inte är en rövare?” Ett annat exempel: ”Ni har alltid oförtröttligt hävdat att ni handlar hederligt, anständigt och rättfärdigt. Skulle ni ha någonting emot att gå igenom ert handlande en gång till och se efter om det kanske ändå inte är så att det är ohederligt, oanständigt och orättfärdigt?”

De texter i den heliga Skrift som talar om vår Fru visar just hur Jesu mor följer sin Son steg för steg, ansluter sig till hans frälsningsuppdrag, gläds och sörjer tillsammans med honom, älskar dem han älskar, och med moderlig omsorg ägnar sig åt dem som står vid hans sida.

Låt oss exempelvis betrakta skildringen av bröllopet i Kana. Av alla de många gästerna på ett stimmigt landsortsbröllop, till vilket det kommit människor från olika byar, är det Maria som märker att det saknas vin. Bara hon märker det, och det genast. Vad livsnära episoderna ur Kristi liv verkar för oss! För Guds storhet lever sida vid sida med det vanliga, med vardagen. Det kännetecknar en kvinna, en uppmärksam husmor, att lägga märke till ett förbiseende, att uppmärksamma de små detaljer som gör människolivet behagligt: och så handlade Maria.

Lägg dessutom märke till att det är Johannes som berättar om episoden i Kana: han är den ende evangelist som har återgett detta tecken på moderlig omsorg. Den helige Johannes vill påminna oss om att Maria var närvarande när Herrens offentliga liv inleddes. Detta visar oss att han kunnat fördjupa sin insikt i betydelsen av vår Frus närvaro. Jesus visste åt vem han anförtrodde sin moder, nämligen en lärjunge som hade älskat henne, som hade lärt sig att älska henne som sin egen moder, och som förmådde förstå henne.

Låt oss nu tänka på dagarna som följde på Jesu himmelsfärd, i väntan på pingsten. Lärjungarna, som efter Kristi uppståndelse var fyllda av tro och längtade efter den utlovade helige Ande, ville känna sig förenade och vi finner dem cum Maria matre Iesu, med Maria, Jesu moder. Lärjungarnas bön åtföljer Marias bön: det var en enad familjs bön.

Den här gången är det den helige Lukas som återger det inträffade, han som är den evangelist som utförligast berättat om Jesu barndom. Det verkar som om han ville få oss att förstå att Maria, som spelade en särskilt viktig roll för Ordets människoblivande, på ett analogt sätt var närvarande även när Kyrkan, som är Kristi kropp, framträdde.

Alltsedan Kyrkans första levnadsdagar har alla kristna som sökt Guds kärlek, denna kärlek som uppenbarar sig för oss och blir kött i Jesus Kristus, mött Jungfrun och på många mycket olika sätt erfarit hennes moderliga omsorg. Den heliga Jungfrun kan verkligen kallas alla kristnas moder. Den helige Augustinus sade det i tydliga ordalag: Hon samarbetade med sin kärlek för att det i Kyrkan skulle födas kristtrogna, lemmar till det Huvud vars moder hon är i kroppsligt hänseende.

Det är därför inte underligt att ett av de äldsta uttrycken för vördnad för Maria är just en bön full av förtroende. Jag menar den antifon som författades för århundraden sedan och som vi fortfarande idag upprepar: Heliga Guds moder, vi tar vår tillflykt till dig: ringakta inte de böner vi i vår nöd riktar till dig, utan rädda oss ur alla faror, du ärekrönt och evigt välsignad Jungfru Maria.

Att förmedla Kristi kärlek till andra

Men lägg märke till att Gud inte säger att han istället för vårt hjärta skall ge oss en ren andes vilja. Nej: han ger oss ett hjärta, ett hjärta av kött, likt Kristi hjärta. Jag har inte ett hjärta för att älska Gud och ett annat för att älska människor. Med samma hjärta som jag har älskat mina föräldrar och älskar mina vänner, med samma hjärta älskar jag Kristus, Fadern, den helige Ande och Jungfru Maria. Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att vi måste vara mycket mänskliga, för annars kommer vi inte att kunna vara gudomliga.

Den mänskliga kärleken, den äkta kärleken här nere på jorden, hjälper oss att få en försmak av Guds kärlek. Därigenom kan vi skymta den kärlek med vilken vi skall njuta av Gud och som skall råda mellan oss i himlen, när Herren är allt, överallt. När vi börjar förstå vad Guds kärlek är, kommer vi för var dag som går att bli mer förstående, mer generösa, mer hängivna.

Vi måste ge vad vi har fått ta emot, lära ut vad vi har lärt oss, låta andra ta del – utan högfärd, enkelt – av vår erfarenhet av Kristi kärlek. När var och en av er utför sitt arbete, när ni utövar ert yrke i samhället, kan och bör ni utföra era uppgifter så att ni tjänar era medmänniskor. Väl avslutat arbete, som gör framsteg och får andra att göra framsteg, som beaktar kulturens och teknikens landvinningar, fyller en viktig funktion som alltid är nyttig för hela mänskligheten, om vi drivs av generositet och inte av egoism, av strävan efter det allmännas väl, inte egennyttan: om det fylls av en kristen syn på livet.

I detta arbete och i era relationer bör ni visa Kristi kärlek och dess konkreta konsekvenser: vänskap, förståelse, tillgivenhet, frid. På samma sätt som Kristus vandrade omkring och gjorde gott längs Palestinas vägar, bör även ni utföra en väldig sådd av frid längs era mänskliga vägar i familjen, det civila samhället, i era vardagliga yrkesrelationer, i kulturlivet och på fritiden. Det kommer att vara det bästa beviset på att Guds rike har nått ert hjärta: Vi vet att vi har gått över från döden till livet – skriver aposteln Johannes – ty vi älskar våra bröder.

Men denna kärlek kan man bara leva om man formas i Jesu hjärtas skola. Det är endast om vi betraktar Kristi hjärta som vi kommer att befria vårt eget från hat och likgiltighet. Bara på det sättet kommer vi att kunna reagera kristet inför andra människors lidande och smärta.

Minns den scen som den helige Lukas återger, då Kristus befann sig i närheten av staden Nain. Jesus lägger märke till människornas sorg, när han möter dem av en händelse. Han hade kunnat gå förbi, eller vänta på att någon skulle kalla på honom, be honom om hjälp. Men han varken går sin väg eller väntar. Han tar initiativet, rörd av en änkas bedrövelse: hon hade förlorat det enda hon hade kvar, sin son.

Evangelisten förklarar att Jesus blev rörd. Kanske tog rörelsen sig även yttre uttryck, som vid Lasaros död. Jesus Kristus varken var eller är okänslig inför det lidande som har sitt ursprung i kärlek. Han gläds inte åt att skilja barn från deras föräldrar. Han besegrar döden för att ge liv, för att de som älskar varandra skall få vara tillsammans. Men han kräver att vi skall erkänna att först av allt kommer Guds kärlek, som måste få ligga till grund för all kristen livsföring.

Kristus vet att han är omgiven av en folkmassa som kommer att hänföras av underverket och sprida ryktet om det inträffade i hela området. Men Herren handlar inte för att göra intryck på folkmassan, bara för att utföra en vacker gest. Han känner sig helt enkelt rörd av kvinnans lidande och kan inte annat än trösta henne. Så, han går fram till henne och säger: Gråt inte. Det är som om han skulle säga: Jag vill inte se dig i tårar, för jag har kommit för att skänka världen glädje och frid. Sedan sker miraklet, ett tecken på Kristi makt och på att Kristus är Gud. Men dessförinnan såg vi hans medlidande, ett uppenbart tecken på ömheten i Kristi hjärta och på att Kristus är människa.