Texter på ämnet

Kyrkoåret tar slut. I den heliga Mässan frambär vi ånyo offret åt Fadern: Kristus, helighetens och nådens Konung, rättvisans, kärlekens och fridens Konung, som vi snart kommer att läsa i prefationen. Då ni betraktar vår Herres heliga mänskliga natur, känner ni nog alla en oändlig glädje i själens djup: en Konung med ett hjärta av kött, som vårt. Han är universums och varje skapad varelses upphovsman, men ålägger oss inte sitt välde med makt, utan tigger lite kärlek då han i tystnad visar oss sina sårade händer.

Varför är då så många likgiltiga inför honom? Varför hör man fortfarande den grymma protesten nolumus hunc regnare super nos, vi vill inte att han skall härska över oss? I vår värld finns miljoner människor som på det sättet motsätter sig Jesus Kristus, eller rättare sagt Jesu Kristi skugga, för Kristus känner de inte: de har inte sett hans anletes skönhet och känner inte till hans underbara lära.

Inför detta sorgliga skådespel vill jag gottgöra Herren. Då jag hör detta larm som aldrig tystnar och som snarare består av ohederliga handlingar än av röster, känner jag mig tvingad att ropa högt: Oportet illum regnare!, han måste härska.

Motstånd mot Kristus

Många kan inte acceptera tanken på att Kristus skulle härska. De motsätter sig honom på tusen olika sätt: i de grundläggande riktlinjerna för samhället och för människornas samlevnad, i sederna, vetenskapen och konsten, ja till och med i Kyrkans liv! Jag talar – säger den helige Augustinus – inte om de onda som hädar Kristus. Det är nämligen få som hädar i tal, men många som hädar genom sitt eget handlande.

Vissa störs till och med av uttrycket Kristus Konungen: antingen på grund av en ytlig tvist om ord, som om Kristi rike skulle kunna förväxlas med politiska system, eller för att de skulle tvingas medge en lag om de bekände Herrens kungadöme. Och de står inte ut med lagen, inte ens med det älskvärda kärleksbudet, för de vill inte närma sig Guds kärlek: de strävar endast efter att tjäna sin egen egoism.

Herren har sedan länge fått mig att upprepade gånger tyst utropa: serviam!, jag vill tjäna. Må han öka vår iver att hänge oss, att vara trogna hans gudomliga kallelse – naturligt, utan stora åthävor, utan att göra väsen av oss – mitt i världen. Låt oss tacka honom ur djupet av våra hjärtan. Låt oss vända oss till honom med en bön som undersåtar, som barn!, och vår tunga och mun kommer att fyllas av mjölk och honung, vi kommer att erfara hur ljuvt det är att tala om Guds rike, som är frihetens rike, den frihet som han vunnit åt oss.

Kristus, världens Herre

Jag skulle vilja att vi begrundade att denne Kristus, som vi såg födas i Betlehem som ett älskligt barn, är världens Herre: genom honom skapades alla himlens och jordens varelser, han har försonat allt med Fadern, och återställt freden mellan himlen och jorden genom det blod som han utgöt på korset. Idag härskar Kristus sittande på Faderns högra sida. De båda änglarna i vita kläder sade följande till lärjungarna, som häpna betraktade molnen efter Kristi himmelsfärd: Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.

Genom honom härskar kungarna, med den enda skillnaden att kungar, mänskliga makthavare, upphör, men Kristi rike varar för evigt, hans välde är ett evigt välde, hans rike varar från släkte till släkte.

Kristi rike är inte ett uttryck, en metafor. Kristus lever, även som människa, med samma kropp som han antog genom inkarnationen, som uppstod efter korset och består förhärligad i Ordets person tillsammans med hans mänskliga själ. Kristus, sann Gud och sann människa, lever och härskar och är världens Herre. Endast genom honom hålls allt levande vid liv.

Varför visar han sig då inte för oss nu i all sin härlighet? För att hans rike hör inte till denna världen, trots att det är i världen. Jesus hade svarat Pilatus följande: Jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst. De som hoppades på Messias synliga timliga välde hade fel: Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.

Sanning och rättvisa, frid och glädje i den helige Ande. Detta är Kristi rike: Guds handlande som räddar människorna och som kommer att nå sin höjdpunkt vid historiens slut, då Herren, som sitter högst upp i paradiset, kommer för att definitivt döma människorna.

När Kristus inleder sin förkunnelse på jorden erbjuder han inte ett politiskt program, utan säger omvänd er, himmelriket är nära. Han ger lärjungarna i uppdrag att förkunna detta glada budskap, och lär att man i bönen skall anhålla om att hans rike skall komma. Detta är Guds och hans rättvisas rike, ett heligt liv: det vi skall söka efter först av allt, det enda som verkligen är nödvändigt.

Den frälsning som vår Herre Jesus Kristus förkunnar är en inbjudan som riktas till alla: En kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet. Därför uppenbarar Herren att Guds rike är inom er.

Ingen är utesluten från frälsningen så länge som han frivilligt uppfyller Kristi kärleksfulla krav: att födas på nytt, att bli som barn i själens enkelhet, att undanröja allt som avlägsnar från Gud. Jesus vill ha gärningar, inte bara ord. Och han vill ha en ihärdig ansträngning, för bara de som kämpar kommer att förtjäna det eviga arvet.

Rikets fullbordan – den definitiva domen om frälsning eller förtappelse – syns inte här på jorden. Nu är riket som en sådd, som senapskornets tillväxt. Dess slut kommer att vara som fisket med släpnät, ur vilket man – när det väl dragits upp på stranden – kommer att skilja, med vitt skilda öden, dem som handlade rätt från dem som handlade orättfärdigt. Men så länge som vi lever här, liknar riket den surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl, tills allt blir syrat.

Den som inser vad för slags rike Kristus erbjuder, förstår att det är mödan värt att sätta allt på spel för att vinna det: riket är den pärla som köpmannen förvärvar genom att sälja allt han äger, det är en skatt som upptäcks i en åker. Himmelriket är svårt att erövra: ingen är säker på att uppnå det, men den ångerfulle mannens rop gör att dörrarna öppnas på vid gavel. En av de rövare som korsfästes tillsammans med Jesus bönfaller honom: Herre, tänk på mig när du kommer med ditt rike. Jesus svarade: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.

Jesus härskar i själen

Vad stor du är, Herre vår Gud! Du är den som ger vårt liv en övernaturlig innebörd och gör det gudomligt verkningsfullt. Du är orsaken till att vi, av kärlek till din Son, kan upprepa med alla våra krafter, med själen och kroppen: Oportet illum regnare!, även om vi gör det mot bakgrund av vår svaghet. Du vet att vi är skapade varelser – och hurudana vi är! – gjorda av lera, inte bara i fötterna, utan även i hjärtat och huvudet. Men det som är gudomligt i oss rör sig uteslutande för dig.

Kristus måste framför allt härska i våra själar. Men vad skulle vi säga om han frågade: Hur låter du mig härska i dig? Jag skulle svara att jag behöver hans rikliga nåd för att han skall kunna härska i mig: bara då kan alla mina hjärtslag, alla mina andetag, mina minst intensiva blickar och mina enklaste ord eller vardagligaste känslor omvandlas till ett hosianna till Kristus, min Konung.

Om vi vill att Kristus skall härska, måste vi vara konsekventa och börja med att överlämna våra hjärtan till honom. Om vi inte gör det, skulle det vara tomt prat utan kristen substans att tala om Kristi rike, ett yttre tecken på en obefintlig tro, ett bedrägligt användande av Guds namn för mänskliga uppgörelser.

Om Jesus för att härska i min själ, i din själ, skulle ställa upp förutsättningen att kunna räkna med en perfekt plats i oss, skulle vi med fog kunna förtvivla. Men frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna. Förstår ni? Jesus nöjer sig med ett stackars djur som tron. Jag vet inte vad ni tycker, men jag känner mig inte förödmjukad av att se på mig själv som en åsna inför Herren: som en åsna står jag inför dig; men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen, du håller i grimman och leder mig.

Tänk på en åsnas kännetecken, nu när det finns så få kvar. Inte på en gammal och envis, långsint åsna som hämnas med bedrägliga sparkar, utan på ett ungt djur: dess öron står rakt upp som antenner, den är sparsam med maten, arbetar hårt och travar bestämt och glatt. Det finns hundratals djur som är vackrare, smidigare eller grymmare. Men Kristus valde åsnan för att träda fram som konung inför folket som hyllade honom. För Jesus har inget behov av beräknande list, av kalla hjärtans grymhet eller av iögonfallande men ihålig skönhet. Vår Herre uppskattar ett ungt hjärtas glädje, enkel gång, oförställda röster, rena ögon och öron som lyssnar uppmärksamt till hans kärleksfulla ord. Så härskar han i själen.