Texter på ämnet

Att söka Guds närvaro

Inre liv. Helighet i vardagens uppgifter, helighet i små saker, helighet i yrkesarbetet, i vardagens göromål …; helighet för att helga sin omgivning. En bekant till mig - jag lyckas aldrig lära känna honom helt och hållet - drömde en gång att han färdades med flygplan på mycket hög höjd, men inte inuti flygplanet, utan på en av dess vingar. Stackaren! Vad han led och våndades! Det verkade som om vår Herre ville få honom att förstå att just så - osäkra, vacklande - färdas i Guds höjder de apostoliska människor som saknar inre liv eller missköter det: i ständig fara för att störta, lidande, osäkra.

Jag tror faktiskt att de riskerar att gå vilse, de som hänger sig åt olika aktiviteter - åt aktivism! - och åsidosätter bön och offervilja och de medel som är oundgängliga för att uppnå en solid fromhet: att ofta ta emot sakramenten, meditera, göra samvetsrannsakan, att läsa andlig litteratur, att umgås förtroligt med Jungfru Maria och skyddsänglarna … Allt detta bidrar dessutom, med oersättlig effektivitet, till att den kristnes vardag är så behaglig, för ur hans inre rikedom flyter Guds ljuvhet och lycka som honung ur vaxkakan.

I vårt inre liv och i vårt yttre uppträdande, i umgänget med andra människor och i arbetet bör vi alla ständigt hålla oss i Guds närvaro, i ett samtal - en dialog - som inte visar sig utåt. Rättare sagt, den tar sig vanligtvis inte uttryck i ord, men den skall visst märkas genom den iver och den kärleksfulla omsorg som vi lägger ned på att avsluta våra uppgifter, oavsett om de är viktiga eller av mindre betydelse. Om vi inte handlar med sådan ihärdighet är vi inte särskilt konsekventa Guds barn, eftersom vi kommer att ha slösat bort de medel som Herren genom sin försyn har satt inom räckhåll för oss för att vi skall bli fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet.

Under det spanska inbördeskriget åkte jag ofta för att som präst bistå de ungdomar som befann sig vid fronten med själavård. I en skyttegrav hörde jag ett samtal som gjorde ett stort intryck på mig. I närheten av Teruel talade en ung soldat om en annan soldat, som tydligen var obestämd, räddhågad, och fällde följande kommentar: Han är inte en helgjuten människa. Det skulle göra mig väldigt ledsen om man med fog kunde säga att någon av oss är inkonsekvent, att vi är människor som påstår oss vilja vara äkta kristna, helgon, men som föraktar medlen för att bli det genom att inte ständigt visa Gud tillgivenhet och ett barns kärlek under uppfyllandet av vardagens plikter. Om vårt handlande vore sådant skulle inte heller vi, du och jag, vara helgjutna kristna.

Låt oss i djupet av vårt hjärta främja en brinnande önskan, en stark längtan efter att bli heliga, även om vi ser att vi är fyllda av elände. Bli inte rädda: i takt med att man gör framsteg i det inre livet ser man sina personliga fel med större klarhet. Vad som händer är att nåden verkar i oss som ett förstoringsglas och till och med minsta grand och nästan osynliga dammkorn ser ut att anta enorma proportioner. Själen får den finkänslighet som Guds närhet ger och minsta skugga stör samvetet, som bara njuter av Guds renhet. Säg det till Honom nu, ur djupet av era hjärtan: Herre, jag vill verkligen bli helig, jag vill verkligen vara en värdig lärjunge till dig och följa dig villkorslöst. Och genast måste du fatta föresatsen att dagligen förnya de stora ideal som uppfyller dig i denna stund.

Jesus, om vi som samlas i din kärleks namn ändå vore uthålliga! Om vi ändå lyckades genomföra de önskningar som du själv väcker till liv i våra själar. Ställ er ofta frågan: varför finns jag till på denna jord? Det kommer att hjälpa er i strävan efter att perfekt - kärleksfullt - avsluta de uppgifter ni tar er an varje dag och att akta på små saker. Vi kommer att ta fasta på helgonens exempel: personer som vi, av kött och blod, med svagheter och brister, som lyckades segra och besegra sig själva av kärlek till Gud. Vi kommer att betrakta deras handlingssätt och - som bina, vilka utvinner den dyrbaraste nektar ur varje blomma - dra nytta av deras strider. Ni och jag kommer även att upptäcka många dygder i dem som omger oss - de ger oss lektioner i arbete, självförnekelse, glädje … - och vi kommer inte att fästa oss särskilt mycket vid deras brister, bara när det är oundgängligt, för att hjälpa dem med den broderliga tillrättavisningen.

Mänskliga dygder

Såväl en viss sekulariserad mentalitet som andra världsåskådningar, vilka vi skulle kunna kalla "pietistiska", förenas i det att de inte anser den kristne vara en fullvärdig människa. Enligt de förstnämnda kväver Evangeliets krav mänskliga egenskaper, enligt de sistnämnda utgör människans fallna natur en fara för trons renhet. Resultatet är detsamma: man missförstår den djupa innebörden av Kristi människoblivande, man bortser från att Ordet blev kött, människa, och tog sin boning ibland oss.

Min erfarenhet som man, som kristen och präst lär mig raka motsatsen: det finns inte ett hjärta, hur insnärjt i synd det än är, som inte gömmer - likt glödande kol under aska - en ädel gnista. Varje gång som jag knackat på ett hjärtas dörr, mellan fyra ögon och med Kristi ord, har jag fått svar.

Det finns många på denna jord som inte har något förhållande till Gud; kanske är det människor som inte har fått tillfälle att höra Guds ord, eller som har glömt det. Men på det mänskliga planet handlar de ärligt, lojalt, medkännande, redligt. Och jag vågar påstå att den som har sådana egenskaper är i begrepp att öppna sig för Gud, eftersom de mänskliga dygderna utgör grunden för de övernaturliga.

Mänskliga dygder och övernaturliga dygder

När en människa anstränger sig för att odla de mänskliga dygderna, är hennes hjärta redan mycket nära Kristus. Och en kristen märker att de teologala dygderna - tron, hoppet och kärleken - och alla andra dygder som Guds nåd för med sig, uppmuntrar honom att aldrig försumma de goda egenskaper som han delar med så många andra människor.

Jag vill återigen påpeka att de mänskliga dygderna är grunden för de övernaturliga. I sin tur uppmuntrar de teologala dygderna oss ständigt att uppföra oss som goda människor. Under alla omständigheter räcker det inte med att bara vilja ha dessa dygder: det är nödvändigt att man lär sig utöva dem. Discite benefacere, lär er göra det goda. Man måste träna sig i att vanemässigt utföra gärningar som motsvarar dygderna - handlingar av uppriktighet, sannfärdighet, jämnmod, fridfullhet, tålamod. Kärlek bevisas genom gärningar och vi kan inte älska Gud bara med ord, utan med handlingar och sanning.

Det har redan gått många år sedan jag - utifrån en övertygelse som bara växte för var dag som gick - skrev följande: Förvänta dig allt av Jesus. Du har ingenting, du är ingenting, du kan ingenting. Han kommer att verka, om du överlämnar dig helt åt honom. Tiden har gått, och min övertygelse har blivit fastare och djupare. Jag har sett att hoppet på Gud har tänt underbara kärlekslågor i många människors liv, med en eld som fått deras hjärtan att slå häftigt och bevarat dem från missmod och uppgivenhet, även om de på sin vandring genom livet har lidit, ibland svårt.

Jag blev rörd då jag läste texten till läsningen i dagens Mässa, och jag förmodar att även ni blev det. Jag förstod att Gud genom Apostelns ord hjälpte oss att betrakta det gudomliga samspelet mellan de tre teologala dygderna, som utgör varpen på vilket varje kristen man och kvinnas liv vävs.

Lyssna åter till den helige Paulus: Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthålligheten, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige anden.

Här, i närvaro av Gud som leder oss från Tabernaklet - vad Jesu verkliga närhet stärker! -, skall vi idag meditera över denna ljuva gåva från Gud, hoppet, som fyller vår själ med glädje, spe gaudentes, vi är lyckliga för att - om vi är trogna - väntar oss den Kärlek som aldrig tar slut.

Vi får aldrig glömma att för alla - således för var och en av oss - finns det bara två sätt att leva i denna värld: antingen lever man ett gudomligt liv och kämpar för att behaga Gud, eller så vänder man Gud ryggen och lever ett djuriskt liv som kan vara mer eller mindre upplyst av mänskliga drag. Jag har aldrig fäst någon större vikt vid de låtsashelgon som skryter med att de inte är troende. Jag älskar dem verkligen mycket, så som jag älskar alla människor, mina medbröder; jag beundrar deras goda vilja, som i vissa avseenden kan vara heroisk, men jag har medlidande med dem, för de har den stora olyckan att sakna Guds ljus och värme och den outsägliga lycka som följer av det teologala hoppet.

En ärlig kristen som lever i överensstämmelse med sin tro handlar alltid i Guds närvaro, ur ett övernaturligt perspektiv; han arbetar i denna värld, som han älskar lidelsefullt, djupt försjunken i sina jordiska ärenden men med blicken vänd mot himlen. Den helige Paulus bekräftar det: Sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött - från allt världsligt genom dopet -, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.