Texter på ämnet

När vi mediterar över vår Herres ord: För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen, ser vi med klarhet vårt enda mål: helgelsen, eller rättare sagt, att vi måste vara heliga för att helga. Kanske drabbas vi då av en subtil frestelse, nämligen av tanken på att vi som har bestämt oss för att besvara denna Guds inbjudan är mycket få, och att vi ser att vi är redskap av mycket ringa värde. Det är sant att vi är få i förhållande till resten av mänskligheten och att vi personligen inte är någonting värda. Men Mästarens budskap är entydigt: den kristne är världens ljus, salt och jäst, och lite surdeg och hela degen jäser. Just därför har jag alltid predikat att vi skall bry oss om alla människor - hundra av hundra - utan undantag av något slag, övertygade om att Jesus Kristus har återlöst alla men vill använda sig av några få av oss, trots vår personliga intighet, för att göra frälsningen känd.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att behandla någon illa; han kommer att säga att det som är fel är fel, men den som felar måste han tillrättavisa med tillgivenhet, annars kommer han aldrig att kunna hjälpa honom, han kommer inte att kunna helga honom. Man måste kunna leva tillsammans, ha förståelse, förlåta, vara broderlig; och som den helige Johannes av Korset föreslog måste man alltid visa kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek, även i de till synes oviktiga händelser som inträffar i arbetslivet och i relationerna i familjen eller samhället. Därför kommer du och jag att ta vara på även de mest banala tillfällen som visar sig i vår närhet för att helga dem, för att helga oss själva och för att helga dem som delar våra vardagliga bördor, och känna medåterlösningens ljuva och tilldragande tyngd.

Jag vill fortsätta denna stund av samtal inför Herren med en anteckning som jag gjorde för några år sedan och som är fortfarande aktuell. Vad jag då skrev ned var några påpekanden av den heliga Teresa av Avila: ty intet och mindre än intet är allt som är förgängligt och som inte är Gud till behag. Förstår ni nu varför en människa upphör att känna frid och lugn då hon avlägsnar sig från sitt mål, då hon glömmer att Gud har skapat henne för att hon skall bli helig? Ansträng er för att aldrig förlora detta övernaturliga perspektiv, inte ens då ni roar er eller vilar, vilket är lika livsnödvändigt för oss alla som arbetet.

Ni kan nå de högsta höjderna inom era yrken, ni kan uppnå de mest sensationella triumfer som frukt av de fria initiativ ni tar inom era timliga verksamheter, men om ni förlorar den övernaturliga syn som ni bör ha på alla mänskliga aktiviteter, så kommer ni att ha avvikit beklagansvärt från vägen.

Tillåt mig att göra en mycket passande liten avvikelse från ämnet. Jag har aldrig frågat någon som uppsökt mig om vad han har för politisk uppfattning. Det intresserar mig inte! Genom detta handlingssätt vill jag understryka en verklighet som är djupt rotad i Opus Dei, som jag med Guds nåd och barmhärtighet har vigt mig fullständigt åt i syfte att tjäna den heliga Kyrkan. Jag intresserar mig inte för detta ämne, för som kristna åtnjuter ni fullständig frihet, med dithörande personligt ansvar, för att handla som ni tycker är bäst i frågor av politisk, social, kulturell eller liknande natur, utan några andra gränser än dem som sätts av Kyrkans läroämbete. Jag skulle bara bli orolig - för era själars väl - om ni överskred dessa gränser, eftersom ni då skulle ha skapat en tydlig skiljelinje mellan den tro ni påstår er bekänna och era handlingar, och då skulle jag tala om det för er klart och tydligt. Denna heliga respekt för era val, så länge som de inte avlägsnar er från Guds lag, förstår inte de som är okunniga om den sanna innebörden av den frihet som Kristus utverkat åt oss på korset, qua libertate Christus nos liberavit, de som är sekteristiska, oavsett vilken extremism de tillhör, de som gör anspråk på att påtvinga andra sina världsliga ståndpunkter som vore de dogmer, eller de som degraderar människan genom att förneka värdet av tron, och utsätter den för de mest brutala förvrängningar.

Men låt oss återgå till ämnet. Jag sade tidigare att det inte räcker att ni uppnår de mest uppseendeväckande framgångar i samhället, i det offentliga livet eller på det yrkesmässiga planet. Om ni inte tar hand om ert inre liv utan avlägsnar er från Herren, så kommer ni till slut att ha misslyckats fullständigt. Inför Gud, och det är vad som i slutänden räknas, segrar den som kämpar för att leva som en äkta kristen: det finns inget alternativ mittemellan. Därför känner ni många som ur ett mänskligt perspektiv borde vara mycket lyckliga, men vars liv ändå är oroliga och bittra. De verkar vara övermåttan lyckliga, men om man skrapar lite på deras själars yta, upptäcker man en besk smak, bittrare än galla. Det kommer inte att hända någon av oss, om vi verkligen försöker att ständigt göra Guds vilja, att ge Honom ära, att prisa Honom och utsträcka hans rike till hela hans skapelse.