Texter på ämnet

Jag glömmer aldrig - det är redan många år sedan - ett tillfälle då jag hade gått för att be i katedralen i Valencia och gick förbi den vördnadsvärde Ridauras grav. Man berättade då för mig att denne präst, när han redan var mycket gammal och man frågade honom hur många år han hade på nacken, med stor övertygelse svarade så här på valenciansk dialekt: poquets - inte särskilt många!, bara de år jag har tjänat Herren. För många av er räcker ena handens fingrar för att räkna de år som gått sedan ni bestämde er för att umgås med vår Herre, att tjäna honom i världen, i er egen miljö och genom era vanliga arbeten och göromål. Men den detaljen är inte särskilt viktig. Vad som däremot verkligen är viktigt är att det i vår själ inpräntas att kallelsen till helighet, som Jesus Kristus riktar till alla människor utan undantag, kräver att vi ständigt odlar vårt inre liv och dagligen utövar de kristna dygderna. Och inte på vilket sätt som helst, inte bara utöver det vanliga eller ens på ett utomordentligt sätt: vi bör anstränga oss så att vi lyckas utöva dem heroiskt, i uttryckets starkaste och mest kategoriska bemärkelse.

Det mål jag ställer upp för er - eller rättare sagt, det mål som Gud har ställt upp för oss alla - är inte en hägring eller ett ouppnåeligt ideal. Jag skulle kunna nämna många konkreta exempel på vanliga män och kvinnor, människor som ni och jag, som har mött Kristus som gick förbi quasi in occulto ¹ längs deras till synes mest vardagliga vägar. De mötte Honom - och bestämde sig för att följa Honom och att med kärlek bära det dagliga korset. I denna tid av allmänt förfall, eftergifter och uppgivenhet, av lössläppthet och anarki, tycker jag att den enkla men djupa övertygelse som jag har haft från första början av mitt arbete som präst känns alltmer aktuell, den övertygelse som jag alltsedan dess har längtat intensivt efter att förkunna för hela mänskligheten, nämligen att alla världens kriser beror på bristen på helgon.

Självfallet talar vi här om ett högt ställt mål som man inte kan uppnå utan hårt arbete. Men ni får inte glömma att man inte föds helig. Heligheten byggs upp genom det ständiga samspelet mellan Guds nåd och människans gensvar. Allt som utvecklas - påpekar en av de första kristna författarna i sina betraktelser över föreningen med Gud - är litet i början. Det är bara stegvis, tack vare den näring det erhåller, som det växer och blir stort. Därför säger jag till dig: om du vill uppföra dig som en konsekvent kristen - jag vet att du är beredd att göra det, även om det ofta känns svårt att besegra din stackars kropp eller att rycka upp den - så måste du lägga ned den allra största uppmärksamhet på de allra minsta detaljerna. Den helighet som vår Herre kräver av dig uppnår du genom att utföra ditt arbete och dina vardagliga plikter med kärlek till Gud. Och vardagen består nästan alltid av små saker.

Små saker och barnaskapets liv

Det gör mig mycket ont när jag får veta att det finns katoliker - Guds barn som genom dopet är kallade att vara en andre Kristus - som dövar sina samveten med en formalistisk fromhet, med en religiositet som får dem att be då och då, och bara om de tror att det kan vara till nytta! De går i mässan påbjudna dagar - och inte ens alla - medan de punktligt ser till att ha en mätt mage och äter på fasta tider; de är beredda att ge efter i trosfrågor mot en tallrik linssoppa (*), bara de inte måste ge upp en viss position … Och sedan, helt fräckt, utan att bry sig om huruvida de väcker anstöt, kallar de sig kristna för att komma upp sig. Nej! Det räcker inte med att kalla sig kristen för att vara det. Jag vill att ni skall vara kristna av kött och blod, helgjutna kristna. För att bli det måste ni konsekvent leta efter lämplig andlig näring.

Av personlig erfarenhet vet ni - och ni har hört mig upprepa det många gånger för att ni inte skall tappa modet - att det inre livet består i att varje dag börja och börja om. Och i era hjärtan upplever ni, som jag i mitt, att vi ständigt måste kämpa. I samvetsrannsakan har ni säkert märkt - det händer även mig: förlåt att jag talar om mig själv, men medan jag talar med er går jag även igenom min själs behov med Herren - att ni upprepade gånger lider små nederlag som ni ibland tycker är enorma, för ni ser dem som tecken på en uppenbar brist på kärlek, hängivelse, offervilja och finkänslighet. Främja viljan att gottgöra med en uppriktig ånger, men förlora inte er frid.

(*) Jfr 1 Mos 25:29-34.

Det är möjligt att det redan från början virvlar upp dammoln och att vår helgelses fiender samtidigt använder en så våldsam och välplanerad teknik av psykologisk terrorism - av maktmissbruk - att de lyckas få med sig även personer som under lång tid har handlat logiskt och rättfärdigt. Fastän de talar med en röst som låter lika illa som en trasig kyrkklocka, gjuten av en dålig metall, och som klart skiljer sig från herdens rop, lyckas de nedvärdera ordet, som är en av de värdefullaste gåvor som Gud har givit människan, en vacker skänk för att ge uttryck åt höga tankar av kärlek och vänskap till Herren och hans skapade varelser. Det går så långt att man förstår varför aposteln Jakob sade att tungan är en hel värld av ondska. Den kan förorsaka så mycket skada: lögner, nedsvärtning, vanära, bedrägerier, förolämpningar, illvillig ryktesspridning.