Texter på ämnet

Om en kristen kämpar för att förvärva dessa dygder, förbereder sig hans själ på att ta emot den helige Andes nåd på ett fruktbart sätt. Därigenom stärks hans goda mänskliga egenskaper av Tröstarens ingivelser i hans själ. Den tredje Personen i den heliga Treenigheten - själens ljuva gäst - skänker sina gåvor: vishet, förstånd, råd, styrka, insikt, fromhet, gudsfruktan.

Sedan erfar man glädje och frid, en glädjefull frid, ett inre jubel som går hand i hand med den mänskliga dygden glädje. När allting verkar störta samman inför våra ögon inser vi att det faktiskt inte är någonting som störtar samman, för du Herre, är min tillflykt. Om Gud bor i vår själ, så är allting annat, oavsett hur viktigt det kan verka vara, oväsentligt och övergående, medan vi däremot består i Gud.

Genom gåvan fromhet hjälper oss den helige Ande att med visshet inse att vi är Guds barn. Och om vi är Guds barn, hur kan vi då vara sorgsna? Sorg är själviskhetens slagg. Om vi vill leva för Gud kommer vi aldrig att sakna glädje, även om vi upptäcker våra fel och vårt elände. Glädjen finner en väg in i vårt böneliv i så hög grad att vi inte kan undgå att brista ut i sång. För vi älskar, och att sjunga hör förälskade till.

Att bära Gud i våra kroppar

Jag har alltid blivit bedrövad av att se vissa - många - som ständigt väljer orenheten som föremål för sina förmaningar. Jag har hos många människor kunnat konstatera att de uppnår det motsatta resultatet, för det är ett ämne som är klibbigare än tjära och förvrider samvetet med komplex eller rädsla, som om själens renhet vore ett mer eller mindre ouppnåeligt mål. Vi får inte göra så. Vi bör tvärtom tala om den heliga renheten med positiva och klara argument, med ödmjuka och tydliga ord.

Att tala om detta ämne betyder att samtala om Kärleken. Jag har nyss sagt till er att jag i detta hjälps av att betrakta Herrens heliga mänskliga natur, det obeskrivliga undret att Gud ödmjukar sig till den grad att han blir människa och inte anser det vara en stympning att ha antagit en kropp som vår, med alla dess begränsningar och svagheter, förutom synden, och allt detta för att han älskar oss så vansinnigt mycket. Hans självutplåning sänker Honom inte; däremot upphöjer den oss och gudomliggör oss till kropp och själ. Att säga ja till Kärleken, med en uppriktig, brinnande och ordnad tillgivenhet: detta är kyskhetens dygd.

Vi bör ropa till hela världen, med munnen och med vårt handlandes vittnesbörd: låt oss inte förgifta hjärtat, som om vi vore arma djur, dominerade av våra lägsta instinkter. Så här uttrycker sig en kristen författare: Märk att människohjärtat inte är litet, för det kan omfatta många saker. Mät inte dess storhet utifrån dess fysiska mått, utan utifrån dess tankes kraft, som kan nå kunskapen om så många sanningar. I hjärtat är det möjligt att bana väg åt Herren, att staka ut en rak stig, för att Guds ord och vishet skall kunna gå där. Med ett hederligt handlande och oförvitliga verk skall ni bana väg åt Herren, göra stigen jämn, så att Guds Ord må vandra inom er utan att snubbla och ge er kunskap om sina mysterier och sin sanning.

Den heliga Skrift säger oss att helgelsens storartade verk, Tröstarens hemliga och underbara uppgift, genomförs i själen och kroppen. Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? - utbrister Aposteln - Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej! Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp.

Jag har aldrig tröttnat på att tala om bön, och med Guds nåd kommer jag aldrig att göra det. På 1930-talet, när jag som då var en ung präst uppsöktes av personer ur alla möjliga livssituationer -studenter, arbetare, friska och sjuka, rika och fattiga, präster och lekmän - som försökte följa Herren på närmare håll, gav jag dem alltid detta råd: Be. Och om någon svarade: "Jag vet inte ens hur jag skall börja", föreslog jag att han skulle försätta sig i Herrens närvaro och ge uttryck för sin oro, sin bedrövelse, med samma klagan: "Herre, jag kan inte!" Och ur dessa ödmjuka och förtroliga samtal tog många gånger ett nära umgänge med Kristus form, ett ständigt samtal med Honom.

Det har gått många år, och jag känner inte till något annat recept. Om du inte anser dig vara förberedd, vänd dig då till Jesus som hans lärjungar gjorde: lär oss att be! Du kommer att erfara hur den helige Ande stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord som inte kan återges, för det saknas lämpliga sätt för att beskriva deras djup.

Vilken fasthet Guds ord måste ge upphov till i oss! Det var inte mitt påhitt, då jag under min prästerliga tjänst upprepade och oförtröttligt fortsätter att upprepa detta råd. Det står nedtecknat i den heliga Skrift, det är där jag har lärt mig det. Herre, jag kan inte vända mig till dig! Herre, lär oss att be! Och då kommer all denna den helige Andes kärleksfulla hjälp - ljus, eld, häftig vind - som tänder lågan och gör så att den förmår orsaka bränder av kärlek.

Den heliga Treenigheten

Vi började med de enkla och kära muntliga böner som vi lärde oss som barn, och som vi aldrig skulle vilja överge. Bönen som började med denna barnsliga oskuld, utvecklar sig nu till en bred flodbädd, lugn och säker, därför att den går i den takt som slås av vänskapen med den som sade: Jag är vägen. Om vi älskar Kristus på detta sätt, om vi med gudomlig djärvhet söker skydd i det sår som lansen öppnade i hans sida, kommer Mästarens löfte att uppfyllas: om någon älskar mig, så bevarar han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.

Hjärtat måste nu skilja mellan de olika gudomliga personerna och tillbe var och en av dem. Vad vår själ upplever i det övernaturliga livet är ett slags upptäckt, som liknar den ett nyfött barn gör, då det börjar få upp ögonen för sin omgivning. Själen har ett innerligt och kärleksfullt umgänge med Fadern och Sonen och den helige Ande; och man underkastar sig utan svårighet den livgivande Tröstarens verksamhet, som ger av sig själv till oss, utan att vi har gjort oss förtjänta av det: de övernaturliga dygderna och den helige Andes gåvor!