Texter på ämnet

Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga. Ni skall avhålla er från all otukt. Var och en skall lära sig att hålla sin kropp i helgd och ära, inte utlämna den åt lidelser och begär som hedningarna, som inte känner Gud. Vi tillhör Gud fullständigt, till själ och kropp, kött och blod, sinnen och själsförmågor. Låt oss säga förtröstansfullt till Honom: Jesus, bevara vårt hjärta, så att det blir stort, starkt och milt, tillgivet och finkänsligt, gör så att det flödar över av kärlek till dig, så att vi må tjäna alla människor.

Vår kropp är helig; Guds tempel, kallar den helige Paulus den. Apostelns utrop påminner mig om den allmänna kallelse till helighet som Herren riktar till människorna: Estote vos perfecti sicut et Pater vester caelestis perfectus est, var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. Herren kräver att alla, utan några som helst undantag, skall besvara hans nåd; att var och en, i enlighet med vars och ens personliga situation, skall utöva Guds barns dygder.

Då jag påminner er om att den kristne måste iaktta en fullkomlig kyskhet, vänder jag mig således till alla: till celibatärer, som skall leva en absolut avhållsamhet; och till gifta, som skall leva kyskt i uppfyllandet av sitt stånds plikter.

När man har Guds anda, är inte kyskheten en störande och förnedrande börda. Den är ett glatt bejakande: kärleken, självbehärskningen, segern över jaget kommer varken från köttet eller instinkten; de kommer från viljan, framför allt om den är förenad med Herrens vilja. För att vara kyska - och inte bara avhållsamma eller anständiga - måste lidelserna underkastas vårt förnuft för ett högtstående motiv, i kraft av kärleken.

Jag jämför denna dygd med vingar: den gör det möjligt för oss att föra vidare budorden, Guds lära, i samtliga världens miljöer, utan fruktan för att bli nedsmutsade. Vingar, även om det är de vingar som bär majestätiska fåglar som flyger högt över molnen, är tunga, mycket tunga. Men utan vingar skulle dessa fåglar inte kunna flyga. Inpränta det noga i era sinnen, och bestäm er för att inte ge vika om ni känner stinget av frestelsen som smyger sig in och försöker få renheten att framstå som en outhärdlig tyngd: fatta mod, högre upp! Mot solen, ända tills ni når fram till Kärleken.

Att bära Gud i våra kroppar

Jag har alltid blivit bedrövad av att se vissa - många - som ständigt väljer orenheten som föremål för sina förmaningar. Jag har hos många människor kunnat konstatera att de uppnår det motsatta resultatet, för det är ett ämne som är klibbigare än tjära och förvrider samvetet med komplex eller rädsla, som om själens renhet vore ett mer eller mindre ouppnåeligt mål. Vi får inte göra så. Vi bör tvärtom tala om den heliga renheten med positiva och klara argument, med ödmjuka och tydliga ord.

Att tala om detta ämne betyder att samtala om Kärleken. Jag har nyss sagt till er att jag i detta hjälps av att betrakta Herrens heliga mänskliga natur, det obeskrivliga undret att Gud ödmjukar sig till den grad att han blir människa och inte anser det vara en stympning att ha antagit en kropp som vår, med alla dess begränsningar och svagheter, förutom synden, och allt detta för att han älskar oss så vansinnigt mycket. Hans självutplåning sänker Honom inte; däremot upphöjer den oss och gudomliggör oss till kropp och själ. Att säga ja till Kärleken, med en uppriktig, brinnande och ordnad tillgivenhet: detta är kyskhetens dygd.

Vi bör ropa till hela världen, med munnen och med vårt handlandes vittnesbörd: låt oss inte förgifta hjärtat, som om vi vore arma djur, dominerade av våra lägsta instinkter. Så här uttrycker sig en kristen författare: Märk att människohjärtat inte är litet, för det kan omfatta många saker. Mät inte dess storhet utifrån dess fysiska mått, utan utifrån dess tankes kraft, som kan nå kunskapen om så många sanningar. I hjärtat är det möjligt att bana väg åt Herren, att staka ut en rak stig, för att Guds ord och vishet skall kunna gå där. Med ett hederligt handlande och oförvitliga verk skall ni bana väg åt Herren, göra stigen jämn, så att Guds Ord må vandra inom er utan att snubbla och ge er kunskap om sina mysterier och sin sanning.

Den heliga Skrift säger oss att helgelsens storartade verk, Tröstarens hemliga och underbara uppgift, genomförs i själen och kroppen. Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? - utbrister Aposteln - Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej! Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp.

Medlen för att segra

Låt oss se vilka medel vi kristna alltid förfogar över för att segra i vår kamp för att bevara oss kyska: inte som änglar, utan som sunda, starka, normala män och kvinnor! Jag högaktar änglarna av hela min själ, en djup vördnad förenar mig med denna Guds härskara; men jag tycker inte om att jämföra oss med dem, för änglarna har en annan natur än vi, och att likställa dessa båda vore en oordning.

I många miljöer har en liderlig stämning blivit allmänt förhärskande, vilken tillsammans med förvirringen i fråga om trosläran får många att rättfärdiga vilka perversioner som helst eller att åtminstone visa den mest likgiltiga tolerans för allt slags lättfärdiga seder.

Vi måste vara så rena som möjligt i fråga om kroppen, utan att vara rädda, för sexualiteten är något heligt och ädelt - deltagande i Guds skaparkraft -, skapad för äktenskapet. Och så, rena och utan fruktan, kommer ni att med ert uppträdande vittna om att den heliga renheten är möjlig och vacker.

Framför allt skall vi anstränga oss för att förfina vårt samvete, förkovra oss så mycket som möjligt tills vi är säkra på att vi inhämtat en god utbildning, och samtidigt skilja mellan ett finkänsligt samvete - som är en sann nåd från Gud - och ett samvete med skrupler, vilket är någonting helt annat.

Vårda er kyskhet med omsorg, och även de andra dygder som slår följe med kyskheten -anständigheten och blygsamheten - som skyddar den. Ta inte lätt på sådana regler som är så effektiva för att man skall kunna fortsätta att vara värdig att stå i Guds åsyn: att noga vaka över sinnena och hjärtat; att visa mod - modet att vara feg - för att undfly tillfället; att ofta ta emot sakramenten, i synnerhet den sakramentala bikten; fullständig uppriktighet i den personliga andliga vägledningen; samt ånger, botfärdighet och gottgörelse efter våra fel. Allt detta tillsammans med en öm andakt till vår Fru, så att hon för oss skall utverka ett heligt och rent liv som en gåva från Gud till oss.

Om man olyckligtvis skulle falla, bör man resa sig omedelbart. Med Guds nåd, som vi aldrig kommer att sakna om vi använder oss av medlen, skall man så snart som möjligt nå fram till ånger, ödmjuk uppriktighet och gottgörelse, så att ett tillfälligt nederlag förvandlas till en stor seger för Jesus Kristus

Vänj er även vid att låta kampen ske på platser som ligger långt från fortets murar. Man kan inte gå balansgång på gränsen till det onda: vi bör kraftfullt undvika indirekta viljehandlingar, vi bör förkasta den minsta brist på kärlek; och vi bör främja ivern efter ett ständigt och fruktbart kristet apostolat. Detta apostolat behöver den heliga renheten som grundval och det har dessutom renheten som en av sina mest karaktäristiska frukter. Dessutom bör vi alltid fylla tiden med ett intensivt och ansvarsfullt arbete och bemöda oss om att vara medvetna om Guds närvaro, för vi får aldrig glömma att vi har friköpts till ett högt pris och att vi är den helige Andes tempel.

Och vilka andra råd har jag att ge er? De metoder som kristna alltid använt sig av då de verkligen velat följa Kristus, samma metoder som de första som hänfördes av Jesus använde sig av. De umgicks ofta med Herren i Eukaristin, de åkallade den heliga Jungfrun som barn, de var ödmjuka, måttfulla, tuktade sina sinnen - förman bör inte titta på det man inte får önska, påpekade den helige Gregorius den store - och de gjorde bot.

Ni kanske säger att allt detta endast är en sammanfattning av det kristna livet. Man kan förvisso inte skilja renheten, som är kärlek, från vår tros väsen, som är [den teologala dygden] kärlek, en ständig förnyelse av förälskelsen i Gud som har skapat oss, som har återlöst oss och som ständigt håller oss vid handen, även om vi vid många tillfällen inte märker det. Han kan inte överge oss. Men Sion säger: "Herren har övergivit mig, Herren har glömt mig." Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig! Inger er inte dessa ord en oerhörd glädje?