Texter på ämnet

Det mål jag ställer upp för er - eller rättare sagt, det mål som Gud har ställt upp för oss alla - är inte en hägring eller ett ouppnåeligt ideal. Jag skulle kunna nämna många konkreta exempel på vanliga män och kvinnor, människor som ni och jag, som har mött Kristus som gick förbi quasi in occulto ¹ längs deras till synes mest vardagliga vägar. De mötte Honom - och bestämde sig för att följa Honom och att med kärlek bära det dagliga korset. I denna tid av allmänt förfall, eftergifter och uppgivenhet, av lössläppthet och anarki, tycker jag att den enkla men djupa övertygelse som jag har haft från första början av mitt arbete som präst känns alltmer aktuell, den övertygelse som jag alltsedan dess har längtat intensivt efter att förkunna för hela mänskligheten, nämligen att alla världens kriser beror på bristen på helgon.

Inre liv: Det är ett krav som ingår i det kall som Mästaren har ingjutit i varje människas själ. Vi skall vara heliga från topp till tå, om uttrycket tillåts: verkliga, äkta kristna som kan helgonförklaras. Annars har vi misslyckats som den ende Mästarens lärjungar. Tänk dessutom på att när Herren vänder sin blick mot oss och ger oss sin nåd för att vi skall kämpa och uppnå helighet i världen, ålägger Han oss även att verka apostoliskt. Ni måste förstå att, som en av kyrkofäderna påpekar, vår omsorg om människornas själar även mänskligt sett följer som en naturlig konsekvens av vår kallelse: När ni märker att något har varit till nytta för er så vill ni dela med er av det till andra. Därför måste ni även önska att andra skall följa med er längs Herrens vägar. Om ni är på väg till torget eller badhusen och träffar någon som inte har någonting att göra, så föreslår ni att ni skall gå dit tillsammans. Tillämpa denna jordiska vana på det andliga planet, så kommer ni inte att gå till Gud ensamma.

Om vi inte vill slösa bort tiden i onödan - inte heller med falska ursäkter om de yttre svårigheter vi möter i vår omgivning, för sådana har det funnits gott om alltsedan kristendomens första tid - måste vi vara mycket medvetna om att Jesus Kristus har velat att effektiviteten av våra ansträngningar för att få med oss människorna i vår omgivning i vanliga fall skall vara direkt beroende av vårt inre liv. Kristus har ställt upp heligheten som ett nödvändigt villkor för ett fruktbart apostolat: rättare sagt, strävan efter att vara trogna, för heliga blir vi aldrig här på denna jord. Det verkar otroligt, men Herren och våra medmänniskor behöver vår absoluta trohet, utan förbehåll eller förskönande omskrivningar. De behöver vår trohet till det yttersta, utan medelmåttighet och kompromisser, att vi fullt ut lever vårt kristna kall och utövar det med fullständigt ansvar av hela vårt hjärta.

När vi mediterar över vår Herres ord: För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen, ser vi med klarhet vårt enda mål: helgelsen, eller rättare sagt, att vi måste vara heliga för att helga. Kanske drabbas vi då av en subtil frestelse, nämligen av tanken på att vi som har bestämt oss för att besvara denna Guds inbjudan är mycket få, och att vi ser att vi är redskap av mycket ringa värde. Det är sant att vi är få i förhållande till resten av mänskligheten och att vi personligen inte är någonting värda. Men Mästarens budskap är entydigt: den kristne är världens ljus, salt och jäst, och lite surdeg och hela degen jäser. Just därför har jag alltid predikat att vi skall bry oss om alla människor - hundra av hundra - utan undantag av något slag, övertygade om att Jesus Kristus har återlöst alla men vill använda sig av några få av oss, trots vår personliga intighet, för att göra frälsningen känd.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att behandla någon illa; han kommer att säga att det som är fel är fel, men den som felar måste han tillrättavisa med tillgivenhet, annars kommer han aldrig att kunna hjälpa honom, han kommer inte att kunna helga honom. Man måste kunna leva tillsammans, ha förståelse, förlåta, vara broderlig; och som den helige Johannes av Korset föreslog måste man alltid visa kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek, även i de till synes oviktiga händelser som inträffar i arbetslivet och i relationerna i familjen eller samhället. Därför kommer du och jag att ta vara på även de mest banala tillfällen som visar sig i vår närhet för att helga dem, för att helga oss själva och för att helga dem som delar våra vardagliga bördor, och känna medåterlösningens ljuva och tilldragande tyngd.

Jästen och degen

Vi vill följa Herren och önskar sprida hans Ord. Mänskligt sett är det självklart att vi även frågar oss, vad förslår vi till så många? I jämförelse med världens befolkning är vi få, även om vi är många miljoner. Därför måste vi se på oss själva som lite jäst som är förberedd för och redo att göra hela mänskligheten väl, samtidigt som vi minns Apostelns ord: lite surdeg får hela degen att jäsa, omvandlar den. Vi måste lära oss att vara sådan surdeg, sådan jäst, för att kunna ändra och omvandla massan.

Är jästen till sin natur kanske bättre än degen? Nej. Men surdegen är medlet för att jäsa degen, för att den skall bli ett ätligt och sunt livsmedel.

Betrakta, om än bara i stora drag, hur effektivt jästen verkar, då den tjänar till att framställa bröd, en enkel basvara som ligger inom räckhåll för alla. På många platser - ni kanske själva har varit med om det - är förberedelserna för baket en sannskyldig ceremoni, som leder till en fantastisk, smakfull produkt som även ger ögonen sin beskärda del.

Man väljer gott mjöl, om man kan av bästa kvalitet. Man knådar degen i ett baktråg för att blanda den med jästen, vilket är ett långvarigt och tålamodskrävande arbete. Därefter måste degen få vila en viss tid, vilket är oundgängligt för att jästen skall kunna utföra sitt uppdrag och jäsa degen.

Under tiden brinner elden i ugnen, närd av veden som förtärs av lågorna. Den jästa degen sätts in i den varma ugnen och blir ett mjukt, luftigt bröd av utmärkt kvalitet. Ett resultat som är omöjligt att uppnå utan jästen - en liten mängd bara - som har spätts ut och försvunnit bland de övriga ingredienserna i ett effektivt arbete som går obemärkt förbi.

Om vi mediterar över denna den helige Paulus text ur ett övernaturligt perspektiv, kommer vi att förstå att vi inte har någon annan utväg än att arbeta i alla människors tjänst. Allt annat vore egoism. Om vi ser på vårt liv med ödmjukhet, kommer vi tydligt att se att Herren inte bara har skänkt oss trons nåd, utan även talanger och färdigheter. Var och en av oss är oefterliknelig: vår Fader har skapat oss en och en, och skänkt sina barn ett antal olika gåvor. Vi måste sätta dessa talanger, dessa egenskaper, i allas tjänst: använda dessa Guds gåvor som redskap för att hjälpa andra att upptäcka Kristus.

Tro inte att denna iver är någonting extra, en filigran som placeras utanpå vårt liv som kristna. Om jästen inte orsakar jäsning, ruttnar den. Jästen kan antingen försvinna genom att jäsa degen eller som ett offer för ineffektivitet och egoism. Vi gör inte Gud vår Herre någon tjänst då vi hjälper andra att lära känna Honom: Ty att jag sprider evangeliet är inget att vara stolt över, jag är ju tvungen till det. Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet!

Underverken kommer att upprepas

Detta gäller även oss. Om vi dagligen kämpar för att uppnå heligheten, var och en i sin egen situation i världen och genom sitt eget yrkesarbete, i sitt vardagsliv, vågar jag garantera att Herren kommer att göra oss till redskap som förmår utföra under och, om det skulle behövas, även extraordinära sådana. Vi kommer att återge blinda synen. Vem kan inte berätta om ett otal fall, då personer som varit blinda nästan från födseln återfår synen och erfar hela glansen av Kristi ljus? Andra var döva, andra stumma, de förmådde inte höra eller yttra ett enda ord som Guds barn … Och deras sinnen har renats och de lyssnar och uttrycker sig nu som människor och inte som djur. In nomine Jesu! i Jesu namn ger hans Apostlar rörelseförmågan till den där lame, som inte var förmögen att utföra en enda nyttig handling, och till den där slöfocken, som kände till sina skyldigheter men inte uppfyllde dem… I Herrens namn, surge et ambula! stig upp och gå.

Ytterligare någon som var avliden, rutten och luktade lik, har hört Guds röst, som i undret med änkans son i Nain: Unge man, jag säger dig: Stig upp! Vi kommer att göra under som Kristus, som de första Apostlarna. Kanske har dessa under utförts även på dig själv, på mig: kanske var vi blinda, eller döva, eller lama, eller stank som lik, och Herrens ord har rest oss ur vår vanmakt. Om vi älskar Kristus, om vi följer Honom uppriktigt, om vi inte söker oss själva, utan endast Honom, kommer vi att i hans namn kunna föra vidare till andra gratis, vad vi själva har fått ta emot gratis.

Genom denna hängivelse tänds och växer vår apostoliska iver dag för dag. Den får också andra att brinna, för det goda sprids. Det är inte möjligt för vår fattiga natur att vara så nära Gud utan att brinna av hunger att så glädje och frid över världen, att överallt sprida de frälsande vatten som strömmar ut från Kristi öppnade sida, och så börja och avsluta allt av Kärlek.

Tidigare talade jag med er om smärtor och lidanden, om tårar. Och jag motsäger inte mig själv om jag påstår att smaken av tråkigheterna, lidandena och bedrövelserna är mycket annorlunda för en lärjunge som kärleksfullt söker Mästaren: de försvinner så snart man verkligen accepterar Guds vilja, så snart man uppfyller hans planer med glädje, som trogna barn, även om nerverna ser ut att brista och pinan verkar outhärdlig.