Texter på ämnet

Varje gång vi i vårt hjärta känner en längtan efter att bli bättre, efter att tjäna Herren på ett generösare sätt, och söker vägledning, en klar ledstjärna för vårt liv som kristna, påminner oss den helige Ande åter om Evangeliets ord: Det är nödvändigt att alltid be och inte ge upp. Bönen är grunden för varje övernaturligt företag; med bönen är vi allsmäktiga och om vi skulle försöka klara oss utan detta medel, skulle vi inte uppnå någonting alls.

Jag skulle vilja att vi i vår betraktelse i dag, en gång för alla, bestämde oss för att sträva efter att bli kontemplativa människor som, på gatan eller i arbetet, för ett ständigt samtal med vår Gud, ett samtal som aldrig skall mattas under dagens lopp. Om vi vill följa lojalt i Mästarens fotspår, är det den enda vägen.

Att tala med Gud

Ni skall åkalla mig och gå och be till mig, och jag skall höra på er. Och vi åkallar Honom när vi vänder oss till Honom och samtalar med Honom. Därför bör vi sätta Apostelns uppmaning i verket: sine intermissione orate, bed alltid, vad som än händer. Inte bara halvhjärtat, utan av hela hjärtat.

Ni kanske tycker att livet inte alltid är lätt, att det inte råder någon brist på bekymmer, lidande och sorger. Jag svarar er även här med den helige Paulus ord, att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus vår Herre. Inget kan skilja oss från Guds kärlek, från Kärleken, från den ständiga relationen med vår Fader.

Men att förespråka denna ständiga förening med Gud, är inte det att lägga fram ett så upphöjt ideal, att det tycks vara ouppnåeligt för de flesta kristna? Målet är sannerligen högt, men inte ouppnåeligt. Vägen som leder till helighet är bönens väg; och bönen bör slå rot i själen undan för undan, som ett litet frö, som senare kommer att bli till ett lummigt träd.

Vi börjar med muntliga böner, som många av oss har bett sedan vi var barn: de är innerliga och enkla fraser, riktade till Gud och hans moder, som också är vår moder. Varje morgon och varje kväll, inte bara ibland utan ständigt, förnyar jag fortfarande det offer av mig själv som mina föräldrar lärde mig: Min Fru, min moder, jag ger mig helt och hållet till dig! Som bevis på att jag älskar dig som ditt barn, viger jag denna dag mina ögon, mina öron, min tunga och mitt hjärta till dig… Är inte detta - på något sätt - en början till kontemplation, ett uppenbart tecken på förtröstansfull självöverlåtelse? Vad säger älskande till varandra när de träffas? Hur uppför de sig? De offrar allt vad de är och har för personen de älskar.

Först en bönesuck, sedan en till, och en till… tills denna iver ter sig otillräcklig, för att orden är alltför fattiga… och då öppnas vägen till intimiteten med Gud, då vi betraktar Honom oupphörligt och oförtröttligt. Vi lever då som trollbundna, som om vi vore fängslade. Medan vi utför de uppgifter som tillhör vår ställning och vårt yrke - med största möjliga perfektion inom ramen för våra misstag och begränsningar - längtar själen efter att fly. Den vänder sig till Gud som järnet dras med av magnetens kraft. Man börjar älska Jesus på ett mer verksamt sätt, med en ljuvlighet som överväldigar.