Texter på ämnet

Dagens läsning visar oss Daniel mitt bland hungriga lejon. Utan pessimism - jag påstår inte att det var bättre förr, för varje tid har sina goda och dåliga sidor - tänkte jag på att det även nuförtiden går många lejon lösa och att det är en sådan miljö vi har att leva i. Lejon som söker efter någon att sluka: tanquam leo rugiens circuit quaerens quem devoret.

Hur skall vi undvika dessa vilddjur? Det går kanske inte för oss som för Daniel. Jag jagar inte efter underverk, men jag blir hänförd av Guds storhet när han utför dem, och jag förstår att det hade varit enklare att stilla profetens hunger eller att sätta mat framför honom; men han gjorde det inte. Däremot beslutade han att en annan profet, Habackuk, på ett mirakulöst sätt skulle förflyttas från Judéen för att ge honom att äta. Gud hade inte någonting emot att utföra ett stort underverk. Det var nämligen inte Daniels eget fel att han befann sig i lejonkulan, utan en följd av djävulens följeslagares orättvisa, av att han var en Guds tjänare som förstörde avgudabilder.

För vår del skall även vi - inte genom att utföra spektakulära stordåd, utan genom att leva ett normalt, vardagligt, kristet liv och genom att så frid och glädje - förstöra många avgudabilder: avgudabilder som tar sig form i oförståelse, orättvisa och okunskap, i den tro att människan i sig är tillräcklig, vilket gör att man arrogant vänder Gud ryggen.

Var inte rädda, frukta ingen skada, även om ni arbetar under fruktansvärda omständigheter, värre än dem Daniel befann sig i omgiven av rovdjur i gropen. Guds hand har inte förlorat sin styrka och vid behov kommer han att utföra underverk. Var trogna! Var kärleksfulla, medvetna och glada i er trohet gentemot Kristi lära, övertygade om att vår tid inte är värre än forna tider och att Herren ständigt är densamme.

Jag kände en gammal präst som - leende - sade om sig själv: jag är alltid lugn, lugn. Och det måste även vi alltid vara, mitt i världen, omgivna av hungriga lejon men utan att förlora friden: lugna. Med kärlek, tro och hopp, utan att någonsin glömma att Herren, om det är lämpligt, kommer att göra många underverk.

Herren har inte skapat oss för att bygga en stad som består här, för denna värld är vägen till nästa, som är en boning utan sorger. Likväl skall vi som är Guds barn inte vända oss bort från de jordiska verksamheter som Gud har insatt oss i för att helga dem, för att impregnera dem med vår heliga tro, den enda som för med sig verklig frid och äkta glädje till människorna och alla olika miljöer. Detta har jag konstant predikat sedan 1928: det är angeläget att kristna samhället, att föra ett övernaturligt perspektiv till alla samhällsgrupper, så att vi alla anstränger oss för att föra upp vardagens göromål, det egna yrket, till nådens ordning. Därigenom kommer alla mänskliga verksamheter att upplysas av ett nytt hopp, som går bortom tiden och det världsligas förgänglighet.

Genom dopet blir vi bärare av Kristi ord, som lugnar, upptänder och ger ro åt våra sårade samveten. Och för att Herren skall verka i oss och genom oss måste vi säga till Honom att vi är beredda att kämpa varje dag, även om vi känner oss slappa och odugliga, även om vi känner den väldiga tyngden av vårt personliga elände och vår egen arma svaghet. Vi bör upprepa att vi förtröstar på Honom, på hans bistånd, om det behövs som Abraham, där allt hopp var ute. Då kommer vi att arbeta med ny iver och lära folk att reagera med ro, fria från hat, misstro, okunskap, missförstånd och pessimism, för Gud förmår allt.

Vad underbart det kommer att vara när vår Fader säger till oss: Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre. Var hoppfulla! Detta är det stora under som sker med kontemplativa människor: Vi lever av tro, hopp och kärlek, och hoppet gör oss mäktiga. Minns ni vad den helige Johannes sade?: Jag har skrivit till er som är unga: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den Onde. Gud manar oss, för Kyrkans och hela mänsklighetens eviga ungdoms skull. Ni kan göra allt mänskligt till något gudomligt, på samma sätt som kung Midas gjorde allt han rörde vid till guld.

Glöm det aldrig: efter döden kommer Kärleken att ta emot er. Och i Guds kärlek kommer ni dessutom att möta alla dem ni hyst en ren kärlek till på jorden. Herren har velat att vi skall tillbringa denna vårt livs korta dag med att arbeta och, som hans enfödde, göra gott. Under tiden bör vi vara vaksamma och lystra till de rop som den helige Ignatius av Antiokia hörde i sin själ, då stunden för hans martyrium närmade sig: kom till Fadern, kom till din Fader, som väntar ivrigt på dig.

Låt oss be den heliga Maria, Spes nostra (*), att hon skall upptända en helig längtan i oss efter att bo alla tillsammans i Faderns hus. Ingenting kommer att kunna oroa oss om vi beslutar oss för att förankra våra hjärtan i en längtan efter vårt verkliga fädernesland: Herren kommer att leda oss med sin nåd och föra båten med en gynnsam vind till vårt måls ljusa stränder.

(*) Vårt hopp.

Lägg märke till att Herren längtar efter att leda oss längs vägen med underbara, gudomliga och mänskliga steg, som tar sig uttryck i att man försakar sig själv, känner glädje i smärtan och glömmer sig själv. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv. Det är ett råd som vi alla har hört. Vi bör bestämma oss för att verkligen följa det: må Herren kunna använda sig av oss så att vi - försjunkna i Gud - vid alla världens vägkorsningar må vara salt, jäst och ljus. Du skall leva i Gud för att upplysa, ge smak, skapa tillväxt och jäsning.

Men glöm inte att vi inte själva skapar detta ljus: vi reflekterar det bara. Det är inte vi som räddar människorna då vi uppmuntrar dem att handla väl: vi är bara redskap, mer eller mindre värdiga, för Guds frälsningsplan. Om vi någon gång skulle få för oss att det goda vi gör är vårt verk, skulle högmodet komma tillbaka, mer förvridet än någonsin; saltet skulle mista sin kraft, jästen skulle ruttna, ljuset skulle förvandlas till mörker.