Texter på ämnet

I vingården

En familjefar planterade en vingård, satte upp stängsel kring den, högg upp en pressgrop och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort till ett fjärran land.

Jag skulle vilja att vi mediterade över denna liknelses lärdomar, ur det perspektiv som för närvarande intresserar oss. Traditionen har i denna berättelse sett en bild av det folk som Gud utvalde; och den har huvudsakligen påpekat att vi människor besvarar all denna Herrens kärlek med otrohet, med otacksamhet.

Jag vill dröja vid orden och reste bort till ett fjärran land och genast dra slutsatsen att vi kristna inte får lämna den vingård som Herren har satt oss i. Vi måste ägna vår energi åt detta arbete, inom vingårdens gränser, slita vid vinpressen och vila i vakttornet när vi är färdiga med dagens göromål. Om vi låter oss föras med av bekvämligheten så är det som om vi svarade Kristus: å nej, mina år tillhör mig, inte dig. Jag vill inte åta mig att se efter din vingård.

Herren har skänkt oss livet, sinnena, själsförmögenheterna, otaliga nådegåvor: och vi har inte rätt att glömma att var och en av oss är en arbetare bland många andra i den vingård som han har satt oss i för att vara medarbetare i uppgiften att ge föda åt våra medmänniskor. Detta är vår plats, inom dess gränser, just här skall vi dagligen arbeta tillsammans med Honom och hjälpa till i hans frälsningsverk.

Tillåt mig upprepa ännu en gång: skulle din tid tillhöra dig? Din tid tillhör Gud! Det är möjligt att Guds barmhärtighet gjort att denna egoism ännu inte har slagit rot i din själ. Men jag säger dig det för det fall du någon gång skulle känna att ditt hjärta vacklar i din tro på Kristus. Då ber jag dig - Gud ber dig - att vara trogen ditt engagemang, att tygla högmodet, att lägga band på fantasin, att inte tillåta dig att lättvindigt avlägsna dig, att inte desertera.

De där arbetarna som stod och hängde på torget hade hela dagen ledig; han som grävde ned talenten i marken ville slå ihjäl timmarna; han som skulle ägna sig åt vingården gick sin väg. De är alla lika okänsliga inför den stora uppgift som Mästaren har anförtrott åt varje kristen: att anse oss vara och uppföra oss som hans redskap, för att medåterlösa tillsammans med Honom, att ägna hela vårt liv åt det glada offret att hänge oss för människornas väl.

Ursäkta min utvikning och låt oss återgå till den röda tråden, fast vi egentligen inte avvikit från ämnet. Ni måste vara övertygade om att yrkeskallet är en väsentlig, oskiljaktig del av vårt liv som kristna. Herren vill att ni skall vara heliga på den plats där ni befinner er, i det yrke som ni har valt, av vilka skäl ni än har gjort det. Jag tycker att alla yrken är goda och ädla - så länge som de inte strider mot Guds lag - och att de kan föras upp till det övernaturliga planet, det vill säga att de kan ledas in i den ström av kärlek som kännetecknar ett Guds barns liv.

Jag kan inte undvika att känna mig något illa till mods när någon som talar med mig om sitt arbete ser ut som ett olyckligt offer och hävdar att det tar si eller så många timmar om dagen, samtidigt som vederbörande i själva verket inte gör hälften så mycket som sina kollegor, vilka när allt kommer omkring kanske bara leds av egoistiska eller i vart fall uteslutande mänskliga motiv. Alla vi som är här och för ett personligt samtal med Jesus har ett mycket konkret yrke: läkare, advokater, ekonomer… Tänk lite på de av era kollegor som utmärker sig för sitt yrkesmässiga anseende, sin hederlighet eller sin hängivna tjänst: ägnar de inte många timmar om dagen - och kanske även om natten - åt sina uppgifter? Har vi kanske inte någonting att lära av dem?

Medan jag talar, granskar jag även mitt eget uppförande. Jag erkänner att jag skäms något när jag ställer de här frågorna och omedelbart vill be Gud om ursäkt, då jag tänker på hur svagt mitt svar är, på hur långt jag är från att utföra den uppgift som Gud har anförtrott åt oss i världen. Kristus - skriver en av kyrkofäderna - har velat att vi skall vara lampor; att vi skall vara lärare för våra medmänniskor; att vi skall vara som jäst; att vi skall leva som änglar bland människor och som vuxna bland barn, som andliga människor bland uteslutande förnuftiga människor; att vi skall vara utsäde; att vi skall bära frukt. Vi skulle inte ens behöva öppna munnen om vårt liv lyste på detta sätt. Ord skulle vara överflödiga, om vi kunde undervisa genom våra handlingar. Det skulle inte finnas en enda hedning, om vi verkligen vore kristna.

Yrkeslivets värde som exempel

Vi får inte begå misstaget att tro att apostolat inte är mer än att visa upp att man utför vissa fromhetsövningar. Du och jag är kristna men vi är även - samtidigt och i en oskiljaktig enhet - medborgare och arbetare som har vissa tydliga plikter som vi måste uppfylla exemplariskt om vi verkligen vill helga oss. Det är Jesus Kristus som manar oss: Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa, sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Yrkesarbetet - oavsett vilket - blir ett ljus som lyser för era kollegor och vänner. Därför brukar jag upprepa för dem som ansluter sig till Opus Dei, och påståendet gäller för alla er som lyssnar på mig: jag har inte någon glädje av att någon påstås vara en god son till mig - en god kristen - om det samtidigt sägs att han är en dålig skomakare! Om han inte anstränger sig för att lära sig sitt yrke väl eller att utföra sitt arbete omsorgsfullt kommer han varken att kunna helga det eller offra det åt Herren; att helga sitt vanliga arbete är själva kärnan i en äkta spiritualitet för oss som - försjunkna i timliga verksamheter - är fast beslutna att umgås med Gud.

Jag talar inte om påhittade ideal. Jag talar om en mycket konkret verklighet, som är av grundläggande betydelse och som kan förvandla även miljöer som kan tyckas vara de mest hedniska och fientligt inställda till Guds krav, på samma sätt som skedde i början av frälsningens tidevarv. Begrunda dessa ord av en anonym författare från den tiden, som sammanfattar vår kallelses storhet med följande ord: Vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen. Själen är spridd i alla kroppens lemmar och de kristna i alla världens städer. Själen bor ju i kroppen men är inte av kroppen; de kristna bor också i världen men är inte av världen. Osynlig förvaras själen i den synliga kroppen; och de kristna är kända där de lever i världen, men deras gudsdyrkan är osynlig (…) Själen bor, fastän odödlig i den dödliga kroppen; och de kristna bor som främlingar i det förgängliga, medan de väntar på oförgängligheten i himlen. När själen far illa i fråga om mat och dryck förkovras den; så förökas också de kristna för var dag, fastän de bestraffas. I en så viktig ställning har Gud satt dem, och de har inte rätt att överge den.

Vi skulle därför gå vilse om vi skulle strunta i de timliga angelägenheterna: även i dessa väntar Gud på oss. Ni kan vara säkra på att vi människor skall närma oss Gud genom de händelser i vardagslivet som Försynen i sin oändliga vishet befaller eller tillåter. Vi kommer inte att uppnå detta mål om vi inte anstränger oss för att avsluta våra uppgifter väl, om vi inte ivrigt håller ut vid det arbete vi påbörjat med mänsklig och övernaturlig glädje, om vi inte utövar vårt yrke som den bäste och om det är möjligt - jag tror att om du verkligen vill det, så är det möjligt - bättre än den bäste, för vi kommer att använda alla hederliga världsliga medel och de andliga medel som behövs för att erbjuda vår Herre ett ypperligt och fulländat arbete, ett fullbordat filigran.

Av kärlek till Gud, av kärlek till människorna och för att bejaka vårt kristna kall måste vi ge ett gott exempel. Ni får inte väcka anstöt, inte ens skuggan av ett tvivel beträffande att Guds barn skulle kunna vara veka eller odugliga, ni får inte vilseledda andra … Ert uppträdande bör återspegla de normer och det beteende som kännetecknar ansvariga människor. Bonden som plöjer sin mark och ständigt upplyfter sitt hjärta till Gud, snickaren, smeden, tjänstemannen, akademikern - kort och gott, alla kristna - bör vara föredömen för sina kollegor, utan högmod, för i djupet av vår själ är vi väl medvetna om att det bara är om vi förtröstar på Honom som vi kan segra: på egen hand kan vi inte ens lyfta ett halmstrå från marken. Därför bör var och en i sitt arbete, på sin plats i samhället, känna sig skyldig att utföra ett Guds arbete som överallt sår Herrens frid och glädje. En fullkomlig kristen för alltid med sig frid och glädje. Frid för att han känner sig i Guds närvaro, glädje för att han känner sig omgiven av Guds gåvor. En sådan kristen är verkligen en kunglig människa, en helig Guds präst.

Djärvhet för att tala om Gud

Och hur skall vi bedriva detta apostolat? Framför allt genom vårt exempel, genom att leva enligt Faderns vilja så som Jesus Kristus har visat oss med sitt liv och sin lära. En äkta tro är den som inte tillåter att våra handlingar motsäger det som vi påstår i ord. Genom att pröva vårt personliga uppträdande kan vi mäta vår tros äkthet. Vi är inte uppriktiga troende om vi inte anstränger oss för att i handling genomföra det som vi bekänner med våra läppar.