Texter på ämnet

Att vara utvald av Gud innebär — och kräver! — personlig helighet.

Om du svarar ja när Herren kallar dig, så kommer ditt liv — ditt stackars liv! — att lämna ett djupt och brett, ett lysande och fruktbart, ett djupt, evigt och gudomligt spår i mänsklighetens historia.

Du skall dagligen vara medveten om skyldigheten att vara helig. — Helig! vilket inte innebär att man gör konstigheter: det är att kämpa i det inre livet och att heroiskt utföra sin plikt, ända till slutet.

Heligheten består inte i att utföra stora uppgifter. — Den består i att kämpa för att livet inte skall slockna på det övernaturliga planet: låta sig förbrännas tills ingenting är kvar, tjäna Gud på den sista platsen … eller den första: på den plats dit Herren kallar dig.

Herren nöjde sig inte med att säga att han älskade oss: han bevisade det med sina verk, med hela sitt liv. — Och du då?

Om du älskar Herren måste du "med nödvändighet" känna själarnas välsignade tyngd, för att föra dem till Gud.

För den som vill leva av Kärleken med stort K, är en genomsnittlig nivå bra lite, det är snålhet, ett tarvligt beräknande.

Det här är receptet för din väg som kristen: att be, göra bot, arbeta outtröttligt, uppfylla plikterna kärleksfullt.

Min Gud, lär mig att älska! — Min Gud, lär mig att be!

Vi bör be Gud om tro, hopp och kärlek, med ödmjukhet, med en uthållig bön, med ett hederligt uppförande och rena vanor.

Du sade till mig att du inte visste hur du skulle återgälda mig för den heliga iver som uppfyllde din själ.

Jag skyndade mig att svara: Det är inte jag som ger dig ivern: det är den helige Ande som skänker dig den.

Älska honom, umgås med honom. Då kommer du att älska honom mer och bättre och vara tacksam gentemot honom för att han bor i din själ så att du kan ha ett inre liv.

Kämpa så att det heliga mässoffret verkligen blir ditt inre livs mittpunkt och rot, och hela dagen blir en gudstjänst — en förlängning av den mässa du deltagit i och en förberedelse inför nästa — som tar sig uttryck i bönesuckar och besök hos det Allraheligaste, i att du uppoffrar ditt yrkesarbete och ditt familjeliv …

Herren har tydligt låtit dig se din väg som kristen mitt i världen. Och ändå så försäkrar du mig om att du många gånger med avund har tänkt — du har sagt mig att det i grund och botten är bekvämlighet — hur du skulle känna dig lycklig av att vara okänd, av att arbeta utan att någon vet om det, i ett avlägset hörn … Gud och du!

Förutom idén att missionera i Japan, dyker nu tanken på detta dolda och försakade liv upp hos dig … Men om du efter att ha befriat dig från andra heliga och naturliga skyldigheter skulle försöka "gömma dig" i någon orden eller kongregation utan att vara kallad till det, skulle du inte vara lycklig. Du skulle sakna frid, för du skulle ha gjort din vilja, inte Guds.

Då skulle din "kallelse" ha ett annat namn: avhopp, inte en följd av gudomlig inspiration utan av rent mänsklig rädsla inför den annalkande kampen. Och det … kan det inte bli tal om!

Mot ett oklanderligt liv, mot den heliga renheten, reser sig en stor svårighet som vi alla är utsatta för: risken att man blir bekväm i det andliga livet eller yrkeslivet: risken — även för dem som Gud har kallat till äktenskapet — att man känner sig som en egoistisk, inbiten ungkarl, som en kärlekslös person.

Angrip denna svårighet vid roten, utan några som helst eftergifter.

För att besegra sinnligheten — för vi kommer alltid att bära med oss den åsna som vår kropp är — bör du generöst, varje dag, tukta dig genom små — och ibland stora — uppoffringar; och du bör vara medveten om Guds närvaro, han upphör aldrig att betrakta dig.

Din kyskhet får inte inskränka sig till att undvika fall, tillfällen … den får inte under några omständigheter vara ett kallt och beräknande förnekande.

Har du insett att kyskheten är en dygd och att den som sådan måste växa och fullkomnas?

Det räcker därför inte med att du är avhållsam enligt ditt stånd. Du ska vara kysk, med en heroisk dygd.

Bonus odor Christi, Kristi väldoft, märks även i ett rent liv, i kyskheten — enligt vars och ens stånd, jag upprepar det — i den heliga renheten, som är ett glatt bejakande, helgjuten och samtidigt finkänslig, hänsynsfull, som gör att man till och med undviker att säga opassande ord som inte kan behaga Gud.

Vänj dig vid att tacka skyddsänglarna på förhand … så att de känner en ännu större skyldighet mot dig.

Man borde kunna beteckna varje kristen med det ord som var bruklig i fornkyrkan: "Gudsbärare".

Handla så att man med rätta kan tala om dig med den hedervärda benämningen.

Tänk på vad som skulle hända om vi kristna inte ville leva som sådana … och korrigera ditt handlande!

Se Herren bakom varje företeelse, bakom varje omständighet, så kommer du att ur varje händelse kunna dra allt större kärlek till Gud och en önskan att bättre besvara honom, för han väntar alltid på oss och ger oss möjligheten att ständigt förverkliga den föresats som vi har fattat: Serviam! Jag kommer att tjäna dig!

Förnya varje dag en verkningsfull önskan att utplåna dig, att förneka dig själv, att glömma dig själv, att vandra in novitate sensus, med ett nytt liv, genom att byta vårt elände mot all Guds dolda och eviga storhet.

Herre! Låt mig tillhöra dig så mycket att inte ens den heligaste tillgivenheten kommer in i mitt hjärta annat än genom ditt sårade hjärta.

Se till att vara hänsynsfull, väluppfostrad. Var inte oborstad!

Var alltid hänsynsfull, vilket inte är detsamma som att vara tillgjord.

Helig! Ett Guds barn bör överdriva i dygderna, om det är möjligt att överdriva i sådana … för hans medmänniskor ser sig själva i honom som i en spegel, och bara om han siktar mycket högt kommer andra att kunna hålla sig kvar på en genomsnittlig nivå.

Skäms inte över att upptäcka att du i hjärtat har fomes peccati — den böjelse mot det onda som kommer att följa med dig hela livet, för ingen går fri från den bördan.

Skäms inte, för Herren som är allsmäktig och barmhärtig, har gett oss alla lämpliga medel för att besegra denna böjelse: Sakramenten, fromhetslivet, helgat arbete.

Använd dig ihärdigt av dessa medel och var beredd att börja och börja om utan att tappa modet.

Herre, befria mig från mig själv!

En apostel som inte ber dagligen och metodiskt faller med nödvändighet offer för ljumheten … och upphör att vara en apostel.

Herre, gör så att jag från och med nu blir en annan: inte längre "jag" utan "den" som du vill att jag skall vara.

Låt mig inte neka dig något som du ber mig om. Lät mig kunna be. Låt mig kunna lida. Låt mig inte bekymra mig om någonting annat än din ära. Må jag ständigt känna din närvaro.

Låt mig älska Fadern. Låt mig längta efter dig, min Jesus, i en ständig kommunion. Låt den helige Ande upptända mig.

Meus es tu — du är min, har Herren låtit dig förstå.

Att denne Gud, som är all skönhet och all vishet, all storhet och all godhet, säger dig att du är hans! … och att du inte kan besvara honom!

Du kan inte förvånas om du i ditt liv känner den där tyngden som den helige Paulus talar om: "Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft."

Dra dig då till minnes att du tillhör Kristus och vänd dig till Guds moder, som är din moder: de kommer inte att överge dig.

Ta emot de råd du får i din andliga vägledning som om de kom från Jesus Kristus själv.

Du har bett om ett råd för att segra i dina dagliga slag, och jag har svarat: då du öppnar din själ, så berätta först det som du skulle vilja att man inte visste om. Så blir djävulen alltid besegrad.

Öppna din själ lika enkelt som tydligt, på vid gavel, så att Guds Kärleks sol lyser upp dess allra avlägsnaste skrymsle.

Om den stumme demonen — som Evangeliet talar om — tar plats i själen, förstör den allt. Om man däremot omedelbart kastar ut den slutar allt väl, man fortskrider lyckligt, allt fungerar.

En fast föresats: "vild uppriktighet" i den andliga vägledningen, finkänsligt väluppfostrat … och må den uppriktigheten vara omedelbar.

Älska och sök hjälp från den som leder din själ. I den andliga vägledningen skall du blotta ditt hjärta helt och hållet — också ruttenheten om det skulle vara ruttet! — ärligt, med en önskan att bli botad. Annars kommer denna ruttenhet aldrig att försvinna.

Om du vänder dig till någon som bara kan rena såret ytligt … är du feg, för i grund och botten vill du dölja sanningen till skada för dig själv.

Var aldrig rädd för att säga sanningen, men glöm inte att det ibland är bättre att tiga av kärlek till nästan. Men tig aldrig av slöhet, bekvämlighet eller feghet.

Om du kan tycka om dina medmänniskor och sprider denna tillgivenhet — Kristi ömma, finkänsliga kärlek — till alla, så kommer ni att stödja varandra: och den som är på väg att falla kommer att känna sig stödd — och manad — av denna broderliga styrka till att vara Gud trogen.

Främja din anda av självtukt i detaljer av kärlek till nästan, och ansträng dig för att göra vägen till helighet mitt i världen angenäm för alla: ett leende kan ibland vara det bästa uttrycket för botgöringsandan.

Se till att du dagligen och generöst bemödar dig, glatt och diskret, om att tjäna dina medmänniskor och göra deras liv behagligt.

Att handla så visar verkligen Jesu Kristi kärlek.

Du bör se till att det "goda humör" — den glädje — som är en frukt av ett inre liv finns där du befinner dig.

Bemöda dig om att ägna dig åt en mycket intressant form av självtukt: att inte låta dina samtal kretsa kring dig själv.

Ett bra sätt att göra samvetsrannsakan:

Har jag idag såsom gottgörelse tagit emot de motgångar som kommit till mig ur Guds hand? Dem som mina kamrater orsakat mig genom sin karaktär? Dem som mitt eget elände ställer till med?

Har jag lyckats att såsom gottgörelse göra ett offer till Herren av själva den smärta som jag känner av att — så många gånger! — ha förolämpat honom? Har jag erbjudit honom skammen av min inre rodnad och förödmjukelse då jag betraktat hur lite framsteg jag gör på dygdens väg?

Visst skall du ha uppoffringar som du brukar utföra som en vana, men låt dem inte bli en fix idé!

De måste inte nödvändigtvis inskränka sig till att alltid vara desamma: det som måste vara konstant, vanligt, invant — utan rutin — är andan av självtukt.

Du vill gå i Kristi fotspår, ikläda dig hans klädnad, identifiera dig med Jesus: se då till att göra din tro handlingskraftig och offervillig, ägna dig åt att tjäna, gör dig kvitt allt som stör.

Heligheten är lika flexibel som smidiga muskler. Den som vill bli helig kan, medan han gör något som innebär självtukt, uppföra sig så att han kan underlåta — om det inte förolämpar Gud — något annat som är lika ansträngande och tacka Gud för den bekvämligheten. Om vi kristna skulle agera annorlunda, skulle vi riskera att bli stela, livlösa, som trasdockor.

Heligheten är inte stel som kartong: den kan le, ge vika, vänta. Heligheten är liv: övernaturligt liv.

Moder, lämna mig inte! Gör så att jag söker din Son; gör så att jag finner din son; gör så att jag älskar din Son … av allt mitt väsen! Påminn dig, Jungfru Maria, påminn dig.

När vår syn är grumlig, när våra ögon förlorar sin skärpa, måste vi vända oss mot ljuset. Och Jesus Kristus har sagt att han är världens ljus och att han kommit för att bota de sjuka.

Därför får dina sjukdomar, dina fall — om Herren tillåter sådana — inte avlägsna dig från Kristus: de må föra dig närmare honom!

På grund av mitt elände beklagade jag mig för en vän över att det verkar som om Jesus gick förbi … och lämnade mig ensam.

Jag reagerade omedelbart med smärta, full av förtröstan: det är inte så, min Älskade, det är utan tvivel jag som avlägsnat mig från dig. Aldrig mer!

Så mycket nedrigt det finns i mitt uppträdande, och så otrogen jag är mot nåden!

Moder, du syndarnas tillflykt, be för mig: så att jag aldrig mer blir till ett hinder för Guds arbete i min själ.

Du har varit så nära Kristus i så många år och … är en sådan syndare!

Rör inte det nära umgänget med Jesus dig till tårar?

Jag saknar inte den sanna glädjen, tvärtom … Och ändå, inför vetskapen om min egen uselhet, är det så självklart att i likhet med den helige Paulus utbrista: "Jag arma människa!"

Så växer ivern efter att radikalt riva ned den barriär som det egna jaget reser.

Bli varken skrämd eller modstulen då du upptäcker att du felar … och vilka fel!

Kämpa för att rycka upp dem med roten. Och medan du kämpar, så var övertygad om att det är bra att du känner all denna svaghet, för annars skulle du bli högmodig: och högmodet gör att man avlägsnar sig från Gud.

Häpna inför Guds godhet, för Kristus vill leva i dig … även när du uppfattar hela tyngden av ditt stackars elände, av ditt stackars kött, av din uselhet, av den stackars lera du är gjord av.

Ja, och var även då medveten om Guds kallelse: Jesus Kristus, som är Gud, som är människa, förstår mig och väntar på mig för att han är min Broder och min Vän.

Du lever glad, mycket lycklig, även om du ibland känner ett sting av nedstämdhet och till och med nästan oavbrutet kan uppleva en verklig, kvardröjande sorgsenhet. Denna glädje och denna beklämning kan samexistera, var och en i sin männi­ska: den förra i den nya människan, den senare i den gamla.

Ödmjukheten är en frukt av att man känner Gud och av att man känner sig själv.

Herre, jag ber dig om en present: Kärlek … en kärlek som gör mig ren. Och om ännu en present: självkännedom, så att jag fylls med ödmjukhet.

Heliga är de som kämpar ända till slutet av sitt liv: de som alltid reser sig varje gång som de har snubblat, efter varje fall, för att modigt fortsätta vägen fram med ödmjukhet, med kärlek, med hopp.

Om dina fel gör dig ödmjukare, om de får dig att med större kraft söka efter stöd från Guds hjälpsamma hand, är de en väg mot heligheten; felix culpa — saliga skuld! sjunger Kyrkan.

Bönen — även min! — är allsmäktig.

Ödmjukheten får varje människa att inte tappa modet på grund av sina misstag.

Sann ödmjukhet gör … att man ber om förlåtelse!

Åkalla Herren, och be honom om den botgöringsanda som utmärker den som övervinner sig själv dagligen, som tyst och självuppoffrande erbjuder honom denna beständiga självövervinnelse.

Upprepa i din personliga bön följande, när du känner köttets svaghet: Herre, ge mig ett kors för denna min stackars kropp, som blir trött och gör uppror!

Vad rätt den där prästen resonerade när han predikade så här: "Jesus har förlåtit mig alla mina många synder — en sådan generositet! — trots min otacksamhet. Och om Maria från Magdala blev förlåten många synder, för att hon älskade mycket, så har han förlåtit mig ännu mer, och vilken stor kärleksskuld har jag då inte!"

Jesus, jag vill älska dig bortom allt förnuft, heroiskt! Herre, med din nåd kommer jag inte att överge dig, även om jag måste dö för dig.

Lasaros uppstod därför att han hörde Guds röst: och genast ville han ta sig ur sitt tillstånd. Om han inte hade "velat" röra sig, hade han dött på nytt.

En uppriktig föresats: att alltid tro på Gud, att alltid hoppas på Gud, att alltid älska Gud … som aldrig överger oss, även om vi är i upplösningstillstånd som Lasaros.

Beundra denna tröstande paradox som kännetecknar de kristnas tillvaro: vår egen eländighet är vad som får oss att ta vår tillflykt till Gud, att "bli gudomliggjorda", och med Honom förmår vi allt.

När du fallit, eller när du känner dig tyngd under bördan av din bristfällighet, så upprepa följande med säkert hopp: Herre, se, jag är sjuk; Herre, kom och bota mig, du som av kärlek dog för mig på korset.

Jag upprepar: ha förtröstan, fortsätt ihärdigt att åkalla hans älskvärda hjärta. Han kommer att återge dig hälsan, som han gjorde för de spetälska i evangeliet.

Uppfyll dig med förtröstan på Gud och hys, ständigt mer för var dag, en djup längtan efter att aldrig fly från honom.

Obefläckade Jungfru, moder, överge mig inte! Se hur mitt stackars hjärta fylls av tårar. Jag vill inte förolämpa min Gud!

Jag vet redan, och tror att jag aldrig kommer att glömma, att jag inte är värd någonting: vad min litenhet, min ensamhet, tynger mig! Men … jag är inte ensam: du, ljuva Fru, och min Fader Gud, ni lämnar mig inte.

Inför mitt kötts uppror och djävulska resonemang mot min tro, älskar jag Jesus och tror: jag älskar och jag tror.

Följ den helige Paulus råd: hora est iam nos de somno surgere! — det är dags att arbeta! Att arbeta med ditt inre, med att bygga upp din själ; och att arbeta utåt, där du är, med att bygga upp Guds rike.

Ångerfullt säger du till mig: "Jag ser så mycket elände i mig själv! Jag är så trög och släpar på så mycket begär, att jag får intrycket av att aldrig ha gjort någonting för att närma mig Gud. Att börja, börja: Herre, alltid i början! Jag skall ändå se till att anstränga mig av hela min själ varje dag".

Må han välsigna dina ansträngningar.

Fader, sade du: jag gör så många misstag, så många felsteg.

Det vet jag redan, svarade jag dig. Men Gud vår Herre, som också vet det och tar med det i sina beräkningar, begär bara att du skall vara ödmjuk och erkänna det, och kämpa för att korrigera dig, för att tjäna honom bättre och bättre för varje dag som går, med mera inre liv, med ständig bön, med fromhet och genom att använda alla lämpliga medel för att helga ditt arbete.

Må du kunna förvärva — det vill du — en åsnas dygder! Åsnan är ödmjuk, den arbetar hårt och ihärdigt, den är envis!, trogen, går med säkra steg, den är stark — och om den har en god husbonde — tacksam och lydig.

Jag håller med: du bör ägna dig åt "dem". Men det första du skall ägna dig åt är dig själv, ditt inre liv. För annars kommer du inte att kunna tjäna dem.

Vad den där uppoffring som den helige Ande föreslår kostar på! Se i lugn och ro på ett krucifix … och du kommer att älska denna gottgörelse.

Spikas fast på Korset! Denna längtan kom som ett nytt ljus upp i denna själs sinne, hjärta och på hans läppar, många gånger.

Spikas upp på Korset? Vad svårt det är! sade han till sig själv. Och ändå kände han mycket väl till

vägen: agere contra! — förneka sig själv. Därför bönföll han: Hjälp mig, Herre!

Om vi försätter oss på Golgata där Jesus dog, bör erfarenheten av våra personliga synder få oss att känna smärta: att fatta ett mognare och djupare beslut att inte förolämpa honom igen.

Vi bör vare dag slipa vår sträva yta på samma sätt som när man bearbetar en sten eller snidar i trä: Ta bort brister ur vårt personliga liv med botgöringsanda, med små uppoffringar, som finns av två slag: aktiva — dem som vi själva söker upp, som små blommor vi plockar under dagens lopp — och passiva, som kommer utifrån och som vi har svårt att acceptera. Sedan lägger Jesus Kristus till det som saknas.

Vilken underbar avbild av den Korsfäste du kommer att bli, om du besvarar nåden generöst, glatt, helt och hållet.

Med öppna armar ber Herren dig om en ständig allmosa av kärlek.

Närma dig Jesus, som har dött för dig, närma dig Korset som avtecknar sig mot himlen på Kalv­ariebergets krön …

Men närma dig uppriktigt, med den inre samling som är ett tecken på kristen mognad: för att de gudomliga och mänskliga händelserna i Kristi lidande skall tränga in i din själ.

Vi bör ta emot självtukt med samma sinnelag som Jesus Kristus hade under sitt heliga lidande.

Självtukt är en nödvändig förutsättning för allt apostolat och för att fullkomligt genomföra varje apostoliskt verk.

Botgöringsandan består huvudsakligen i att dra nytta av det rikliga överflödet av små saker — handlingar, försakelser, uppoffringar, tjänster vi kan utföra — som vi möter varje dag längs vår väg, och göra dem till akter av kärlek, botfärdighet, självtukt, och därigenom göra en liten blombukett av dem vid dagens slut: en vacker bukett som vi erbjuder Gud!

Den bästa offerandan är att vara uthållig i ett påbörjat arbete: såväl när man utför det med entusiasm som när man utför det motvilligt.

Låt din andlige ledare bedöma din självtuktsplan så att han kan moderera den.

Men att moderera betyder inte alltid att minska självtukten, den kan även ökas, om han anser det lämpligt. Och acceptera det, oavsett vilket det är!

Helig blir man med den helige Andes hjälp — som kommer och tar sin boning i våra själar — genom nåden som vi får i sakramenten och genom konstant asketisk kamp.

Min son, vi får inte lura oss själva: jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa det — du och jag kommer alltid att behöva kämpa, alltid, ända till slutet av våra liv. Därigenom kommer vi att älska friden, vi kommer att skänka andra frid och vi kommer att få det eviga livets lön.

Nöj dig inte med att tala med Tröstaren, lyssna till honom!

Begrunda i din bön att det andliga barnaskapets liv, som gav dig en djup insikt om att du är Guds barn, fyllde dig med ett barns kärlek till Fadern; tänk på att du först gick genom Maria till Jesus, som du tillber som en vän till honom, som hans bror, som den som älskar honom …

Sedan du tagit det här rådet till dig, förstår du att du hittills visste att den helige Ande har sin boning i din själ för att helga den … men att du inte hade "begripit" denna sanning om hans närvaro. Du behövde det där rådet: nu känner du Kärleken inom dig; och du vill umgås med honom, vara hans vän, hans förtrogne … göra det lättare för honom att städa, rycka upp, sätta i brand …

Jag klarar det inte, tänkte du. — Lyssna till honom, upprepar jag. Han skall ge dig kraft, han kommer att göra allt, om du vill … och visst vill du!

Be till honom: Gudomlige Gäst, Mästare, Ljus, Vägledare, Kärlek: må jag välkomna dig och lyssna till din undervisning, och upptändas och följa dig och älska dig.

För att närma dig Gud, för att flyga ända upp till Gud, behöver du bönens och gottgörelsens starka och generösa vingar.

För att undvika slentrian i dina muntliga böner, försök att recitera dem med samma kärlek som den som talar för första gång med sin älskade … och som om det skulle vara den sista gången som du kunde vända dig till Herren.

Om du är stolt över att vara den heliga Marias son, så fråga dig själv: Hur många gånger under dagen, från morgonen till kvällen, visar jag min vördnad för Jungfru Maria?

Det finns, bland annat, två skäl för att jag skall gottgöra min obefläckade Moder varje lördag och aftonen före hennes högtider, sade den där vännen till sig själv.

Ett skäl — det räcker att öppna ögonen för att se det — är att folk i stället för att ägna söndagarna och Jungfruns högtider (vanligen folkliga högtider) åt bön ägnar dem åt att förolämpa vår Jesus med offentliga synder och skandalösa brott.

Det första skälet är att vi som vill vara goda döttrar och söner inte ägnar de dagar som är vigda åt Herren och hans Moder den uppmärksamhet vi borde, kanske på grund av satans inflytande.

Du inser redan att dessa skäl, tyvärr, fortfarande är mycket aktuella och gör att även vi bör gottgöra.

Jag har alltid ansett den kristnes bön vara ett kärleksfullt samtal med Jesus, som inte ens bör avbrytas i de stunder då vi rent fysiskt befinner oss långt borta från tabernaklet, för hela vårt liv består av mänskliga kärlekssånger med gudomlig genklang … Och älska, det kan vi alltid göra.

Guds kärlek till hans skapade varelser är så stor, och vårt gensvar borde vara så fulländat, att klockorna stannade när den heliga Mässan firas.

De grenar som är förenade med vinstocken mognar och ger frukt.

Vad bör du och jag göra? Vara mycket förenade, genom Brödet och Ordet, med Jesus Kristus som är vår vinstock … och säga kärleksfulla ord till honom hela dagen. Så gör förälskade.

Älska Herren mycket. Bevara och främja i din själ denna längtan att älska honom. Älska Gud, just nu, när kanske ganska många av dem som håller honom i sina händer inte älskar honom, behandlar honom illa och försummar honom.

Behandla Herren mycket väl, i den heliga mässan och under hela dagen!

Bönen är den kristnes mäktigaste vapen. Bönen gör oss verkningsfulla. Bönen gör oss lyckliga. Bönen ger oss all styrka vi behöver för att hålla Guds bud.

Ja! hela ditt liv kan och bör vara bön.

Personlig helighet är inte en verkningslös teori, utan en precis, gudomlig och mänsklig verklighet, som ständigt tar sig uttryck i dagliga kärlekshandlingar.

Du bör leva i samförstånd med dina medmänniskor och förstå dem, du bör vara som en bror för dem, du bör så kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek — som den kastilianske mystikern Johannes av Korset säger.

Vi är inte goda bröder till våra bröder människorna om vi inte är beredda att handla rätt, även om vår omgivning misstolkar vårt uppträdande och reagerar på ett otrevligt sätt.

Du kan inte älska och tjäna Kyrkan i högre eller mindre grad beroende på om hennes medlemmar är mer eller mindre heliga, även om vi hyser en brinnande längtan efter att alla kristna skall vara fullkomliga.

Du skall älska Kristi brud, din moder, som är och alltid kommer att vara ren och utan fläck.

Arbetet med vår personliga helgelse får följdverkningar både för många själars helighet och för Guds Kyrkas helighet.

Eftersom Gud hör dig, älskar dig och lovar dig härligheten, kan du vara övertygad om att du, om du vill, i skydd av din himmelske Faders allsmäktiga hand kan bli en person fylld av styrka, beredd att vittna överallt om hans älskvärda och sanna lära.

Herrens åker är bördig och hans utsäde är gott. När det ändå växer ogräs i denna vår värld, tvivla då inte på att människorna, särskilt de kristna, har brustit i sitt svar på Herrens godhet, somnat och lämnat fältet fritt för fienden.

Klaga inte, det leder inte till något; granska däremot ditt eget handlande.

Även du får någonting att tänka på genom denna kommentar som smärtade mig mycket: "Jag ser tydligt bristen på motstånd mot skamliga lagar, eller hur ineffektivt motståndet är, vilket beror på att det högst upp och längst ned och i mitten finns många — väldigt många! — som bara följer strömmen".

Guds och hans Kyrkas fiender, manipulerade av satans outsinliga hat, rör sig och organiserar sig utan uppehåll.

Med en "exemplarisk" ihärdighet förbereder de sitt folk, de har skolor, beslutsfattare och agitatorer och genom fördold — men effektiv — verksamhet sprider de i hem och på arbetsplatser sina idéer och sår sitt utsäde, destruktiv för varje religiös ideologi.

Vad borde inte vi kristna göra för att tjäna vår Gud, alltid med sanningens hjälp?

Blanda inte ihop att vara sansad med att vara lat, slarvig, med att skjuta upp beslut eller studier av olika ämnen.

Sinneslugn går alltid hand i hand med flit, en nödvändig dygd för att utan uppskov tänka igenom och lösa oavslutade ärenden.

Min son: Var är den Kristus som själarna söker i dig? I ditt högmod? I din önskan att dominera över andra? I de där små bristerna i din karaktär som du inte vill övervinna? I din envishet? … Är Kristus där? — Nej!

Jag håller med: du måste ha en egen personlighet, men din personlighet måste försöka identifiera sig med Kristi personlighet.

Jag föreslår dig en bra regel som du kan följa för att leva broderligt i en anda av tjänande: När du inte är närvarande skall de andra kunna fortsätta och genomföra den uppgift som du har för handen tack vare den erfarenhet som du generöst delar med dig av, utan att du gör dig oumbärlig.

Du ansvarar — trots dina passioner — för andras helighet, för andras liv som kristna, för andras effektivitet.

Du är inte isolerad. Om du stannar upp, hur många kommer då inte också att stanna eller ta skada!