Texter på ämnet

Många påbörjar men få avslutar. Vi som försöker uppföra oss som Guds barn bör tillhöra den senare kategorin. Glöm inte att bara uppgifter som avslutas med kärlek, som avslutas väl, förtjänar det beröm från Herren som vi kan läsa i den heliga Skrift: Slutet är bättre än början.

Ni har kanske redan hört mig berätta följande anekdot under något annat föredrag. Jag vill hur som helst åter påminna er om den, eftersom den är mycket talande och lärorik. Vid ett visst tillfälle letade jag i det romerska ritualet efter en bön för att välsigna den sista stenen i en byggnad, den viktiga sten som är så betydelsefull eftersom den på ett symboliskt sätt förenar många människors hårda, ansträngande och uthålliga arbete som varat i många långa år. Jag blev mycket förvånad då jag märkte att det inte fanns någon. Jag fick nöja mig med en benedictio ad omnia, en allmän välsignelse. Jag erkänner att jag tyckte att en sådan brist verkade omöjlig, och gick långsamt igenom ritualets index, flera gånger, men förgäves.

Många kristna är inte längre övertygade om att det helgjutna liv som Herren kräver av sina barn förutsätter att vi verkligen bemödar oss om att omsorgsfullt slutföra våra uppgifter - som vi skall helga - även i dess minsta delar.

Vi får inte erbjuda Herren något som inom ramen för våra stackars mänskliga begränsningar inte är perfekt, fläckfritt, noggrant utfört även i minsta detalj: Gud tar inte emot hafsverk. Ni får inte offra något med fel, förmanar oss den heliga Skrift, ett sådant blir inte till behag. Därför måste vars och ens arbete, de göromål som vi ägnar våra dagar och vår energi åt, vara ett offer som är värdigt Skaparen, operatio Dei, Guds arbete och arbete för Gud: kort sagt, ett fulländat, oklanderligt utfört arbete.

Jag talar inte om påhittade ideal. Jag talar om en mycket konkret verklighet, som är av grundläggande betydelse och som kan förvandla även miljöer som kan tyckas vara de mest hedniska och fientligt inställda till Guds krav, på samma sätt som skedde i början av frälsningens tidevarv. Begrunda dessa ord av en anonym författare från den tiden, som sammanfattar vår kallelses storhet med följande ord: Vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen. Själen är spridd i alla kroppens lemmar och de kristna i alla världens städer. Själen bor ju i kroppen men är inte av kroppen; de kristna bor också i världen men är inte av världen. Osynlig förvaras själen i den synliga kroppen; och de kristna är kända där de lever i världen, men deras gudsdyrkan är osynlig (…) Själen bor, fastän odödlig i den dödliga kroppen; och de kristna bor som främlingar i det förgängliga, medan de väntar på oförgängligheten i himlen. När själen far illa i fråga om mat och dryck förkovras den; så förökas också de kristna för var dag, fastän de bestraffas. I en så viktig ställning har Gud satt dem, och de har inte rätt att överge den.

Vi skulle därför gå vilse om vi skulle strunta i de timliga angelägenheterna: även i dessa väntar Gud på oss. Ni kan vara säkra på att vi människor skall närma oss Gud genom de händelser i vardagslivet som Försynen i sin oändliga vishet befaller eller tillåter. Vi kommer inte att uppnå detta mål om vi inte anstränger oss för att avsluta våra uppgifter väl, om vi inte ivrigt håller ut vid det arbete vi påbörjat med mänsklig och övernaturlig glädje, om vi inte utövar vårt yrke som den bäste och om det är möjligt - jag tror att om du verkligen vill det, så är det möjligt - bättre än den bäste, för vi kommer att använda alla hederliga världsliga medel och de andliga medel som behövs för att erbjuda vår Herre ett ypperligt och fulländat arbete, ett fullbordat filigran.

Jag minns även min vistelse i Burgos vid samma tid. Många kom och tillbringade någon dag tillsammans med mig, vissa hade permission, andra var förlagda till kasernerna i området. Jag delade rum med några av mina söner i ett förfallet hotell och trots att vi saknade även de mest grundläggande bekvämligheter, såg vi till att de som kom - hundratals! - inte skulle sakna vad de behövde för att kunna vila och återhämta sina krafter.

Jag brukade promenera längs floden Arlanzón för att samtala med dem, lyssna till vad de anförtrodde mig och försöka vägleda dem med lämpliga råd för att stärka dem eller öppna nya horisonter för deras andliga liv; och med Guds hjälp uppmanade, stimulerade och upptände jag alltid i dem en längtan efter att leva ett kristet liv. Under våra promenader nådde vi ibland klostret Las Huelgas och ibland tog vi en tur till katedralen.

Jag tyckte om att gå upp i ett av tornen för att dessa unga män på nära håll skulle se de otaliga tornspirorna, som ett invecklat stenbroderi, frukten av tålmodigt och hårt arbete. Under våra samtal brukade jag påpeka att detta underverk inte syns från marken. Och för att försöka få det jag så många gånger förklarat för dem att bli konkret, kommenterade jag: detta är Guds arbete, Guds verk! Att avsluta sitt arbete med perfektion, med samma skönhet och skicklighet som hos dessa spetsar av sten. Inför en så påtaglig verklighet förstod de att allt detta var bön, ett vackert samtal med Herren. De som lade ner all sin energi i detta arbete visste mycket väl att ingen skulle uppskatta deras möda från stadens gator: den var bara för Gud. Förstår du nu hur yrkeskallet kan föra dig närmare Herren? Gör likadant som de där medeltida murarna, så kommer även ditt arbete att vara operatio Dei, ett mänskligt arbete vars väsen och drag är gudomliga.

Övertygade om att Gud är allestädes närvarande prisar vi Herren då vi arbetar på åkrarna, och när vi färdas över haven eller utför något annat arbete lovsjunger vi hans välgärningar. Därigenom är vi i varje stund förenade med Gud. Även om ni befinner er isolerade och långt borta från er vanliga miljö - som de där unga männen i skyttegravarna - kommer ni att vara försjunkna i Herren genom ert personliga och gedigna, kontinuerliga arbete som ni kommer att ha omvandlat till bön. Ni kommer att ha påbörjat och avslutat det i närvaro av Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande.

Men glöm inte att ni även är i människors närvaro och att dessa förväntar sig ett kristet vittnesbörd av er - av dig! Därför måste vi i de mänskliga aspekterna av vårt yrkesarbete agera på ett sådant sätt att vi inte måste skämmas om folk som känner och tycker om oss ser oss arbeta och så att vi inte ger dem anledning att känna sig förlägna. Om ni handlar i enlighet med den anda jag försöker lära er, kommer de som litar på er inte att behöva skämmas och ni kommer inte att behöva rodna; och det kommer inte heller att gå för er som med den där mannen i liknelsen som började bygga ett torn: de som såg att han hade lagt grunden men inte kunde bygga färdigt började göra narr av honom och sade: Den där, han satte i gång ett bygge men kunde inte få det färdigt.

Jag försäkrar er att om ni inte förlorar ert övernaturliga perspektiv så kommer ni att kunna kröna ert arbete, ni kommer att bygga färdigt er katedral, intill sista stenen.