Texter på ämnet

De som betraktade Jesu liv överhopade Honom med lovord och om ni tänker efter, så finns det en lovprisning som på sätt och viss sammanfattar dem alla. Jag tänker på det häpna utrop av beundran och entusiasm som folkmassorna spontant upprepade då de förundrat bevittnade hans underverk: bene omnia fecit, han har gjort allting beundransvärt väl: de stora undren och de små, vardagliga saker som ingen överväldigades av men som Kristus utförde med fullkomligheten hos den som är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa.

Hela Herrens liv hänför mig, men jag hyser en särskild svaghet för hans trettio år i det fördolda i Betlehem, i Egypten och i Nasaret. För en ytlig betraktare kan det verka som om denna - långa - tid, som Evangelierna knappt ens nämner, saknar betydelse. Icke desto mindre har jag alltid hävdat att tystnaden kring denna period i vår Mästares liv är mycket talande och full av underbara lärdomar för oss kristna. Det var år av intensivt arbete och bön, då Jesus Kristus levde ett vanligt liv - som vårt, om vi så vill - samtidigt gudomligt och mänskligt. Såväl i hantverkarens enkla och okända verkstad som senare inför folkmassorna gjorde han allting fullkomligt.

Stå därför fasta och orubbliga - det är åter den helige Paulus som talar - mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda bli förspilld. Förstår ni? Då vi utövar vårt yrke och är fast beslutna att helga det, aktualiseras en lång rad dygder: själsstyrka, eftersom vi skall härda ut i arbetet trots de svårigheter som naturligtvis finns, utan att någonsin låta oss övermannas av dess tyngd; måttfullhet eftersom vi skall hänge oss utan förbehåll och besegra bekvämlighet och egoism; rättvisa eftersom vi skall uppfylla våra plikter gentemot Gud, samhället, familjen och kollegorna; klokhet eftersom vi i alla situationer skall veta vad som är lämpligt och skrida till verket utan dröjsmål … Och allt detta, jag upprepar, skall vi göra av kärlek, med en levande och angelägen ansvarskänsla för resultatet av vårt arbete och dess apostoliska betydelse.

Kärlek består i gärningar, inte blott i vackra ord, säger ett folkligt ordspråk, och det finns ingenting att tillägga.

Herre, skänk oss din nåd. Öppna dörren till verkstaden i Nasaret, så att vi kan lära oss betrakta dig, din heliga moder Maria och den helige patriarken Josef - som jag vördar och älskar så mycket - och se hur ni alla tre hängivet lever ett liv av heligt arbete. Våra stackars hjärtan kommer att känna sig rörda: vi kommer att söka dig och finna dig i vardagens arbete, som du vill att vi skall omvandla till Guds verk, till ett verk av kärlek.

Arbetsamhet, flit

Det finns två mänskliga dygder - arbetsamhet och flit - som sammansmälter till en enda dygd: strävan efter att utnyttja de talanger som Gud har givit var och en av oss. De är dygder för att de leder till att man avslutar saker väl. Arbetet - det har jag predikat sedan 1928 - är nämligen inte en förbannelse eller ett straff för synden. I första Moseboken talas om denna verklighet redan innan Adam gjorde sitt uppror mot Gud. Enligt Guds plan var människan redan från begynnelsen ämnad att arbeta och därigenom samarbeta i den väldiga skapelsegärningen.

Den som är arbetsam tar vara på tiden, som inte bara är pengar utan Guds ära. Han gör det han skall och går upp i det han gör, inte av slentrian eller för att fylla ut timmarna, utan som följd av uppmärksam och genomtänkt eftertanke. Därför är han flitig. Den latinska motsvarigheten till ordet flitig - diligens - kommer av verbet diligo, som betyder älska, uppskatta, välja efter omsorgsfullt och moget övervägande. Det är inte den som hastar fram som är flitig, utan den som arbetar med kärlek, uppmärksamt.

Vår Herre, en fullkomlig människa, valde ett hantverk som han utförde noggrant och kärleksfullt under nästan alla de år som han tillbringade på jorden. Han utförde sitt hantverk bland de övriga invånarna i sin by och hans mänskliga och gudomliga göromål har tydligt visat oss att den vardagliga verksamheten inte är en obetydlig detalj utan det nav som vår helgelse kretsar kring, ett ständigt tillfälle att möta Gud, att prisa och ära Honom med vår intelligens eller våra händers arbete.

En trons, hoppets och kärlekens mästarinna

Maria bidrog med sin kärlek till de troendes födsel i Kyrkan, lemmar till det Huvud vars mor hon verkligen är enligt köttet. Som moder undervisar hon; och eftersom hon är moder är hennes undervisning heller inte högljudd. Det är nödvändigt att ha en grundläggande finkänslighet, en viss mildhet, för att förstå vad hon uppenbarar för oss, snarare i handling än i ord.

En trons mästarinna. Salig hon som trodde, så hälsar vår Frus kusin Elisabet henne, då hon beger sig upp bland bergen för att besöka henne. Den heliga Marias akt av tro var underbar: Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt. I sin Sons födelse betraktar hon Guds storhet på jorden: en änglakör var närvarande, och såväl herdarna som denna världens mäktiga män kom för att dyrka barnet. Men därefter måste den heliga Familjen fly till Egypten för att undkomma Herodes kriminella avsikter. Därefter, tystnad: 30 långa år av enkelt, normalt liv, likt det liv man levde i ett hem i en liten by i Galileen.

Det heliga Evangeliet visar oss i kortfattade ordalag hur vi skall förstå vår moders exempel: Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Låt oss efterlikna henne och i vårt umgänge med Herren tala med Honom i en kärleksfull dialog om allt som händer oss, även om de minsta händelser. Vi får inte glömma att vi måste överväga dem, bedöma dem och se dem med trons ögon för att kunna upptäcka Guds vilja.

Låt oss ta vår tillflykt till Maria, om vår tro är svag. Till följd av miraklet vid bröllopet i Kana trodde hans lärjungar på honom, berättar den helige Johannes Vår moder för alltid vår talan inför sin Son, så att han lyssnar till oss och visar sig för oss på ett sådant sätt att vi kan bekänna: Du är Guds Son.