Texter på ämnet

Att bära frukt åt Gud

Låt oss nu betrakta liknelsen om mannen som skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Han anförtror olika belopp åt var och en, för att de skall förvalta dem under hans frånvaro. Jag tycker att det är mycket lämpligt att vi fäster vår uppmärksamhet på den som tog emot en talent: han uppför sig på ett sätt som skulle kunna kallas "listigt". Han tänker och funderar med sitt simpla förstånd och bestämmer sig sedan för att gräva en grop och gömma sin herres pengar.

Vilken sysselsättning kommer denne man sedan att kunna välja, då han har gjort sig av med arbetsredskapet? Han har oansvarigt gjort det bekväma valet att bara ge tillbaka det som han erhållit. Han kommer att slå ihjäl minuter, timmar, dagar, månader, år, hela livet! De andra anstränger sig, gör affärer, bemödar sig ädelt om att ge tillbaka mer än de erhållit, den rättmätiga frukten, för uppmaningen var mycket tydlig: negotiamini dum venio; ta er an detta arbete för att ge vinst, tills husbonden kommer tillbaka. Men inte han, han slösar bort sitt liv.

Så synd att ägna sitt liv åt att slå ihjäl tiden, som är en skatt som Gud givit oss! Det duger inte att komma med ursäkter för att rättfärdiga ett sådant handlande. Må ingen säga: "Jag har bara en talent, jag kan inte uppnå någonting." Även om du bara har en talent kan du handla på ett förtjänstfullt sätt. Så sorgligt att inte göra något användbart och dra verklig nytta av alla de färdigheter, oavsett om de är många eller få, som Gud ger människan för att hon skall tjäna sina medmänniskor och samhället!

När en kristen slår ihjäl sin tid på jorden, riskerar han att slå ihjäl sin himmel - det vill säga då han på grund av sin egoism drar sig tillbaka, gömmer sig, upphör att bry sig om sin omgivning. Den som älskar Gud ger inte bara det han har, den han är, för att tjäna Kristus, han ger sig själv. Han ser inte - med ett simpelt synsätt - sin hälsa, sitt namn eller sin karriär såsom sitt livs mål.

Mitt, mitt, mitt…, tänker, säger och gör många. En sådan obehaglig attityd! Den helige Hieronymus påpekar att Skriftens ord går sannerligen i uppfyllelse - "de söker ursäkter för sina synder" (Ps 140:4) - i dessa människor som inte bara syndar genom högmod, utan även är lata och försumliga.

Det är högmodet som ständigt får folk att tänka mitt, mitt, mitt… Det är en last som gör människan till en ofruktbar varelse, som utplånar hennes längtan efter att arbeta för Gud, som får henne att inte ta vara på tiden. Förlora inte din effektivitet, men utplåna däremot din egoism. Skulle ditt liv tillhöra dig? Ditt liv tillhör Gud och av kärlek till Gud skall du använda det för alla människors väl. Gräv upp den där talenten! Få den att ge avkastning, så kommer du med glädje att märka att det i dessa övernaturliga affärer saknar betydelse om det jordiska resultatet inte är så magnifikt att det väcker människors beundran. Det väsentliga är att vi ger allt vi är och allt vi har, att vi ser till att talenten ger avkastning och att vi ständigt strävar efter att ge god frukt.

Gud ger oss kanske ett år till för att tjäna Honom. Tänk inte på fem år, inte ens på två. Var bara uppmärksamma på det här enda året, det år som nyss har börjat, för att ge det till Gud, för att inte gräva ner det! Detta måste vara vår fasta föresats.

Jag vill återigen påminna er om att vi inte har mycket tid: tempus breve est för vårt jordeliv är kort och med de medel jag nämnt behöver vi inte mer än god vilja för att ta vara på de tillfällen som Gud skänker oss. I och med att vår Herre kom till vår värld började den rätta stunden, frälsningens dag för oss och för alla. Må Gud vår Fader inte behöva förebrå oss med de ord som han lade i profeten Jeremias mun: till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan tar i akt tiden för sin återkomst. Mitt folk däremot vill inte känna Herrens lagar.

Det finns inte dåliga eller olämpliga tidpunkter. Alla dagar är bra för att tjäna Gud. Dåliga dagar uppstår bara när människan slösar bort dem genom sin brist på tro, sin lättja och sin oföretagsamhet som avleder henne från att arbeta med Gud, för Gud. Jag vill lova Herren alltid! Tiden är en skatt som försvinner, som undflyr oss, som rinner mellan våra fingrar på samma sätt som vatten rinner ner i klippskrevor. Gårdagen har redan varit och dagen flyr. Morgondagen kommer snart att vara en ny gårdag. Detta liv varar en mycket kort tid. Men vad mycket man kan göra under denna korta tidsrymd av kärlek till Gud!

Vi kommer inte att kunna anföra några ursäkter. Herren har varit slösaktigt generös gentemot oss. Han har tålmodigt undervisat oss, han har förklarat sina lagar med liknelser och oförtröttligt påmint oss om dem. Han kan fråga oss, som han frågade Filippos: så många år har jag varit tillsammans med er, och ändå känner ni mig inte? Det är dags att arbeta på riktigt, att ta vara på varje ögonblick under dagen, uthärda - villigt och glatt - hela dagen i solhettan.

Att förvandla arbetet till bön

Jag brukar ofta säga att vi inte får göra dessa stunder av samtal med Jesus, som ser oss och lyssnar på oss från Tabernaklet, till en opersonlig bön. Jag brukar kommentera att vi för att meditera på ett sådant sätt att vi genast inleder en dialog med Herren - ljudet av ord är inte nödvändigt - måste lämna anonymiteten, försätta oss i hans närvaro sådana som vi är, utan att gömma oss i den folkmassa som fyller kyrkan eller i en strid ström av tomma ord som inte springer fram ur hjärtat, utan på sin höjd ur en vana som tömts på innehåll.

Nu vill jag tillägga att även ditt arbete måste vara personlig bön, att det måste omvandlas till ett storslaget samtal med vår himmelske Fader. Om du försöker bli helig i och genom din yrkesverksamhet, måste du nödvändigtvis anstränga dig för att förvandla den till en bön utan anonymitet. Ditt yrkesarbete får inte heller urarta till en undanskymd, intetsägande syssla som utförs på ett slentrianmässigt opersonligt sätt, för i samma stund som det sker kommer den gudomliga drivfjäder som besjälar dina dagliga göromål att dö.

Jag kommer att tänka på de resor till fronterna som jag gjorde under det spanska inbördeskriget. Utan att kunna räkna med några som helst mänskliga medel begav jag mig till de platser där någon kunde behöva min prästerliga tjänst. Under dessa mycket speciella omständigheter, som kanske gav många en förevändning för underlåtelser och försummelser, nöjde jag mig inte med att ge asketiska råd. Då som nu var min strävan densamma, en strävan som jag nu hoppas att Herren skall uppväcka i var och en av er: jag brydde mig om deras själars väl och om deras lycka här på jorden; jag uppmuntrade dem till att ta vara på tiden med nyttiga uppgifter och att inte se på kriget som på ett slags sluten parentes i deras liv. Jag bad dem att inte bli uppgivna och att göra vad som stod i deras makt för att inte förvandla skyttegravarna och vaktposterna till något som kunde likna väntsalarna i dåtidens stationer, där man slog ihjäl tiden i väntan på tåg som aldrig tycktes komma…

Rent konkret gav jag dem rådet att ägna sig åt någon nyttig verksamhet - att studera, exempelvis språk - som var förenlig med deras militärtjänst. Jag rådde dem att aldrig upphöra att vara gudfruktiga män och att de skulle se till att hela deras uppträdande var operatio Dei, Guds arbete. Och jag blev rörd av att se hur underbart dessa unga män reagerade, i situationer som inte alls var enkla: man märkte hur solid deras karaktär var.

Arbetsamhet, flit

Det finns två mänskliga dygder - arbetsamhet och flit - som sammansmälter till en enda dygd: strävan efter att utnyttja de talanger som Gud har givit var och en av oss. De är dygder för att de leder till att man avslutar saker väl. Arbetet - det har jag predikat sedan 1928 - är nämligen inte en förbannelse eller ett straff för synden. I första Moseboken talas om denna verklighet redan innan Adam gjorde sitt uppror mot Gud. Enligt Guds plan var människan redan från begynnelsen ämnad att arbeta och därigenom samarbeta i den väldiga skapelsegärningen.

Den som är arbetsam tar vara på tiden, som inte bara är pengar utan Guds ära. Han gör det han skall och går upp i det han gör, inte av slentrian eller för att fylla ut timmarna, utan som följd av uppmärksam och genomtänkt eftertanke. Därför är han flitig. Den latinska motsvarigheten till ordet flitig - diligens - kommer av verbet diligo, som betyder älska, uppskatta, välja efter omsorgsfullt och moget övervägande. Det är inte den som hastar fram som är flitig, utan den som arbetar med kärlek, uppmärksamt.

Vår Herre, en fullkomlig människa, valde ett hantverk som han utförde noggrant och kärleksfullt under nästan alla de år som han tillbringade på jorden. Han utförde sitt hantverk bland de övriga invånarna i sin by och hans mänskliga och gudomliga göromål har tydligt visat oss att den vardagliga verksamheten inte är en obetydlig detalj utan det nav som vår helgelse kretsar kring, ett ständigt tillfälle att möta Gud, att prisa och ära Honom med vår intelligens eller våra händers arbete.