Texter på ämnet

Kämpa mot det överdrivna eftergivenhet som var och en brukar visa mot sig själv: var krävande mot er själva! Ibland tänker vi alltför mycket på hälsan, på att vila, vilket man inte får försumma just för att det är nödvändigt för att kunna återgå till arbetet med förnyade krafter. Men vila - det skrev jag redan för många år sedan - är inte att inte göra någonting alls. Det är att koppla av med verksamhet som kräver mindre ansträngning.

Vid andra tillfällen är vi, med falska ursäkter, alltför bekväma och glömmer det välsignade ansvar som vilar på våra axlar, vi nöjer oss med att klara skivan, vi låter oss dras med av krystade svepskäl för att rulla tummarna, medan Satan och hans bundsförvanter aldrig tar semester. Lyssna noga till vad den helige Paulus skrev till de kristna som arbetade som slavar och begrunda det: han uppmanade dem att lyda sina herrar, inte som inställsamma ögontjänare, och tillade: var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja. Tjäna villigt och glatt, det gäller ju Herren och inte människor. Vilket utmärkt råd som även du och jag bör följa!

Låt oss be vår Herre Jesus Kristus om ljus och hjälp för att i varje ögonblick upptäcka den gudomliga mening som förvandlar vårt yrkeskall till grunden för vår kallelse till heligheten och till det nav som denna kallelse kretsar kring. I Evangeliet kan ni läsa att Jesus var känd som faber, filius Mariae, hantverkaren, Marias son: även vi måste med helig stolthet visa i handling att vi är arbetare, arbetande män och kvinnor!

Eftersom vi alltid bör uppföra oss som Guds sändebud, måste vi vara väl medvetna om att vi inte tjänar Honom lojalt när vi överger vårt arbete, när vi inte är lika hängivna och självuppoffrande som våra medmänniskor då vi uppfyller våra yrkesplikter, när det finns skäl att utpeka oss som slöa, opålitliga, lättsinniga, slarviga, lata, odugliga … Den som missköter dessa plikter, som kan förefalla vara mindre viktiga, kommer nämligen knappast att kunna segra i de plikter som hänför sig till det inre livet och som med säkerhet är svårare. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig även i stort.

Jag talar inte om påhittade ideal. Jag talar om en mycket konkret verklighet, som är av grundläggande betydelse och som kan förvandla även miljöer som kan tyckas vara de mest hedniska och fientligt inställda till Guds krav, på samma sätt som skedde i början av frälsningens tidevarv. Begrunda dessa ord av en anonym författare från den tiden, som sammanfattar vår kallelses storhet med följande ord: Vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen. Själen är spridd i alla kroppens lemmar och de kristna i alla världens städer. Själen bor ju i kroppen men är inte av kroppen; de kristna bor också i världen men är inte av världen. Osynlig förvaras själen i den synliga kroppen; och de kristna är kända där de lever i världen, men deras gudsdyrkan är osynlig (…) Själen bor, fastän odödlig i den dödliga kroppen; och de kristna bor som främlingar i det förgängliga, medan de väntar på oförgängligheten i himlen. När själen far illa i fråga om mat och dryck förkovras den; så förökas också de kristna för var dag, fastän de bestraffas. I en så viktig ställning har Gud satt dem, och de har inte rätt att överge den.

Vi skulle därför gå vilse om vi skulle strunta i de timliga angelägenheterna: även i dessa väntar Gud på oss. Ni kan vara säkra på att vi människor skall närma oss Gud genom de händelser i vardagslivet som Försynen i sin oändliga vishet befaller eller tillåter. Vi kommer inte att uppnå detta mål om vi inte anstränger oss för att avsluta våra uppgifter väl, om vi inte ivrigt håller ut vid det arbete vi påbörjat med mänsklig och övernaturlig glädje, om vi inte utövar vårt yrke som den bäste och om det är möjligt - jag tror att om du verkligen vill det, så är det möjligt - bättre än den bäste, för vi kommer att använda alla hederliga världsliga medel och de andliga medel som behövs för att erbjuda vår Herre ett ypperligt och fulländat arbete, ett fullbordat filigran.

Övertygade om att Gud är allestädes närvarande prisar vi Herren då vi arbetar på åkrarna, och när vi färdas över haven eller utför något annat arbete lovsjunger vi hans välgärningar. Därigenom är vi i varje stund förenade med Gud. Även om ni befinner er isolerade och långt borta från er vanliga miljö - som de där unga männen i skyttegravarna - kommer ni att vara försjunkna i Herren genom ert personliga och gedigna, kontinuerliga arbete som ni kommer att ha omvandlat till bön. Ni kommer att ha påbörjat och avslutat det i närvaro av Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande.

Men glöm inte att ni även är i människors närvaro och att dessa förväntar sig ett kristet vittnesbörd av er - av dig! Därför måste vi i de mänskliga aspekterna av vårt yrkesarbete agera på ett sådant sätt att vi inte måste skämmas om folk som känner och tycker om oss ser oss arbeta och så att vi inte ger dem anledning att känna sig förlägna. Om ni handlar i enlighet med den anda jag försöker lära er, kommer de som litar på er inte att behöva skämmas och ni kommer inte att behöva rodna; och det kommer inte heller att gå för er som med den där mannen i liknelsen som började bygga ett torn: de som såg att han hade lagt grunden men inte kunde bygga färdigt började göra narr av honom och sade: Den där, han satte i gång ett bygge men kunde inte få det färdigt.

Jag försäkrar er att om ni inte förlorar ert övernaturliga perspektiv så kommer ni att kunna kröna ert arbete, ni kommer att bygga färdigt er katedral, intill sista stenen.

Det händer emellertid att vissa människor - de är goda, eller snarare godmodiga - i ord hävdar att de strävar efter att sprida vår tros vackra ideal, men i praktiken nöjer sig med att uppträda ytligt och försumligt i sitt yrkesliv: de agerar som hönshjärnor. Om vi stöter på sådana munväderskristna måste vi hjälpa dem med kärlek och tydlighet, och om det är nödvändigt med hjälp av det evangeliska hjälpmedel som kallas broderlig tillrättavisning: om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse, skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Och om dessa som skryter med att de är katoliker dessutom är äldre, mer erfarna eller har ansvarsfulla poster, så har vi desto större skäl att tala. Vi måste se till att de reagerar och börjar ta sitt arbete på större allvar, hjälpa dem som en god far eller lärare, utan att förödmjuka dem.

Det är mycket gripande att i lugn och ro meditera över den helige Paulus agerande: Ni vet ju själva på vilket sätt ni skall efterlikna oss. Vi var aldrig oordentliga hos er och åt aldrig av andras bröd utan att ha gjort rätt för oss. Vi slet och släpade, arbetade dag och natt för att inte ligga någon av er till last. Inte för att vi skulle sakna rätt till det, men vi har velat ge er ett föredöme att följa. När vi kom till er, gav vi er som föreskrift: den som inte vill arbeta får inte heller äta.

Av kärlek till Gud, av kärlek till människorna och för att bejaka vårt kristna kall måste vi ge ett gott exempel. Ni får inte väcka anstöt, inte ens skuggan av ett tvivel beträffande att Guds barn skulle kunna vara veka eller odugliga, ni får inte vilseledda andra … Ert uppträdande bör återspegla de normer och det beteende som kännetecknar ansvariga människor. Bonden som plöjer sin mark och ständigt upplyfter sitt hjärta till Gud, snickaren, smeden, tjänstemannen, akademikern - kort och gott, alla kristna - bör vara föredömen för sina kollegor, utan högmod, för i djupet av vår själ är vi väl medvetna om att det bara är om vi förtröstar på Honom som vi kan segra: på egen hand kan vi inte ens lyfta ett halmstrå från marken. Därför bör var och en i sitt arbete, på sin plats i samhället, känna sig skyldig att utföra ett Guds arbete som överallt sår Herrens frid och glädje. En fullkomlig kristen för alltid med sig frid och glädje. Frid för att han känner sig i Guds närvaro, glädje för att han känner sig omgiven av Guds gåvor. En sådan kristen är verkligen en kunglig människa, en helig Guds präst.