Texter på ämnet

Han vandrade omkring och gjorde gott

Förstår ni att det är nödvändigt att känna Jesus, att kärleksfullt betrakta hans liv? Många gånger har jag gått till den heliga Skrift för att finna något slags karaktäristisk levnadsbeskrivning över Jesus. Jag fann att den helige Ande givit en kortfattad sådan: pertransiit benefaciendo. Alla Jesu Kristi dagar på jorden, från hans födelse till hans död, var sådana: pertransiit benefaciendo, han fyllde dem genom att göra gott. Och i ett annat ställe säger Skriften: bene omnia fecit: Allt han har gjort är bra, han avslutade allt bra, han gjorde inte annat än gott.

Och hur är det fatt med dig och mig? Låt oss se om vi har någonting att ändra på. Jag ser garanterat många saker i mig själv som jag måste göra om. Eftersom jag inser att jag själv är oförmögen att göra gott, och då Jesus själv har sagt att vi inte kan göra någonting utan honom, så får vi, du och jag, vända oss till Herren och bönfalla honom att bistå oss, genom sin moder, i dessa intima samtal som kännetecknar människor som älskar Gud. Jag tillägger ingenting mer, för det är var och en av er som skall tala, enligt sina egna behov. Inombords och utan ljudet av ord, i denna stund, samtidigt som jag ger er dessa råd, tillämpar jag personligen dessa råd på mitt eget elände.

Han gjorde Guds, sin Faders, vilja

Jag håller mig strikt till sanningen om jag säger er att Jesus fortfarande fortsätter att söka härbärge i våra hjärtan. Vi måste be honom om ursäkt för vår egen blindhet, för vår otacksamhet. Vi måste be honom om nåden att aldrig stänga själens dörr för honom.

Herren döljer inte för oss att en sådan fullständig lydnad gentemot Guds vilja kräver uppoffringar och hängivelse, för kärleken kräver inte rättigheter: den vill tjäna. Han har gått den vägen först av alla. Jesus, hur lydde du? Usque ad mortem, mortem autem crucis, ända till döden, döden på ett kors. Vi måste stiga ur oss själva, krångla till livet för oss själva, förlora det av kärlek till Gud och människorna. Du ville leva och du ville inte att någonting skulle hända med dig. Men Gud ville någonting annat. Det finns två viljor: din vilja måste rätta sig efter Guds vilja och identifiera sig med den, det är inte Guds vilja som skall böjas för att rätta sig efter din.

Jag har med glädje sett många människor som har satt livet på spel – som du, Herre, usque ad mortem – för att göra vad Gud krävde av dem: de ägnade sin energi och sitt yrkesarbete åt att tjäna Kyrkan för alla människors väl.

Låt oss lära oss att lyda, låt oss lära oss att tjäna: det finns ingenting ädlare än att frivilligt vilja hänge sig för att vara till nytta för sina medmänniskor. När vi känner högmodet som muttrar inom oss, stoltheten som får oss att tro att vi är övermänniskor, är stunden inne att säga nej, att säga att vår enda triumf måste vara den som sker i ödmjukhet. Då kommer vi att identifiera oss med Kristus på korset, men inte motspänstigt, upprört eller motvilligt, utan glatt. Denna glädje, då vi glömmer oss själva, är nämligen det bästa beviset på kärlek.

Att påminna en kristen om att hans liv inte har någon annan mening än att lyda Guds vilja är inte liktydigt med att skilja honom från övriga människor. Tvärtom, i många fall är det bud vi fått av Herren att vi skall älska varandra som han har älskat oss genom att leva tillsammans med våra medmänniskor och på samma sätt som våra medmänniskor, genom att hänge oss åt att tjäna Herren i världen, så att alla människor kan lära känna Guds kärlek bättre: för att säga till dem att världens gudomliga vägar har öppnats.

Herren nöjde sig inte med att säga att han älskar oss, han visade det också i handling. Låt oss inte glömma att Jesus Kristus inkarnerades för att undervisa, för att vi skulle lära oss att leva ett liv som Guds barn. Tänk på evangelisten Lukas inledning till Apostlagärningarna: Primum quidem sermonem feci de omnibus, o Theophile, quae coepit Jesus facere et docere, jag har skrivit om allt det viktigaste som Jesus gjorde och lärde. Han kom för att lära, men genom att göra; han kom för att lära, men genom att vara ett föredöme, genom att vara Mästare och exempel genom sitt handlande.

Nu kan vi, här inför Jesusbarnet, fortsätta vår personliga rannsakan: Har vi bestämt oss för att se till att våra liv kan tjäna som föredöme och vara till lärdom för våra bröder, våra likar, våra medmänniskor? Har vi bestämt oss för att vara andra kristusar? Det räcker inte att säga det med munnen. Du – jag frågar var och en av er och mig själv – du, som genom att vara kristen är kallad att vara en annan Kristus, förtjänar du att man även om dig säger att du kommit för att facere et docere, att utföra saker och ting som ett Guds barn, uppmärksam på sin Fars vilja, för att därigenom uppmuntra alla människor att delta i dessa goda, hederliga, gudomliga och mänskliga ting som hör till återlösningen? Lever du Kristi liv i ditt vardagsliv mitt i världen?

Att utföra Guds verk är inte bara en vacker fras, utan en uppmaning till att viga sitt liv åt kärleken. Det är nödvändigt att dö bort från sig själv, för att återfödas till ett nytt liv. För så lydde Jesus, intill döden på ett kors, mortem autem crucis. Propter quod et Deus exaltavit illum. Och därför har Gud upphöjt honom. Om vi lyder Guds vilja, kommer korset även att vara Uppståndelse, upphöjelse. Kristi liv kommer att förverkligas, steg för steg, i oss: det är så man skall kunna säga att vi i våra liv försökt vara goda barn till Gud, att vi gjort vad gott är, trots vår svaghet och våra personliga fel, hur många de än är.

Och när döden kommer, och den kommer obevekligen, skall vi invänta den med jubel, så som jag har sett att många heliga personer kunnat invänta den, mitt i sitt vardagsliv. Med glädje: för om vi har försökt efterlikna Kristus i att göra gott – i att lyda och bära korset, trots vårt elände – kommer vi att uppstå som Kristus: surrexit Dominus vere!, han har verkligen uppstått.

Jesus, som gjorde sig till ett barn – tänk på det – besegrade döden. Genom att tillintetgöra sig, genom enkelhet och lydnad: genom att gudomliggöra sina skapade varelsers vanliga och enkla liv, segrade Guds Son.

Detta är Jesu Kristi triumf. Så har han lyft upp oss till sin nivå, till Guds barns nivå, genom att stiga ned till vårt jordiska plan, till det plan där människors barn finns.

Varje kristen högtid är en fredens högtid, och den vi firar i dag är det i högsta grad. Olivkvistarna, med sin antika symbolik, påminner om följande scen hämtad ur Första Moseboken: Noa väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Idag drar vi oss till minnes att förbundet mellan Gud och hans folk bekräftas och upprättas i Kristus, ty han är vår fred. I vår heliga katolska Kyrkas liturgi, som så underbart förenar och sammanfattar det gamla i det nya, läser vi i dag dessa djupt glädjande ord: Judarnas barn gick Herren till mötes med kvistar i händerna, de ropade och sjöng: Hosianna i höjden!

Hyllningen till Jesus Kristus förknippar vi med den som hälsade hans födelse i Betlehem. Där Jesus kom ridande – berättar den helige Lukas – bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.

Frid på jorden

Pax in coelo, frid i himlen. Men låt oss även se hur det står till på jorden. Råder det kanske fred på jorden? Nej, här finns ingen verklig fred, bara en skenbar fred, en jämvikt grundad på rädsla och osäkra kompromisser. Det råder heller inte fred i Kyrkan, som skakas av inre spänningar som sliter sönder Kristi Bruds vita tunika. Det saknas frid i många människors hjärtan, människor som fåfängt försöker kompensera sin själsliga oro genom att ständigt jäkta omkring eller med den lilla tillfredsställelse som kommer av att äga saker som inte mättar utan alltid lämnar sorgens bittra eftersmak.

Palmbladen, skriver den helige Augustinus, är en symbol för lovprisning, för de står för seger. Herren var på väg att segra, genom att dö på korset. Han var på väg att triumfera, i korsets tecken, över djävulen, dödens furste. Kristus är vår fred för han har segrat. Och han har segrat för att han har kämpat i den hårda kampen mot våra mänskliga hjärtans samlade ondska.

Kristus, som är vår fred, är även Vägen. Om vi vill ha fred, måste vi följa i hans fotspår. Fred följer på krig, kamp, den innerliga asketiska kamp som varje kristen måste föra mot allt som i hans liv inte kommer från Gud: mot högmod, sinnlighet, egoism, ytlighet eller ett trångt hjärta. Det leder ingenstans att ropa efter yttre lugn om det saknas inre frid i våra samveten, i själens djup, för från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, hädelse.