Texter på ämnet

Kristus lever. Det är denna sanning som gör vår tro meningsfull: Jesus, som dog på korset har uppstått och besegrat döden och mörkrets makt, lidandet och ångesten. Var inte förskräckta – med de orden hälsade ängeln kvinnorna som skyndade till graven. Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Haec est dies quam fecit Dominus, exsultemus et laetemur in ea, detta är dagen som Herren har gjort, låt oss jubla och vara glada!

Påsktiden är en glädjens tid, en glädje som inte begränsas till denna tid under det liturgiska året, utan ständigt fyller den kristnes hjärta, för Kristus lever: han är inte en person i det förgångna, någon som levde en viss tid och sedan gick bort och lämnade oss ett underbart minne och exempel.

Nej: Kristus lever. Jesus är Emmanuel: Gud med oss. Hans uppståndelse avslöjar att Gud inte överger oss. Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig, lovade Herren. Och han höll sitt löfte. Gud finner ännu sin glädje bland människors barn.

Kristus lever i sin Kyrka: Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går, skall jag sända honom till er. Detta var Guds plan: genom att dö på korset skulle Jesus ge oss sanningens och livets Ande. Kristus själv finns kvar i sin Kyrka: i hennes sakrament, i hennes liturgi, i hennes lära och i hela hennes verk.

På ett särskilt sätt finns han närvarande mitt ibland oss i sin dagliga självutgivelse i Eukaristin. Därför är den heliga Mässan det kristna livets mittpunkt och rot. I varje Mässa är hela Kristus närvarande, både huvudet och kroppen. Per Ipsum et cum Ipso, et in Ipso.* Kristus är Vägen och Medlaren: i honom har vi allt, utan honom blir vårt liv tomt. I Jesus Kristus och vägledda av honom vågar vi säga – audemus dicere – Pater noster, Fader vår. Vi vågar kalla himlens och jordens Herre Fader.

Jesus lever och är närvarande i den heliga hostian: detta är garantin för, roten till och fullbordandet av hans närvaro i världen.

Kristus lever i de kristna. Tron säger oss att en människa i nådens tillstånd är gudomliggjord. Vi är män och kvinnor, inte änglar. Vi är varelser av kött och blod, med ett hjärta och lidelser, med sorger och glädjeämnen. Gudomliggörandet påverkar emellertid hela människan som ett föregripande av den förhärligade uppståndelsen. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.

Kristi liv är vårt liv, enligt det han lovade apostlarna vid den sista måltiden: Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den kristne bör därför leva i överensstämmelse med Kristi liv och tillägna sig Kristi sinnelag, så att han kan utbrista, som den helige Paulus, non vivo ego, vivit vero in me Christus, jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.

Vår tro måste således vara levande, den måste få oss att verkligen tro på Gud och att upprätthålla en ständig dialog med honom. Den kristnes liv måste vara ett liv i ständig bön, i vilket han försöker vara medveten om Guds närvaro från morgon till kväll och från kväll till morgon. Den kristne är aldrig en enstöring, för han lever i ett ständigt umgänge med Gud, som är vid vår sida och i himlen.

Sine intermissione orate, uppmanar oss Aposteln, be ständigt. Och Klemens från Alexandria påminner om detta bud då han skriver följande: Han uppmanar oss att prisa och ära Ordet, som vi känner som frälsare och konung, och genom honom Fadern, inte på vissa speciella dagar som andra gör, utan ständigt, under hela livet och på alla möjliga sätt.

Då en kristen utför sina vardagliga arbetsuppgifter, då han övervinner tendensen till egoism, då han gläds åt vänskapen med sina medmänniskor, vid alla dessa tillfällen skall han åter möta Gud. Genom Kristus och i den helige Ande har en kristen tillträde till ett nära umgänge med Gud Fader och längs sin vandring genom livet söker han det kungarike som inte är av denna värld, men som börjar och förbereds i denna värld.

Man måste umgås med Kristus i Ordet och i Brödet, i Eukaristin och i bönen. Umgås med honom som man umgås med en vän, med den verkliga och levande människa som Kristus är, eftersom han har uppstått. Kristus, läser vi i Hebreerbrevet, är till i evighet och behåller för alltid sitt prästämbete. Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.

Kristus, den uppståndne Kristus, är vår kamrat, vår Vän. En kamrat som endast låter sig ses bland skuggor, men vars verklighet fyller hela vårt liv och får oss att längta efter att vara tillsammans med honom för alltid. Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. … Han som vittnar om detta säger: ”Ja, jag kommer snart.” Amen, kom Herre Jesus.

Genom att läsa Apostlagärningarnas redogörelse för händelserna den pingstdag då den helige Ande steg ned i form av eldstungor över vår Herres lärjungar, kan vi närvara det stora bevis på Guds makt som utgjorde början på Kyrkans vandring bland folken. Kristi seger över döden och synden – genom hans lydnad, hans offer på korset och hans uppståndelse – uppenbarades då i hela sin gudomliga klarhet.

Lärjungarna, som redan hade bevittnat den Uppståndnes förhärligande erfor i sig själva den helige Andes makt: deras förstånd och deras hjärtan öppnades för ett nytt ljus. De hade följt Kristus och tagit emot hans lära med tro, men de lyckades inte alltid begripa vidden av dess innebörd: det var nödvändigt att sanningens Ande skulle komma för att de skulle förstå allt. De visste att de endast i Jesus kunde finna det eviga livets ord, och de var beredda att följa honom och ge livet för honom, men de var svaga och när prövningens stund kom flydde de och lämnade honom ensam. På pingstdagen hör allt detta till det förflutna: den helige Ande, som är styrkans ande, har gjort dem bestämda, säkra och djärva. Jerusalems gator och torg genljuder av apostlarnas kraftfulla och medryckande ord.

Män och kvinnor från de mest skiftande regioner som befinner sig i staden under de dagarna lyssnar slagna av häpnad. Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar. Dessa under, som utspelas inför deras ögon, får dem att uppmärksamt lyssna till apostlarnas förkunnelse. Samme helige Ande som verkade i Herrens lärjungar rörde även vid deras hjärtan och förde dem till tron.

Den helige Lukas berättar om att många av dem som hört Petrus förkunna Kristi uppståndelse närmade sig honom efteråt och frågade: Bröder, vad skall vi göra? Aposteln svarade dem: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. I slutet av den heliga texten sägs att den dagen upptogs inemot tre tusen personer i Kyrkan.

Andens högtidliga ankomst på pingstdagen var inte en isolerad företeelse. Det finns knappt en sida i Apostlagärningarna där man inte talar om honom och om hans verkan, genom vilken han leder, styr och ger liv åt den första kristna gemenskapen: han inspirerar Petrus förkunnelse, han befäster lärjungarna i deras tro, han bekräftar med sin närvaro den kallelse som riktas till hedningarna, han sänder Saul och Barnabas till avlägsna länder för att bana nya vägar för Jesu lära. Kort sagt, hans närvaro och verkan leder allt.