Texter på ämnet

Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa

Guds Son blev kött och är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. I detta mysterium finns något som borde skaka om oss kristna. Jag var och förblir rörd: jag skulle vilja återvända till Loreto. Jag beger mig dit i tanken för att återuppleva Jesu barndomsår, då jag upprepar och betraktar detta Hic Verbum caro factum est.

Jesus Christus, Deus Homo, Jesus Kristus, Gud och människa. Detta är en av de magnalia Dei, Guds stora gärningar, som vi måste meditera över och för vilken vi måste vara tacksamma gentemot vår Herre som har kommit för att föra fred på jorden åt dem han har utvalt. Åt alla människor som vill förena sina viljor med Guds goda vilja: inte bara åt de rika, och heller inte bara åt de fattiga! Åt alla människor, åt alla bröder! För vi är alla bröder i Jesus, Guds barn, Kristi bröder: hans moder är vår moder.

Det finns bara en ras på jorden: Guds barns ras. Vi måste alla tala samma språk, det som vår Fader i himlen lär oss: det språk som är Jesu dialog med Fadern, det språk som man talar med hjärtat och med huvudet, det som ni just nu använder i er bön. Det språk kontemplativa människor talar, människor som är andliga för att de har upptäckt att de är Guds barn. Det är ett språk som tar sig uttryck i tusentals viljeakter, i klara ljus som upplyser förståndet, i vårt hjärtas ingivelser, i föresatser att leva ett hederligt liv, fullt av godhet, glädje och frid.

Det är nödvändigt att titta på Barnet, vår Kärlek, i vaggan. Vi bör titta på det medvetna om att vi står inför ett mysterium. Vi måste acceptera mysteriet genom tron, och likaledes genom tron fördjupa oss i dess innebörd. För att göra det behöver vi en kristen människas ödmjuka inställning: vi får inte vilja förminska Guds storhet så att den passar våra fattiga koncept och våra mänskliga förklaringar, utan förstå att detta mysterium i sin dunkelhet är ett ljus som leder människornas liv.

Vi ser – säger den helige Johannes Chrysostomos – att Jesus har trätt fram ur vår krets, ur vår mänskliga natur, och att han är född av en mor som är jungfru. Men vi förstår inte hur han kan ha utfört detta under. Låt oss inte trötta ut oss i försöken att upptäcka det. Låt oss hellre ödmjukt acceptera vad Gud uppenbarat för oss, utan att nyfiket försöka utforska vad Gud har dolt för oss. Genom att ödmjuka oss på det viset kommer vi att kunna förstå och älska. Mysteriet kommer då att bli för oss en lysande undervisning, mera övertygande än vilket mänskligt resonemang som helst.

För inte länge sedan beundrade jag en marmorrelief som föreställer de tre vise männens tillbedjan av Jesusbarnet. Det fanns andra figurer kring dessa: fyra änglar, var och en med sin egen symbol, ett diadem, ett jordklot krönt av korset, ett svärd, en spira. På detta åskådliga sätt illustrerades, genom tecken vi känner igen, den händelse som vi firar i dag: några visa män – enligt traditionen var de kungar – faller ned inför ett barn, efter att i Jerusalem ha frågat: Var finns judarnas nyfödde kung?

Rörd av denna fråga betraktar även jag Jesus, som ligger i en krubba, en plats som är lämpad endast för djur. Herre, var är din kunglighet, ditt diadem, ditt svärd, din spira? De tillhör dig och du vill inte ha dem. Han härskar insvept i lindor. Han är en värnlös kung som visar sig försvarslös: han är ett litet barn. Hur kan man annat än dra sig till minnes Apostelns ord: Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt?

Vår Herre inkarnerades för att uppenbara Faderns vilja för oss. Och redan från vaggan undervisar han oss. Jesus Kristus söker oss – med en kallelse som är en kallelse till helighet – för att fullborda återlösningen tillsammans med honom. Begrunda hans första lärdom: för att medåterlösa är det inte våra medmänniskor vi skall försöka besegra, utan oss själva. På samma sätt som Kristus måste vi tillintetgöra oss, uppfatta oss som våra medmänniskors tjänare, för att föra dem till Gud.

Var är kungen? Kan det inte vara så att Jesus framför allt önskar härska i hjärtat, i ditt hjärta? Därför gör han sig till ett barn, för vem älskar inte ett barn? Var är kungen? Var är Kristus, som den helige Ande försöker forma i våra själar? Han kan inte vara närvarande i det högmod som skiljer oss från Gud, han kan inte vara närvarande i bristen på kärlek som isolerar oss. Där kan Kristus inte finnas, där blir människan ensam.

Vid Jesusbarnets fötter, inför en kung utan yttre tecken på sin värdighet, kan ni på Herrens Uppenbarelses högtid säga till honom: Herre, ta bort högmodet ur mitt liv, förstör min egenkärlek, min vilja att hävda mig själv och betvinga andra. Gör så att grunden för min personlighet må vara att identifiera mig med dig.

Låt oss lära oss av Jesu handlingssätt. Under sitt jordeliv ville han inte ens ha den ära som tillhörde honom: trots att han hade rätt att behandlas som Gud, antog han en tjänares, en slavs gestalt. En kristen vet alltså att all ära tillkommer Gud och att han inte kan använda evangeliets upphöjda storhet som redskap för mänskliga intressen och ambitioner.

Låt oss lära oss av Jesus. Då han avstår från all mänsklig ära, handlar han fullständigt i överensstämmelse med storheten i sin unika sändning: han är Guds älskade Son, som inkarneras för att rädda människorna, ett uppdrag som Fadern har omgivit med kärleksfull omsorg: Filius meus es tu, ego hodie genui te. Postula a me et dabo tibi gentes hereditatem tuam: Du är min Son, jag har fött dig i dag. Be mig, så ger jag dig folken som arv.

En kristen som – i Kristi spår – lever i en sådan anda av fullkomlig tillbedjan av Fadern, får av Herren även höra ord av kärleksfull omsorg: Han håller fast vid mig, och jag räddar honom, jag skyddar honom, ty han känner mitt namn.

Jag vill göra en sista reflektion innan jag avslutar. Då en kristen närvarandegör Kristus bland människorna genom att själv vara ipse Christus, försöker han inte bara leva kärleksfullt, utan även att göra Guds kärlek känd genom sin mänskliga kärlek.

Jesus uppfattade hela sitt liv som ett avslöjande av denna kärlek: Filippos – svarade han en av sina lärjungar – den som har sett mig har sett Fadern. Aposteln Johannes följer denna lära och uppmanar de kristna att visa denna Guds kärlek i handlingar, eftersom de nu har lärt känna den: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende Son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.