Texter på ämnet

Lux fulgebit hodie super nos, quia natus est nobis Dominus: I dag skall ett ljus lysa över oss, för åt oss är Herren född.

Detta är det stora budskap som i dag gör oss kristna rörda och som, genom oss, riktas till hela mänskligheten. Gud är mitt ibland oss. Den sanningen bör uppfylla våra liv. Varje jul bör för oss bli till ett nytt och särskilt möte med Gud, så att hans ljus och hans nåd må tränga långt in i våra själars djup.

Medan vi hejdar oss framför Jesusbarnet, Maria och Josef och betraktar Guds Son iklädd vårt kött, kommer jag att tänka på min resa till Loreto den 15 augusti 1951, för att besöka Santa Casa** och be för en intention som låg mig varmt om hjärtat. Jag firade Mässan där. Jag ville fira den i inre samling, men jag hade inte räknat med folkmassans iver. Jag hade inte tänkt på att en så högtidlig festdag skulle ha fört dit ett stort antal människor, vilka bar med sig den traktens välsignade tro och stora kärlek till vår Fru. Deras fromhet tog sig uttryck som kanske inte var helt passande om man betraktar dem – hur skall jag säga? – endast med hänsyn till Kyrkans liturgiska normer.

Medan jag kysste altaret enligt mässbokens föreskrifter, kysste tre eller fyra kvinnor det tillsammans med mig. Jag var distraherad, men rörd. Min uppmärksamhet rubbades även av tanken på att i det heliga Huset – som enligt traditionen är den plats där Jesus, Maria och Josef bodde – fanns följande ord skrivna, högt uppe ovanför altaret: Hic Verbum caro factum est. Här, i ett hus byggt av människohänder, på en bestämd plats på den jord vi bor på, tog Gud sin boning.

Den gudomliga innebörden i Jesu jordeliv

När jag predikar framför en julkrubba, försöker jag alltid föreställa mig Kristus vår Herre som vi ser honom nu, som ett barn insvept i lindor, liggande på halm i ett tråg. Samtidigt som han fortfarande bara är ett barn och inte säger någonting, ser jag honom som en lärare och mästare. Jag behöver betrakta honom på det sättet: för jag måste lära mig av honom. Och för att kunna lära sig av honom måste man se till att ha kunskap om hans liv: läsa det heliga evangeliet, meditera över de scener som Nya Testamentet berättar för oss, i syfte att tränga in i Jesu jordelivs gudomliga innebörd.

Vi måste nämligen, i våra liv, återge Kristi liv genom att känna Kristus: genom att läsa den heliga Skrift och meditera över den, genom att be, som nu, framför julkrubban. Vi måste ta till oss den lära som Jesus förmedlar oss redan som barn, som nyfödd, alltifrån den stund då hans ögon öppnades och för första gången betraktade denna människornas välsignade värld.

Genom att växa och leva som en av oss, avslöjar Jesus att människans liv, allt som är alldagligt och vanligt, har en gudomlig innebörd. Hur mycket vi än har betraktat dessa sanningar, måste vi alltid fyllas av förundran då vi tänker på de trettio år i det fördolda som utgör den största delen av Jesu liv bland sina bröder människorna. År av skugga, som för oss är klara som solljuset. Rättare sagt, de är det sken som lyser upp våra dagar och ger dem dess äkta mening, för vi är vanliga kristna, som lever vanliga liv, på samma sätt som många miljoner människor på de mest olika platser världen över.

Så levde Jesus under trettio år: han var fabri filius, snickarens son. Sedan kommer de tre åren av offentligt liv, tillbringat i folkmassornas larm. Folket häpnar: Vem är denne man? Var har han lärt sig allt detta? För han hade levt ett likadant liv som alla andra vanliga människor av folket i landet. Han var faber, filius Mariae, snickaren, Marias son. Och samtidigt var han Gud, och han höll på att utverka människosläktets återlösning och dra allt till sig.

När julen närmar sig tycker jag om att betrakta bilder av Jesusbarnet. Dessa figurer som visar oss en Herre som i så hög grad tillintetgjort sig själv, påminner mig om att Gud kallar oss, att den Allsmäktige har velat uppenbara sig försvarslös, att han har velat behöva oss människor. Från vaggan i Betlehem säger Kristus till mig och dig att han behöver oss, han manar oss till att leva ett kristet liv utan kompromisser, att leva ett liv av hängivelse, arbete, glädje.

Vi kommer aldrig att blir verkligt lyckliga om vi inte efterliknar Jesus på riktigt, om vi inte är ödmjuka, som han. Jag insisterar återigen: har ni sett var Guds storhet gömmer sig? I en krubba, i några lindor, i en grotta. Den återlösande kraften i våra liv kan endast bli verkningsfull genom ödmjukhet, om vi upphör att tänka på oss själva och känner oss ansvariga för att hjälpa våra medmänniskor.

Det är ibland vanligt, även bland goda människor, att man skapar sig personliga konflikter som ger upphov till allvarliga bekymmer, men som helt saknar objektiv grund. Deras ursprung står att finna i bristen på självkännedom, som leder till högmod: önskan att stå i centrum för allas uppmärksamhet och aktning, att inte göra dåligt intryck, oviljan att nöja sig med att göra gott och försvinna, strävan efter personlig trygghet. Många människor, som skulle kunna åtnjuta en underbar frid, som skulle kunna njuta av en oändlig lycka, blir därigenom olyckliga och ofruktbara till följd av sin stolthet och högfärd.

Kristus hade ett ödmjukt hjärta. Under sitt liv önskade han inte någonting speciellt för egen del, inget privilegium. Han börjar med att tillbringa nio månader i moderlivet, som alla människor, ytterst naturligt. Herren visste mer än väl att mänskligheten hade ett stort behov av honom. Han längtade efter att komma till jorden för att rädda alla människor: men han påskyndar inte händelsernas förlopp. Han föddes när tiden var inne, som alla människor. Från befruktningen till födseln är ingen – förutom den helige Josef och den heliga Elisabet – medveten om detta under: Gud kommer för att bo bland människorna.

Julen präglas även av en hänförande enkelhet: Herren kommer utan ståt, okänd av alla. På jorden deltar endast Maria och Josef i detta gudomliga äventyr. Och därefter kommer herdarna, som änglarna kom med bud till. Något senare kommer de vise männen från österlandet. Dessa var de enda vittnena till den övernaturliga händelse som förenade himlen och jorden, Gud och människorna.

Hur kan vi vara så hårdhjärtade att vi efter ett tag inte längre berörs av dessa scener? Gud ödmjukar sig för att vi skall kunna närma oss honom, för att vi skall kunna besvara hans kärlek med vår kärlek, för att vår frihet inte bara skall buga sig inför hans makts härlighet, utan inför hans underbara ödmjukhet.

Hur stort är inte detta barn som är Gud: hans Fader är den Gud som har skapat himmel och jord och själv är han där, i en krubba, quia non erat eis locus in diversorio, därför att det inte fanns en annan plats på jorden för hela skapelsens Herre.

Vi ger honom rökelse: de önskningar som stiger upp till Herren om att vi skall leva ett ädelt liv, ett liv som kan få andra att känna bonus odor Christi30, Kristi väldoft. Att impregnera sitt tal och sina handlingar med denna bonus odor är att så förståelse och vänskap. Våra liv skall åtfölja våra medmänniskors liv, så att ingen är eller känner sig ensam. Vår kärlek till nästan måste även vara tillgivenhet, mänsklig värme.

Detta lär oss Jesus Kristus. Mänskligheten väntade sedan flera århundraden på Frälsarens ankomst, profeterna hade förkunnat honom på tusentals sätt och i jordens avlägsnaste hörn fanns det fortfarande kvar – trots att en stor del av Guds uppenbarelse till människan hade gått förlorad till följd av synd och okunskap – en längtan efter Gud, en innerlig önskan att bli återlösta.

Så är tiden inne, men för att uppfylla detta uppdrag är det inte ett filosofiskt geni, som Platon eller Sokrates, som uppträder, det är inte en mäktig erövrare, som Alexander, som kommer till jorden. I Betlehem föds ett barn. Han är världens Frälsare, men innan han talar älskar han i handling. Han för inte med sig någon trollformel, för han vet att den frälsning han erbjuder måste bana sig väg genom människornas hjärtan. Det första han gör är att visa oss ett barns skratt och gråt, den inkarnerade Gudens försvarslösa sömn. Och han gör det för att vi skall kunna bli förälskade i honom, för att vi skall kunna ta honom i famnen.

Vi inser nu, än en gång, att det är detta som är kristendomen. Om en kristen inte älskar i handling har han misslyckats som kristen, vilket även är att misslyckas som person. Du får inte tänka på dina medmänniskor som om de vore siffror eller trappsteg att klättra upp på, eller en massa att hylla eller förnedra, att smickra eller förakta beroende på omständigheterna. Tänk på dina medmänniskor – framför allt på dem som lever vid din sida – som det de är: Guds barn, med all den värdighet som följer av denna underbara titel.

Vi måste uppföra oss som Guds barn gentemot andra Guds barn: vår kärlek måste vara, varje dag, en självuppoffrande kärlek som består av tusentals detaljer av förståelse, av uppoffringar i det tysta, av hängivelse som inte märks. Detta är den bonus odor Christi som gjorde att de som levde bland våra första bröder i tron utbrast: Se så de älskar varandra!

Det är inte fråga om ett ouppnåeligt ideal. En kristen är inte någon Tartarin de Tarascon*, som jagar lejon där det inte finns några, i sitt hems korridorer. Jag vill alltid tala om det konkreta vardagslivet: om att helga arbetet, familjerelationerna, vänskapen. Om vi inte är kristna där, var skall vi då vara det? Den goda doften av rökelsen är resultatet av ett glödande kol, som utan att märkas förbränner ett stort antal korn. Bonus odor Christi märks inte bland människorna som en plötsligt uppflammande men kortvarig eldslåga, utan som en verkningsfull glöd som hålls vid liv av många dygder: rättvisa, lojalitet, trohet, förståelse, frikostighet, glädje.